måndag 15 december 2014

Mormor och jag

Jag har i ett tidigare inlägg berättat en del om att jag tillbringade mycket tid hos min mormor när jag var barn och jag har även berättat en del om hennes familj. Idag är det 105 år sedan hon föddes och hon får ett litet blogginlägg till.

Mormor var fantastisk på att laga mat. Jag brukade gå hem till henne och Poa efter skolan och då fanns det alltid mat redo. God mat. Mina favoriter var kokt fisk med citronsås och dillkött. Det kanske inte låter så modernt, men gott var det. Förutom middagsmat var hon duktig på att baka våfflor, bullar och kakor, koka äppelmos och konservera svamp. Den där svampen blev inte alltid så gammal eftersom hon hade ett barnbarn som åt upp den innan hon ens hade hunnit sätta locket på burkarna.

En dag när mormor och Poa (som morfar alltid fick heta) hade gett sig ut på en cykeltur kom de till ett litet ställe som heter Östevatten. Jag tror att de hade varit förbi där flera gånger och sett att där stod en stuga som såg ut att vara tom och öde. De frågade ägarna om de kunde få hyra den och det gick bra. Det här bör ha varit 1961 efter vad jag hörde mormor säga. De hyrde sedan den här stugan i ganska många år. Den låg inte mer än en knapp mil från deras bostad så det var ingen stor apparat att ta sig dit. Bilen de tog sig dit med ska jag emellertid avhandla i ett annat sammanhang där Poa får vara huvudperson. I stugan fanns där inget rinnande vatten utan bara en gammal brunn på fem minuters promenadavstånd en granntomt. Vi drack aldrig vattnet därifrån. Brunnen var belägen i en mycket blöt "surhåla" och man fick gå på spänger för att komma fram till den. Kvalitén på innehållet var nog ganska tvivelaktig. I stället tog vi med vatten hemifrån till kaffet och saften. Att det var utedass torde vara självklart.

På bilden här, som är från strax efter att de börjat hyra befinner mormor och jag oss i trädgården utanför stugan. Vi har haft mycket roligt år detta foto. Vi ser båda otroligt bedrövade ut, som om världen hade rasat samman,  men ingen kom efteråt ihåg om något hade hänt. Kanske är det helt enkelt så att fotografen bara råkat fånga oss i ett mindre smickrande ögonblick. Stugan ser inte ut att vara i särskilt bra skick och jag minns att den målades om ganska snart efter att mormor och Poa hade börjat vara där.

Jag minns att trädgården var rätt så stor och att det var möjligt att leka och smyga runt bland buskar och träd. Riktigt bra för ett någorlunda fantasifullt ensambarn. Det blev sällan långtråkigt. Skogen fanns på andra sidan vägen - man kan ana den bakom mormor på bilden - och där fanns det bär och lite svamp. Bär och svamp var betydligt mer mormors avdelning än min (och mammas vad jag förstår- hon hade ju genomlidit bärplockandet tidigare och nog inte till fullo uppskattat det). Mormor plockade och plockade och fyllde stora kärl medan jag mest stoppade i munnen och tyckte att tog en evighet innan det ens blev bottenskyla, 10-20 bär skulle jag tro, i min lilla kopp. Till saken hör också att mormor var ganska beskyddande av sig, för att uttrycka sig milt, vilket innebar att hon var livrädd för att jag skulle gå vilse, träffa på ormar eller andra vilda och farliga djur, vilket i sin tur innebar att friheten i skogen blev lite begränsad. Mamma råkade nog lite värre ut än jag när det gäller detta. Hon har berättat att hon blev kommenderad att sitta still på en sten och sitta där medan mormor plockade sina bär och att det kunde ta en god stund. Riktigt så illa har jag inget minne av att det var men kanske hade mormor slappnat av lite med åren. Många minnen finns det och massor av bilder vilket gör att mormor på något sätt finns kvar hos oss. Det känns bra.

