Farmors tur

Eftersom farfar och pappa har fått var sin liten hyllning på sina respektive födelsedagar så måste ju farmor självklart få en hon också i rättvisans namn. Idag för 114 år sedan föddes hon, Signe Ingeborg.

Jag minns farmor som en kvinna som begåvats med en stor portion humor. Hon kunde få en skrattattack nästan när som helst och åt de mest dråpliga saker - något som någon sa eller något annat som hon såg komik i. Hon och mormor var nästan som två tonårstjejer när de kom igång och de fick ibland gå till var sitt rum för att kunna sluta skratta. Farmor var snäll och hon jobbade nog en del på att skämma bort mig som var enda barnbarnet.

Den här bilden bör ha tagits någon gång i mitten av 1950-talet. Klänningen farmor har på sig är hallonröd med ett svart tyllöverdrag med svarta prickar på. Det blir lite nyckelpigeeffekt av det och det är verkligen jättefint. Jag vet att hon hade denna klänning på sig på mina föräldrars bröllop 1956 men jag tror att den här bilden är från någon annan festlighet. Idag hänger klänningen i min garderob och jag har planer på att använda den själv inom en inte alltför avlägsen framtid.

Grattis lilla farmor! Jag saknar dig och jag tror att du skulle bli glad om du såg hur fin din klänning fortfarande är.

Våffeldagen - pappas födelsedag

Ja, jag vet att det var igår, men jag orkade faktiskt inte då. Arbetsdagarna har varit hemska (när det gäller antalet timmar) den här veckan och igår stupade jag i säng nästan så snart jag kom hem. Som tur var hann jag äta en våffla eller två först. Själv tänker jag mer på den 25 mars som min fars födelsedag än som våffeldagen.


Min pappa gillade inte, som jag nog har nämnt i tidigare inlägg, att bli fotograferad. Det var svårt att fånga honom på bild för han var ganska vaksam och såg till att vara skymd för det mesta. På den här bilden kom han dock inte undan. Jag vet inte om jag kanske har skrivit om den tidigare, men i så fall får vi kalla det en favorit i repris. Det här är på Koster där mamma, pappa och jag tillbringade en veckas semester tillsammans med moror och morfar. Uppenbarligen blev jag lite trött under den här promenaden och somnade där jag satt på pappas axlar. Kanske är vi på väg hem från pensionatet där vi åt våra måltider. Det faktum att han måste hålla fast sin dotter så hon inte ramlar ner gör att han inte kan använda händerna som skydd utan är helt försvarslös när mamma riktar kameran mot honom. Men en mysig bild blev det och även om den har blivit lite blekt är det en av de bilder jag gillar bäst i mors och fars diabildsarkiv.

Idag skulle pappa ha fyllt 88 år. Grattis PA! Jag ska skåla för dig i morgon när det är fredag.

 (Om någon undrar över den halva personen i bildens vänsterkant så är det mormor som har kommit med på ett hörn.)

Farfars födelsedag

Idag skulle min farfar, Sanfrid, ha fyllt 109 år. Farfar föddes den 17 mars 1906 som äldsta barnet till Carl August och Selma Charlotta Ek. Nu är det där med äldst en sanning med viss modifikation eftersom han förvisso var det äldsta av sina syskon men när han föddes hade Selma Charlotta och Carl August redan fått fem barn som alla låg på kyrkogården. När farfar föddes var Selma Charlotta 27 år, hade fött sex barn och alltså begravt fem av dem. På bilden här sitter farfar i sin fars knä och hans närmaste yngre syskon i mors. Farfar kan vara två-tre år så bilden bör vara från 1908 eller möjligen 1909.

Såvitt jag vet var farfar ett friskt barn - i vilket fall överlevde han till vuxen ålder, med viss marginal, och var lite av en friskus. Han badade till exempel i sjön varje dag till långt fram på hösten. Han brukade ringa och tala om att han minsann hade cyklat till sjön badat och att det var "frickst", vilket kanske inte var en underdrift när vi kom fram i november och Vänern var stor, grå, tämligen kylslagen och föga inbjudande.

Farfar var en person som det inte fanns någon stress runt. I varje fall upplevde jag det så. Jag älskade att gå runt på kyrkogården med honom och titta på gravstenar och vattna blommor, vilket jag har berättat i ett tidigare inlägg. Kanske blev även han stressad någon gång men han dolde det väl. Till och med en gång när det uppstod en liten incident som hade kunnat bli en eldsvåda löste han det med totalt lugn. Det var bara jag som grät och blev skräckslagen.

Jag tror att han var en person som vistades betydligt mer utomhus än inomhus. Han och farmor brukade sitta på en bänk på torget om somrarna och titta på folk eller prata med gamla bekanta. Har man bott hela livet på ett och samma ställe så kommer det väl alltid förbi någon som känner och som man kan prata bort en stund med. Ibland stod han i ett gathörn vid torget i stället. Där kunde han stå ensam eller pratandes med någon annan farbror. Det var liksom mer regel än undantag att farfar fanns någonstans vid torget varje gång vi hade vägarna förbi där. Att han tillbringade all den där tiden vid Skandinaviens mittpunkt hade han nog ingen aning om. Det är ett senare påfund.

