Närvaro för Sverige i tiden

Har ännu en gång roat mig med att besöka hovets hemsida och denna gång har jag kikat på de kungligas kalender. Pappa kungen ska ju enligt kvällstidningsskvallret ha kallat hem Madeleine eftersom han är orolig för att hon eventuellt jobbar för lite, och att detta kan sticka i ögonen på skattebetalarna. Hon förväntas göra en insats för sitt fosterland alldenstund detta land betalar hennes uppehälle, resor och förmodligen en ganska väl tilltagen fickpeng att roa sig för. Kanske har han trots sin kungliga upphöjdhet oroats en smula av den senaste tidens "skandaler" och insett att skattebetalarna börjar ifrågasätta och ställa krav. Bra i så fall.

Det som slog mig när jag läste igenom deras kalendrar var hur många uppdrag som går ut på att närvara. Om det nu är så att de gör så mycket för Sverige som det sägs, så borde väl en något högre aktivitetsnivå än bara närvaro krävas. Ger kungens närvaro vid ICC Swedens årsmöte något för verksamheten, eller är han bara där? Eller kungens och Carl Ph:s närvaro vid Filipstads 400-årsjubileum... på vilket sätt betyder det att Filipstad blir en bättre plats? Det kanske innebär en viss uppmärksamhet lokalt och säkert tycker många i just Filipstad att det är kul, men betyder det något för Filipstad, Värmland eller Sverige? Går plötsligen de filipstadska företagen bättre? Flyttar folk till Filipstad eftersom kungen och prinsen varit där? Blir skolan bättre? Allvarligt talat, är det någon som tror det? Den enda effekten är att lokalblaskan får något att skriva om, och att en massa resurser läggs på att planera besöket, bjuda på förnämare mat än vad som annars skulle anses vara ekonomiskt försvarbart och ibland bygga lyxtoaletter, eftersom de befintliga många gånger inte duger för kungligt kiss.

Victoria var här i stan för ett par år sedan. Det var ett visst ståhej, och något kommunalråd fick tillfälle att sola sig lite i prinsessglansen, men mer än denna lilla festlighet har jag inte sett att vi fick ut av det. Faktiskt var det lika mycket uppståndelse när Victoria Svensson, fotbollsspelaren, gjorde ett officiellt besök. Jag tror att hon har betytt betydligt mer för den här kommunen än vad en kunglig visit någonsin kommer att göra. Hon har dessutom skaffat sig sin berömmelse genom egna prestationer och en osedvanligt stor talang och är väl värd alla hyllningar.

Carl Philip var förresten och invigningstalade på skidsprinten runt slottet. Sedan fick han kolla in hur tv-sändningen går till, besöka vallalastbilen och lära sig hur tidtagningen sköts. Kan någon tala om för mig på vilket sätt detta är bra för Sverige? Kommer C-Ph att sköta tidtagningen vid nästa OS och se till att Sverige slår norrmännen? Eller kanske valla skidorna så att det blir rätt i nästa VM? Det vore ju i så fall något.

Om det är så att dessa kungligheter har andra och viktigare uppgifter för Sverige, borde inte hovet tydligt visa det på sin hemsida, så att vi verkligen ser vilken nytta de gör? Kalendrarna för var och en av Bernadotterna gapar väldigt tomma. En liten närvaro här, tio tomma dagar och sedan en närvaro och eventuellt ett invigningstal där. Tal som med all säkerhet någon annan skrivit.

Nej, monarkin som sådan är absurd och hittills har ingen lyckats övertyga mig om den stora nytta den sägs göra. Inte ens hovets hemsida. Fast en sak som jag direkt kan se är något nyttigt finns i ärlighetens namn i kalendern. Drottningen har planerat att köpa en majblomma. Hoppas hon köper mer än en. Det har hon råd med.

Republik nu, tack.

Bara jag, tvåstrukna a:n, lite jogg och ett par våfflor (och Silvia)

Får man skriva i sin blogg utan att ha något brännande, engagerande och/eller aktuellt ämne att skriva något fyndigt om? Jag tänker göra det i vilket fall, utan att invänta eventuella tillstånd. Det finns mycket i världen att ändra på, men det finns en del glädjeämnen också. Idag kommer ett par av dessa att avhandlas.

Pro primo - att flera dagar i rad tvingas framkväda tvåstrukna a:n i längd som kinesiska muren och styrka som en tropisk orkan är kanske inte den bästa medicinen för ett par sopranstämband. Men det är en själslig och rent mänsklig kick att få göra det tillsammans med andra. Och inte vilka andra som helst. Mina underbara körvänner ger styrka och kraft att ta itu med annat som måste göras. Ett skratt förlänger livet sägs det och jag lär leva länge bara på allt skrattande som äger rum under måndagskvällarna. Trots att musiken ibland inte är den som jag gillar mest, är gemenskapen fantastisk och det får det att bli kul i alla fall. Alla som någon gång satt sin fot på ett körrep, eller använt sin röst i körsammanhang vet vad jag talar om. Det är inte för inte som körsång i Sverige är en folkrörelse.

