måndag 16 december 2013

Mormor och hennes familj - ett gammalt foto

Jag har så länge jag minns tyckt om att titta på gamla fotografier. Min mormor hade flera album från sin barndom eftersom hennes pappa var fotointresserad. Dessa bilder är en guldgruva och jag tror inte att det är allom förunnat att kunna studera vardagsbilder från familjelivet som det såg ut i början av 1900-talet. Mormor Karin satt också gärna och tittade på de gamla fotona och hon berättade om och om igen för mig om vilka personerna var. Mormor var i princip min dagmamma och jag gick hem till henne och morfar varje vardag från det att jag var sju tills att jag var 16 år gammal. Maten fanns alltid färdig - och himmel vilken god mat hon lagade... Detta blogginlägg tillägnas mormor Karin Freja Vilhelmina som föddes den 15 december 1909. Jag är så tacksam att ha fått lära känna såväl mina far- som morföräldrar och ha dem kvar ända tills jag blev vuxen.

Mormor tyckte som sagt om att sitta och bläddra i de gamla albumen. Hon tog sig dessutom för med att skriva ner små historier från sin barndom. Lägenheten på Linnégatan 50 i Göteborg finns beskriven i detalj och en hel del hyss som de fyra barnen ställde till med, till exempel när storasyster Daga och mormor hade gått upp tidigt en söndagsmorgon för att gå till söndagsskolan. De rullade upp håret på papiljotter och hade tydligen sett ganska anskrämliga ut när de smet iväg till kyrkan utan att de väckte någon annan i huset. Föräldrarna skämdes en aning över flickornas tilltag, men mormor sa att de hade sluppit få smäll. Uppenbarligen var den förseelsen värre för 100 år sedan än vad den skulle ha varit idag, när nog de flesta hade fått sig ett gott skratt.

På bilden här sitter mormor tillsammans med sin mamma och sina syskon. Yngste brodern Knut längst till vänster, mamma Freja, mormor Karin, äldste brodern Sven och storsyster Daga längst till höger. 

Jag vet inte var bilden är tagen, kanske i Göteborgstrakten, där familjen bodde eller i Hindås, där jag vet att de tillbringade någon eller ett par somrar. Årtalet kan vara 1916 eller 1917. Knut föddes 1912 och han ser ut att vara kanske fyra eller fem år. Särskilt glad ser han inte ut, men det gör han nästan inte på någon bild (utom på en där han precis har fått en cykel). 

Vid det här tillfället ser de ut som vilken någorlunda lycklig barnfamilj som helst och ingen av dem vet vad som väntar redan inom ett eller två år. Våren 1918 insjuknade Freja i spanska sjukan och dog ifrån man och barn. Mannen gifte om sig redan efter något år, vilket naturligtvis inte var lätt för barnen och inte för hans nya hustru heller. Båda pojkarna kom lite "på glid" och hamnade på sjön. Sven gifte sig så småningom med en kvinna som man nog kan säga räddade honom. Knut omkom under andra världskriget när det engelska handelsfartyg han arbetade på antingen torpederades eller sprängdes av en mina i engelska kanalen. Daga gifte sig men en man som drack, de flyttade till Persien och där fick hon en dotter som dog något år gammal efter att fått i sig något som var giftigt. Både Sven och Daga dog innan de fyllt 60 år. 

Min mormor var nog den som klarade sig bäst av syskonen. Mannen hon valde till livskamrat var otroligt snäll och hon överlevde alla sina helsyskon med flera decennier. Hon fick en halvbror senare, när hon var nästan 16 år. Han är fortfarande vid god vigör och bjöd oss på lunch för bara några dagar sedan. 

Nu gratulerar jag dig mormor fast det är en dag för sent. Vi saknar dig!




söndag 10 november 2013

Fars dag - då får vi damma av bloggen lite


För cirka en vecka sedan fyllde min mamma jämnt vilket föranledde ett någorlunda rejält kalas. Som en del av hyllningarna hade jag sammanställt ett litet bildspel med foton av henne från då och nu, och när jag letade efter lämpliga bilder fann jag även några på min pappa. Nu är det inte helt enkelt att hitta bilder på honom eftersom det där med att vara med på bild inte riktigt var hans grej.