Grattis på födelsedagen farfar. Jag saknar dig!

Mormor och jag

Jag har i ett tidigare inlägg berättat en del om att jag tillbringade mycket tid hos min mormor när jag var barn och jag har även berättat en del om hennes familj. Idag är det 105 år sedan hon föddes och hon får ett litet blogginlägg till.

Mormor var fantastisk på att laga mat. Jag brukade gå hem till henne och Poa efter skolan och då fanns det alltid mat redo. God mat. Mina favoriter var kokt fisk med citronsås och dillkött. Det kanske inte låter så modernt, men gott var det. Förutom middagsmat var hon duktig på att baka våfflor, bullar och kakor, koka äppelmos och konservera svamp. Den där svampen blev inte alltid så gammal eftersom hon hade ett barnbarn som åt upp den innan hon ens hade hunnit sätta locket på burkarna.

En dag när mormor och Poa (som morfar alltid fick heta) hade gett sig ut på en cykeltur kom de till ett litet ställe som heter Östevatten. Jag tror att de hade varit förbi där flera gånger och sett att där stod en stuga som såg ut att vara tom och öde. De frågade ägarna om de kunde få hyra den och det gick bra. Det här bör ha varit 1961 efter vad jag hörde mormor säga. De hyrde sedan den här stugan i ganska många år. Den låg inte mer än en knapp mil från deras bostad så det var ingen stor apparat att ta sig dit. Bilen de tog sig dit med ska jag emellertid avhandla i ett annat sammanhang där Poa får vara huvudperson. I stugan fanns där inget rinnande vatten utan bara en gammal brunn på fem minuters promenadavstånd en granntomt. Vi drack aldrig vattnet därifrån. Brunnen var belägen i en mycket blöt "surhåla" och man fick gå på spänger för att komma fram till den. Kvalitén på innehållet var nog ganska tvivelaktig. I stället tog vi med vatten hemifrån till kaffet och saften. Att det var utedass torde vara självklart.

På bilden här, som är från strax efter att de börjat hyra befinner mormor och jag oss i trädgården utanför stugan. Vi har haft mycket roligt år detta foto. Vi ser båda otroligt bedrövade ut, som om världen hade rasat samman,  men ingen kom efteråt ihåg om något hade hänt. Kanske är det helt enkelt så att fotografen bara råkat fånga oss i ett mindre smickrande ögonblick. Stugan ser inte ut att vara i särskilt bra skick och jag minns att den målades om ganska snart efter att mormor och Poa hade börjat vara där.

Jag minns att trädgården var rätt så stor och att det var möjligt att leka och smyga runt bland buskar och träd. Riktigt bra för ett någorlunda fantasifullt ensambarn. Det blev sällan långtråkigt. Skogen fanns på andra sidan vägen - man kan ana den bakom mormor på bilden - och där fanns det bär och lite svamp. Bär och svamp var betydligt mer mormors avdelning än min (och mammas vad jag förstår- hon hade ju genomlidit bärplockandet tidigare och nog inte till fullo uppskattat det). Mormor plockade och plockade och fyllde stora kärl medan jag mest stoppade i munnen och tyckte att tog en evighet innan det ens blev bottenskyla, 10-20 bär skulle jag tro, i min lilla kopp. Till saken hör också att mormor var ganska beskyddande av sig, för att uttrycka sig milt, vilket innebar att hon var livrädd för att jag skulle gå vilse, träffa på ormar eller andra vilda och farliga djur, vilket i sin tur innebar att friheten i skogen blev lite begränsad. Mamma råkade nog lite värre ut än jag när det gäller detta. Hon har berättat att hon blev kommenderad att sitta still på en sten och sitta där medan mormor plockade sina bär och att det kunde ta en god stund. Riktigt så illa har jag inget minne av att det var men kanske hade mormor slappnat av lite med åren. Många minnen finns det och massor av bilder vilket gör att mormor på något sätt finns kvar hos oss. Det känns bra.

Grattis på födelsedagen mormor lilla.

Valreflektion

Ingenting är längre som förut.

Alla gamla sanningar är slut.

Alla gamla sånger dom är vals och stämmer inte alls.