Grattis på födelsedagen mormor lilla.



måndag 15 september 2014

Valreflektion


Ingenting är längre som förut.
Alla gamla sanningar är slut.
Alla gamla sånger dom är vals och stämmer inte alls.
                                                       Anders Fugelstad

För ungefär 30 år sedan tillträdde en man som heter Bengt Westerberg som partiledare för Folkpartiet. Han stod för förnyelse och framåtanda och lyfte sitt parti till oanade procentmässiga höjder i sitt första val. Redan i det andra hade ”westerbergeffekten” avtagit och så småningom försvann den helt. Folkpartiet hamnade efter några år åter på nivåer som var mer normala för tiden i slutet av 1900-talet. KD var med om något liknande i slutet av 1990-talet: ett par år gick valresultatet upp, sedan sjönk det till ungefär den procentandel som partiet haft före toppen. I årets val var det moderaterna som drabbades. De har haft bra siffror under ett par val men nu gått tillbaka till ungefär den nivå där de har legat de senaste decennierna.  I sig inget konstigt. Reinfeldteffekten har avtagit.  Ibland går det bra, ibland går det sämre. Det är normalt i politiken.

Om man kan tala om något annat som kunde vara ”normalt” i de här sammanhangen så skulle det väl vara att om väljarna är missnöjda med en borgerlig regering så röstar de på socialdemokraterna eller i varje fall rödgrönt och vice versa, men det är tydligen inte längre på det sättet. Socialdemokraterna har i valrörelsen talat mycket om att det behövs en förändring. Uppenbarligen har många väljare ansett detsamma, men istället för att, som man kunde tänka sig, de som gick från (s) till (m) för åtta år sedan skulle gå i omvänd riktning nu, har de gått till Sverigedemokraterna. De som har varit missnöjda med den borgerliga regeringen har alltså inte haft Socialdemokraterna som alternativ. Det svåra för Stefan Löfvén, och det som gör att den här valsegern inte kan innebära någon som helst segersötma, är att han får uppdraget att bilda regering, inte på grund av att folk vill ha en (S)-regering, utan för att ett stort antal väljare har valt SD.

Paradoxen är total. Tack vare – eller snarare på grund av – att SD har blivit stort får (S) bilda regering och får samtidigt ett starkt SD emot sig. Det här blir en riktig rysare. Jag är otroligt glad att det inte är jag som heter Stefan Löfvén.


fredag 7 februari 2014

Rosor delas ut idag - men inte till alla

Idag är det den 7 februari. Det är en vecka kvar till alla hjärtans dag, men eftersom det infaller ett sportlov kommer den skola där jag vanligtvis arbetar att fira idag. Firandet går till så att det delas ut rosor till personer som någon menar förtjänar att få en ros. Det kan vara en kärlekspartner, en bra kompis, någon man beundrar i hemlighet eller någon man bara vill göra glad med en ros. Kort sagt, det är ett sätt att sprida glädje. Elevrådet säljer rosor innan den aktuella dagen så att man kan köpa en ros och tala om vem som ska ha den. Rosorna delas sedan ut genom att några elever går runt i skolan under musik och sång, kliver in i klassrummen och gör lite show av det hela. Så långt är allt kul och positivt.

Det finns dock en baksida med det här. Vartenda år och i nästan varje klass finns någon eller ett par elever som aldrig någonsin får en ros. Varje gång det här inträffar och jag befinner mig i klassrummet mår jag dåligt. Det sitter alltid någon elev där som bara krymper ihop under ceremonin och som vet på förhand att någon ros blir det inte för hennes eller hans del. Kanske försöker han eller hon se lite glad ut, men ögonen säger för det mesta något annat. Visserligen brukar det även delas ut godis till alla, så något får även de här eleverna, men minuterna efteråt, när de som fått sina rosor glatt läser på de medföljande korten och berättar (eller inte berättar) vem de fått sin ros ifrån så sitter ett par elever tysta och har inget att delta med.

Jag vet inte vad man ska göra åt det här eller om det ens är möjligt att göra något. Rosutdelningen är uppskattad och en väl inrotad tradition, men för den som inte är den där populära killen eller tjejen så är den en pina. Jag har sett det ett antal gånger och känt mig ganska maktlös. Det är faktiskt lite skönt att jag slipper det den här gången.