Pro secondo - att under en våreftermiddag ge sig ut på en joggingtur är en annan kick (ibland). I lördags sprang jag över golfbanan här. Dubbskorna var på, eftersom en stor del av vägen var isbelagd. Idag, tre dagar senare, var vägen bar. Dubbarna behövdes inte längre. Att sedan lyckas genomföra första rundan på hur lång tid som helst som kändes bra, var hur kul som helst. Jag vet inte om det handlade om den minimala coachning jag fick av en kompis någon timma innan, men kanske hjälpte det till. Tankarna gick hur som helst inte till det jobbiga, utan hamnade rätt, vilket inte har hänt sedan i somras. Längtar redan till nästa runda.

Pro tertio - att göra våfflor till familjen och upptäcka att de försvinner fortare än man hinner blinka hör definitivt till livets positiva händelser. Trist bara att jag inte hann få undan en våffla att posta till dottern i Malmö, (jo, det postas bakverk och andra galenskaper till familjemedlemmar i den här familjen) men det får bli nästa gång. Då tar jag undan en våffla innan matvraken släpps fram till bordet.

Avslutningsvis bara en liten fundering (jag kan inte hålla mig riktigt i alla fall)...nu när Silvia har drabbats av influensa och inte kan fullfölja sitt uppdrag att resa till Botswana - blir det en karensdag i apanaget då?

När man bläddrar lite...

i tidningen Världshorisont - som jag för övrigt rekommenderar - drabbas man av ett visst mått av maktlöshet. Senaste numret handlade om flickor i världen. Åtminstone jag själv blir ganska nedslagen av det jag läser. Flickor diskrimineras i stora delar av världen och de får aldrig en chans att utbilda sig eller att ta någon som helst kontroll över sina liv. "Självförverkligande" som vi i vår lyckliga och förhållandevis oproblematiska tillvaro kan ägna oss åt, är ett fenomen som dessa flickor aldrig ens kan drömma om - om de ens vet att det existerar.

På framsidan av tidningen sitter en 11-årig flicka bredvid en man i turban. Hans ålder är svår att fastställa. De båda bor i Afghanistan och jag har svårt att bedöma ålder på människor där. Deras ansikten har ofta exponerats för sol och vind och de kan se betydligt äldre ut än vad de är. Mannen ser ut att vara mellan 50 och 70, och det skulle kunna vara hennes far, men det är hennes man. Flickan ser någorlunda välmående ut, men faktum är att hon aldrig kommer att få gå i skolan och hon kommer med säkerhet att bli gravid långt innan hennes lilla kropp är färdig för en sådan påfrestning.

Kvinnlig könsstympning tas också upp. Det är en fullkomligt vidrig sedvänja, men där är trenden positiv. Stora insatser görs och på många håll börjar man förstå riskerna med ingreppet och antalet flickor som omskärs minskar stadigt.

Flickfoster aborteras av många familjer i t ex Kina och Indien. De flickor som föds riskerar att dö av vanvård eller undernäring eftersom de helt enkelt inte får tillräckligt med mat. Familjerna vill hellre ha pojkar eftersom de ger högre status och bidrar till familjens ekonomi även i vuxen ålder, så det är de som får mat och omvårdnad i första hand. Flickorna försvinner till sin makes familj när de gift sig och de ska också ha med sig en hemgift, vilket kan vara dyrt.

I krig och när andra katastroflägen råder ökar alltid våldet mot kvinnor och flickor. I t ex Kongo och Sudan våldtas flickor och kvinnor systematiskt eftersom det knäcker samhället mentalt. Flickor nekas att gå utanför hemmet eftersom det är osäkert. Visserligen är hon kanske tryggare där, men hon förlorar sin skolgång. Och att flickor får gå i skolan är viktigt för hela nationens välstånd. En utbildad flicka klarar oftast av att försörja sina barn senare i livet och hon ser det också som viktigt att de i sin tur får utbildning.

Det finns mycket att göra och det är lätt att känna sig rätt liten i sammanhanget. FN-förbundet har just nu en kampanj som heter flicka. På deras hemsida kan man läsa mer och även få tips om vad man kan göra. Och så finns ju UNICEF.