Pappa är tyvärr inte med oss längre. Han dog ganska hastigt för snart 17 år sedan, vilket var chockartat då, men såhär i efterhand känns det bra att veta att han inte drabbades av plågsam sjukdom utan bara somnade in en kväll och sedan inte vaknade igen. Förmodligen och förhoppningsvis var det ett någorlunda behagligt sätt att lämna jordelivet.

På den här bilden bör pappa vara i 40-årsåldern. Han arbetade då på ett tryckeri och jobbade med maskinsättning, vilket nog faller in under typograf-yrket, där han hörde hemma. Exakt hur den där maskinen han sitter vid fungerade kan jag inte redogöra för, men det han gjorde var att skriva ner den text som skulle tryckas så att den hamnade spegelvänd på typer av bly som sedan användes i själva tryckningen. Det hängde en stor blystav på ett ställe i maskinen. Blystaven smältes ned till flytande form och jag minns att jag tyckte det heta, flytande blyet var lite läskigt att titta på.

Fönstret han sitter vid fanns, och finns fortfarande tror jag, i markhöjd, så att man kunde stå på utsidan och ha fönsterkarmen vid knäna även om man var en liten flicka. Tryckeriet låg längs min skolväg och då och då gick jag in på gården och fram till fönstret och pratade lite med pappa. Det är märkligt hur man minns saker och ting. Jag kommer ihåg precis vilka färger skjortan han har på bilden hade, jag minns hur det luktade i rummet där maskinen stod och jag minns ljudet från maskinen och tryckeriet innanför det rum där pappa satt.

Nu gratulerar jag dig på fars dag käre PA. Kanske blir det så att jag kommer att skåla i en gnutta glögg. Mörker och kyla kräver liksom till lite uppmuntran och värmande drycker. Det är bara att hoppas att snön låter vänta på sig. Beträffande den är vi rörande eniga, du och jag.


lördag 6 april 2013

Att tråckla ihop farmor och monarkin

Borde jag kanske skriva ett inlägg om monarkin igen? Den kan nog inte diskuteras tillräckligt många gånger. Det finns även många andra viktiga frågor att ta upp, men ibland orkar jag helt enkelt inte vara den där engagerade samhällsmedborgaren. Det är en sådan tid just nu. Den som inte vill läsa mina personliga funderingar utan bara ägna sig åt statsskicksfrågan kan hoppa till sista raden.

Denna dag tillägnas min farmor Signe Ingeborg. Jag har skrivit en del om farfar tidigare, men farmor har inte riktigt kommit med på banan. Nu är det dock dags och idag den 6 april skulle hon ha fyllt 112 år. Som jag minns det var farmor en person som hade nära till skrattet. Hon hade en förmåga att se humor i det mesta. Ibland blev hon så full i skratt åt någon eller något att hon måste lämna rummet för att skratta färdigt. Det hände att hon drog in mormor i skrattattacken så att de båda damerna fick lov att gå till var sitt rum och lugna ser sig.

Farmor var den som oftast tog sig an mig när det var släktkalas. Jag var enda barnbarnet från alla håll och följaktligen enda barnet på alla kalas. Vuxenprat kunde bli lite tröttsamt efter en stund. Jag tyckte att det var ett evinnerligt tjat om folk jag inte kände och om sådant som jag inte hade en aning om och att det höll på hur länge som helst. Då var det farmor som gick med mig och lekte med något eller pratade om annat, tittade på mina dockor eller läste en bok.

Något annat som i min värld var underligt med farmor var att hon jobbade. Andra farmödrar och mormödrar var hemma. Man kunde alltid gå hem till dem. Min mormor till exempel var nästan alltid hemma om hon inte gick tvärs över gatan till "Kallarson" för att handla lite mat. Men farmor var på jobbet. Hon arbetade i en butik som hette Veramagasinet och som sålde damkläder tror jag. Kanske var det mest underkläder, strumpor och höfthållare och sådant. Jag minns inte riktigt. Jag tror hur som helst att det inte fanns så mycket av intresse för mig i affären. Om det hade gjort det borde jag ha kommit ihåg något av det. De hade i alla fall en gammal gräsklippare från slutet av 1800-talet som min morfar fick överta senare när butiken upphörde. I alla fall såg den ut att ha varit ett par sekel gammal. Man kan ju undra varför en butik hade en gräsklippare, men det var så att det hörde en trädgård med gräsmatta till huset och då behövs det en gräsklippare.