I pappas bokhylla...

kan man hitta mycket. Visserligen har pappa själv "kilat runt hörnet", som han skulle ha sagt själv, men böckerna finns kvar och mamma är inte så intresserad av de klenoder som finns där. Detta för det goda med sig att det är någorlunda fritt fram att botanisera och plocka med sig eventuella godbitar.

För många år sedan, när jag pluggade vid Musikhögskolan, nämnde en av lärarna, som kuriosa, en bok som heter Jazzen anfaller av Erik Walles. Boken är starkt kritisk till jazzen och är närmast ett brandtal över den skadliga inverkan som denna musikaliska genre har på den svenska ungdomen. Det är inte svårt att småle en aning, temat om att nya företeelser som en äldre generation inte känner sig helt hemma med är skadliga, är ju ständigt närvarande. Är det inte jazz, så är det pop, TV eller dataspel. Att min pappa hade boken i sin samling är lite obegripligt med tanke på att jazz verkligen var hans musik. Kanske trodde han att boken var något annat än den visade sig vara. Kanske tyckte han att Walles var så galen att han ville läsa just av det skälet.

Hur som helst, Erik Walles bok är mycket underhållande. Som berättande källa är den naturligtvis helt värdelös. Den är så tendentiös att det mesta i den vägen bleknar. Som kvarleva och tidsdokument är den dock fantastisk. Den har ett språkbruk som vore fullständigt omöjligt idag och framställer "oss" européer som högtstående och kulturella och "negrer" som motsatsen. I den står till exempel det i musikerkretsar ganska berömda omdömet om jazzens miljöer.

Man kan inte förstå jazzen utan att taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst.

Den har skapats av negrer.

Den har skapats av berusade negrer.

Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö. (s 46)

Den som är känslig för musikens stämning och karaktär, menar Walles, tvekar inte att fälla sitt omdöme om jazzen genom "det rätta, vissa ordet: en musik, som fostrar pöbel". (s 45)

Avslutningsvis ska jag bli lite seriös och koppla till dagens Sverige. Erik Walles menar att jazzen håller på att breda ut sig och det måste till en motattack. Jazzrörelsen är, enligt Walles, "mäktig att genomföra aktioner i större format" och "[m]ålet är ... jazzens fullkomliga seger och den västerländska musikens utrotande ur vår kultur". (s 71) Just det här kan vi kanske le åt idag, men resonemangen är överförbara på andra företeelser och hotbilder som målas upp. Kan vi le åt dem också om ett antal år?

Citaten (utom det från pappa naturligtvis) är hämtade från E. Walles, Jazzen anfaller, Natur och kultur, 1946

IRL

Har just kommit hem från några dagar i Skottland med 21 elever och en kollega. Det har varit trevliga dagar på många sätt, men det vi fick vara med om igår var en helt ny upplevelse. I alla fall för mig. Det vi hade gjort innan var besök på museum, stadsvandringar och besök på universitet. Som en högst normal studieresa skulle jag tro.

Igår hade vi planerat att gå till High Court i Edinburgh och titta på en rättsförhandling. Det hela var över på mindre än två minuter och handlade om att en person som var misstänkt för mordförsök skulle fortsätta vara intagen på mentalsjukhus. Det var inte särskilt spännande. Men sedan fick vi frågan om vi ville gå på en "riktig" rättegång. Och det visade sig vara en mordrättegång. Vi gick dit och plötsligt visade det sig att det man ser på TV och läser i deckare utspelades framför våra ögon. Helt i verkliga livet.

En 17-årig flicka hade knivhuggits, kvävts med ett plastskynke och eldats upp. Hennes svårt brända kropp hittades av en förbipasserande. Kamraterna vittnade och den misstänkte gärningsmannen satt bara några meter ifrån oss. Det var otäckt att möta hans blick när han lämnade salen. Man ska förvisso inte döma människor efter utseendet, men den blicken sa att detta var en kille som jag aldrig hade tillåtit mina barn att ens komma i närheten av.

Klassperspektivet var otäckt tydligt. Det här var inte fråga om människor som hade någon högre utbildning, och med något enda undantag förmodligen inte heller möjlighet att skaffa sig någon, och man kan tänka sig att framtiden inte kommer att innehålla så många guldkanter. En av den mördades vänner var höggravid, 18 år gammal. Hon verkade begåvad, men de båda andra flickorna som vittnade hade svårt att uttrycka sig och verkade inte ens veta vilken utbildning de hade gått, eller riktigt vad de hade vittnat om vid tidigare förhör.

Det var en lite trasslig historia, där den misstänkte var den mördades ex. Han hade varit kontrollerande och hade misshandlat henne. Kvällen innan mordet var han tillsammans med hennes syster och hon sa till honom på telefon att inte skada systern. Nästa kväll var hon död.

Jag kommer definitivt att följa det här fallet tills dom faller.