Här är farmor och jag vid kyrkan. Hon sjöng i kyrkokören där hon tog hand om "tredje stämman" tillsammans med min morfar som var körens ende manlige medlem. Kören var alltså närmast att betrakta som en damkör som sjöng trestämmigt, men där morfar på något sätt lyckades hitta en plats och passa in. Vid högtidligare tillfällen hade damerna folkdräkt så detta måste ha varit ett sådant. Själv har jag en klänning som min gudmor Ella hade sytt. Det var någon sorts guldpärlor mitt fram som var jättefina, men det ser ut som om den hade passat förra året och nu är på väg att bli aningen liten. Typiskt för den tiden i livet och årstiden är de sönderslagna knäna. Plåster på båda vittnar om en liten olyckshändelse någon dag tidigare. Min lugg är en historia för sig. Något har hänt när den som klippte närmade sig min vänstra sida och det blev ett hack. Antingen är jag hemmaklippt eller så råkade jag ruska till på huvudet när frisören höll på som bäst med saxen. PV:n som vi står framför är densamma som pappa satt vid i inlägget om honom från 25 mars.

Nu, lilla farmor, gratulerar jag dig på födelsedagen. Jag är glad att jag hade förmånen att ha dig i mitt liv så länge som jag hade. Jag var 15 år när du blev sjuk och inte riktigt var som tidigare längre. Det betyder att jag har många minnen av dig som den person du verkligen var.


För övrigt anser jag att monarkin bör avskaffas.

måndag 25 mars 2013

25 mars

Våffeldagen, vårfrudagen eller Marie bebådelsedag. Den här dagen har kanske fler namn än så. För mig är den dock för alltid min pappas födelsedag. Tyvärr finns han inte längre och det är svårt att förstå att det är mer än 16 år sedan han gick bort, många år för tidigt. Fortfarande kan jag för en bråkdels sekund då och då tänka att jag ska ringa honom och fråga något. Det är konstigt det där. Idag skulle han ha fyllt 86 år.

Den här bilden är tagen någon gång i början av 1960-talet. Jag kan inte säga exakt när och inte heller var den togs. Min mamma vet inte heller. Det verkar som om de har åkt på en liten fikautflykt.

Som tidsdokument är bilden fantastisk tycker jag. PV:n med den vita randen på däcken, det hopfällbara campingbordet som var ganska värdelöst eftersom det svackade på mitten. De där tygpallarna lämnade också en del i övrigt att önska när det gällde bekvämlighet. Vid denna tid köpte man kaffe i burk och till råga på allt i kvartkilosburkar. Kaffet här på bilden är uppenbarligen Löfbergs lila. Det var inte tal om att ta med engångsmuggar och en kaffetermos. Nej, nej. Här var det riktiga porslinskoppar, kaffekokare, spritkök och en stor vattendunk. Varför göra det enkelt för sig? Det ser dock ut som om de har tagit med kaffebrödet och inte bakat det också på plats.

Jag har undrat mycket över vad det är för typ av utflykt. Pappas kläder ser inte riktigt ut som om det vore en ren fritidstur. Han har i och för sig sandaler (och sockar - gud förbjude!), men samtidigt vit skjorta, slips och kavaj. Och så sitter han i kanten på något som ser ut som en sandstrand vid en talldunge. Det går inte riktigt ihop.

Även om det inte går att få reda på allt om fotot så tycker jag om det. Min pappa var inte den som älskade att vara med på bild, så ett fotografi där han ser ut att ha accepterat att bli förevigad är mer eller mindre en raritet. Dessutom minns jag de flesta av de där tidstypiska sakerna från min barndom. En del av dem finns fortfarande kvar i mammas förråd.

Så grattis på födelsedagen PA. Vi saknar dig och nu tänker jag strunta i Marior, bebådelser och våfflor och utbringa en liten födelsedagsskål för bara dig.


söndag 10 mars 2013

Prinsessan Lilian - ett annat kvinnoöde


Jag läser på någon webbsida att prinsessan Lilian är död. Hon var en bit över 90 år gammal och dessutom sjuk så man kan kanske inte säga att det var en nyhet som fick mig att häpna. Hennes livsöde är dock värt att fundera över och är ett bevis på det oerhört osmakliga i det system som kallas monarki och det absurda i vår successionsordning. Det finns de som säger att det inte finns anledning att tycka synd om de kungliga, och det gör det kanske inte på många vis, men Lilians fick betala ett högt pris just för att mannen hon älskade råkade vara kunglig.

Lilian träffade vår nuvarande kungs farbror, prins Bertil, år 1943. Lilian själv var allt annat än kunglig. Hon var dotter till en gruvarbetare och till råga på allt frånskild. Hon ansågs inte som ett lämpligt parti för en svensk prins och eftersom svenska prinsar måste ha kungens tillstånd för att få gifta sig, så blev det inget giftermål.

Prins Bertils bröder Sigvard och Carl-Johan förälskade sig också i kvinnor som inte höll enligt den kungliga måttstocken. Dessa båda valde dock kärleken, gifte sig med sina kvinnor och avsade sig därmed sin kungliga status. Man kan undra varför inte Bertil gjorde likadant. Det hade på något sätt varit mer rakryggat. Nu lät han Lilian vänta i skymundan i över 30 år. Hon skulle inte synas och fick inte vara med vid diverse kungliga festligheter. När hon och Bertil äntligen fick kungens tillstånd att gifta sig var hon 60 år gammal och det var för sent för dem att få barn, vilket var något hon sörjde.

Man kan kritisera Bertil för att han föredrog att behålla sin kungliga titel i stället för att bilda familj med sin Lilian, men kanske var det inte så lätt för honom heller. Han äldste bror, som var tronföljare, hade omkommit och han själv var tvåa i tur till tronen. Hade han gift sig med Lilian hade det inte funnits någon ”reserv”. Kanske var pliktkänslan mot familjen, den unge brorsonen och nationen så stark att han valde att avstå från en egen familj av det skälet. Hans val betydde att Lilian inte heller fick någon familj.

I en monarki är inte alla lika mycket värda. Lilian dög inte och fortfarande måste prinsar och prinsessor enligt svensk lag ha tillstånd för att gifta sig. Monarkin är ett system som förnekar tanken om alla människors lika värde. Vi bör göra oss av med den snarast.

Republik nu, tack!

fredag 8 mars 2013

Ett kvinnoöde i historien - min mormorsmor

Idag är det 8 mars, det vill säga internationella kvinnodagen. Somliga firar med slagord om att krossa könsmaktsamhället och visst finns det en del att göra där. Ganska mycket om man ska vara ärlig. Jag tänker dock lämna de stora frågorna därhän och i stället ägna dagens blogginlägg åt en kvinna som dog i alltför unga år: Freja Sara Constantia Waller - min vackra mormorsmor.

Freja föddes 1882, kanske i Norrköping jag vet inte helt säkert. I varje fall träffade hon sin blivande make där. I början av 1900-talet gifte de sig och den första januari 1904 föddes deras första barn som döptes till Folke Algot. ett par år senare kom en lillebror, Sven Algot, men strax därefter drabbades Freja av en tragedi. Folke insjuknade i lunginflammation och dog. Det fanns inte antibiotika vid den tiden så en så svår infektion slutade ofta med döden.

Freja drevs till randen av galenskap av sorg efter sonen, vilket inte är svårt att förstå. Hon kom dock tillbaka och familjen växte på nytt. En flicka, Daga, föddes på våren 1908 och ytterligare en, Karin Freja Vilhelmina (min mormor) i december 1909. Ytterligare ett barn fick hon - Knut Algot 1912 (man kan säga något om brist på fantasi när det gäller pojkarnas namn, jag vet). Kanske tyckte Freja och hennes man Algot att det räckte med barn där. Fler blev det hur som helst inte.

Våren 1918 pågick första världskriget. Järnvägen hade uppfunnits och byggts ut över stora delar av Europa. Med hjälp av detta fantastiska transportmedel förflyttades trupper över kontinenten med större effektivitet än vad som hade varit möjligt under tidigare århundradens krig. Det faktum att stora mängder människor transporterades runt i Europa gjorde att den epidemi som från början upptäcktes i Spanien (som antagligen fanns även på andra håll, men inte talades om) kunde spridas snabbt och skoningslöst. Sjukdomen kom till Sverige våren 1918 och Freja drabbades. Jag vet inte hur det var i hennes fall, men jag har läst mig till att helt friska människor kunde insjukna och dö inom loppet av ett par dagar. De flesta som dog var mellan 25-40 år gamla och fullt friska innan spanskan slog till. Freja dog den 12 april 1918, 36 år gammal. Hon efterlämnade man och 4 barn, det äldsta 12 år det yngsta 6. Kanske var det på sätt och vis tur att hon slapp få reda på att hennes yngste som omkom när det fartyg han arbetade på sänktes av en mina eller torped i Engelska kanalen under andra världskriget.

torsdag 14 februari 2013

Victoria och gaygalan


Skulle för omväxlings skull försöka skriva ett någorlunda kort inlägg. Det lyckades inte.
Inledningsvis är det bara att gratulera Jonas Gardell till den fina utmärkelse han fick i förra veckan. Han var väl värd den. Tyvärr hamnade han i skymundan eftersom en annan person fick all uppmärksamhet. Tyvärr blir det så även i denna lilla text.

För det första – jag förstår verkligen inte vad det är som är så märkvärdigt med att Victoria delar ut ett pris på gaygalan. I vårt land är statschefens uppgift att dela ut priser, klippa band och stå för andra rent ceremoniella sysslor. Det är det vi betalar kungahuset (ganska rejält också) för att göra. Om några dagar ska kungen och drottningen dela ut Svensk Mjölks guldmedalj till ett antal mjölkbönder. Alldeles oavsett om kungen till vardags gillar mjölk eller inte är det en del av hans jobb och ingen tycker att det är något att debattera i media. Victoria gör alltså också sitt jobb – om man ser det ur en viss synvinkel och vad man än tycker om monarkin som system. 

För det andra – att hon delar ut pris till ”årets homo” borde inte vara särskilt konstigt eller sensationellt det heller. Man ska väl kunna förvänta sig att statschefen och dennes närmaste, t ex ställföreträdande statschef, har samma värderingar som en majoritet av svenska folket. Vi har via lagstiftning bestämt att HBT-personer ska ha samma rättigheter och skyldigheter i samhället som heterosexuella medborgare. Diskriminering är inte tillåten. Med andra ord borde kronprinsessans närvaro och prisutdelande vara en självklarhet om nu arrangören vill ha det så. Det faktum att Victorias deltagande på galan och hennes uttalande av ordet ”homo” får mer uppmärksamhet än Jonas Gardell som fick priset, är väl ett tecken på att något är sjukt med det statsskick vi har. Det ska väl inte vara "fantastiskt" om kungahuset tycker som de flesta andra?

För det tredje – om man ser det ur en annan synvinkel så begår hon ett gravt tjänstefel när hon deltar på galan. Enligt successionsordningen, som är en grundlag, ska homosexuella (och en rad andra grupper) fördömas av statschefen. Den augsburgska bekännelsen är tydlig på den punkten, och att statschefen ska leva, verka och tro i enlighet med denna bekännelse är lika tydligt enligt denna grundlag. Monarken kan alltså inte vara för ett mångkulturellt samhälle och inte heller tolerera exempelvis homosexuella. Att vara det innebär att monarken eller tronföljaren måste lämna sin plats. Allt enligt vår grundlag. 

Min personliga åsikt när det gäller grundlagarna är att de omöjligen kan vara förhandlingsbara så länge de gäller, eftersom de är till för att säkra vår demokrati. Det ska inte vara möjligt att godtyckligt bortse från vissa delar av dem bara för att de verkar otidsenliga, eller inte passar ens eget tyckande - inte ens om man råkar vara kunglig  Om lagarna är ur fas med tidens värderingar behöver de ses över och ändras i vederbörlig ordning. När det gäller successionsordningen vilar den i dagsläget tryggt på den augsburgska bekännelsen som antogs i Sverige 1593 och någon översyn tycks inte vara i sikte. Var det någon som sa något om att den svenska monarkin är modern?

Republik nu, tack!