                                                       Anders Fugelstad

För ungefär 30 år sedan tillträdde en man som heter Bengt Westerberg som partiledare för Folkpartiet. Han stod för förnyelse och framåtanda och lyfte sitt parti till oanade procentmässiga höjder i sitt första val. Redan i det andra hade ”westerbergeffekten” avtagit och så småningom försvann den helt. Folkpartiet hamnade efter några år åter på nivåer som var mer normala för tiden i slutet av 1900-talet. KD var med om något liknande i slutet av 1990-talet: ett par år gick valresultatet upp, sedan sjönk det till ungefär den procentandel som partiet haft före toppen. I årets val var det moderaterna som drabbades. De har haft bra siffror under ett par val men nu gått tillbaka till ungefär den nivå där de har legat de senaste decennierna.  I sig inget konstigt. Reinfeldteffekten har avtagit.  Ibland går det bra, ibland går det sämre. Det är normalt i politiken.

Om man kan tala om något annat som kunde vara ”normalt” i de här sammanhangen så skulle det väl vara att om väljarna är missnöjda med en borgerlig regering så röstar de på socialdemokraterna eller i varje fall rödgrönt och vice versa, men det är tydligen inte längre på det sättet. Socialdemokraterna har i valrörelsen talat mycket om att det behövs en förändring. Uppenbarligen har många väljare ansett detsamma, men istället för att, som man kunde tänka sig, de som gick från (s) till (m) för åtta år sedan skulle gå i omvänd riktning nu, har de gått till Sverigedemokraterna. De som har varit missnöjda med den borgerliga regeringen har alltså inte haft Socialdemokraterna som alternativ. Det svåra för Stefan Löfvén, och det som gör att den här valsegern inte kan innebära någon som helst segersötma, är att han får uppdraget att bilda regering, inte på grund av att folk vill ha en (S)-regering, utan för att ett stort antal väljare har valt SD.

Paradoxen är total. Tack vare – eller snarare på grund av – att SD har blivit stort får (S) bilda regering och får samtidigt ett starkt SD emot sig. Det här blir en riktig rysare. Jag är otroligt glad att det inte är jag som heter Stefan Löfvén.

Rosor delas ut idag - men inte till alla

Idag är det den 7 februari. Det är en vecka kvar till alla hjärtans dag, men eftersom det infaller ett sportlov kommer den skola där jag vanligtvis arbetar att fira idag. Firandet går till så att det delas ut rosor till personer som någon menar förtjänar att få en ros. Det kan vara en kärlekspartner, en bra kompis, någon man beundrar i hemlighet eller någon man bara vill göra glad med en ros. Kort sagt, det är ett sätt att sprida glädje. Elevrådet säljer rosor innan den aktuella dagen så att man kan köpa en ros och tala om vem som ska ha den. Rosorna delas sedan ut genom att några elever går runt i skolan under musik och sång, kliver in i klassrummen och gör lite show av det hela. Så långt är allt kul och positivt.

Det finns dock en baksida med det här. Vartenda år och i nästan varje klass finns någon eller ett par elever som aldrig någonsin får en ros. Varje gång det här inträffar och jag befinner mig i klassrummet mår jag dåligt. Det sitter alltid någon elev där som bara krymper ihop under ceremonin och som vet på förhand att någon ros blir det inte för hennes eller hans del. Kanske försöker han eller hon se lite glad ut, men ögonen säger för det mesta något annat. Visserligen brukar det även delas ut godis till alla, så något får även de här eleverna, men minuterna efteråt, när de som fått sina rosor glatt läser på de medföljande korten och berättar (eller inte berättar) vem de fått sin ros ifrån så sitter ett par elever tysta och har inget att delta med.

Jag vet inte vad man ska göra åt det här eller om det ens är möjligt att göra något. Rosutdelningen är uppskattad och en väl inrotad tradition, men för den som inte är den där populära killen eller tjejen så är den en pina. Jag har sett det ett antal gånger och känt mig ganska maktlös. Det är faktiskt lite skönt att jag slipper det den här gången.

Mormor och hennes familj - ett gammalt foto

Jag har så länge jag minns tyckt om att titta på gamla fotografier. Min mormor hade flera album från sin barndom eftersom hennes pappa var fotointresserad. Dessa bilder är en guldgruva och jag tror inte att det är allom förunnat att kunna studera vardagsbilder från familjelivet som det såg ut i början av 1900-talet. Mormor Karin satt också gärna och tittade på de gamla fotona och hon berättade om och om igen för mig om vilka personerna var. Mormor var i princip min dagmamma och jag gick hem till henne och morfar varje vardag från det att jag var sju tills att jag var 16 år gammal. Maten fanns alltid färdig - och himmel vilken god mat hon lagade... Detta blogginlägg tillägnas mormor Karin Freja Vilhelmina som föddes den 15 december 1909. Jag är så tacksam att ha fått lära känna såväl mina far- som morföräldrar och ha dem kvar ända tills jag blev vuxen.

Mormor tyckte som sagt om att sitta och bläddra i de gamla albumen. Hon tog sig dessutom för med att skriva ner små historier från sin barndom. Lägenheten på Linnégatan 50 i Göteborg finns beskriven i detalj och en hel del hyss som de fyra barnen ställde till med, till exempel när storasyster Daga och mormor hade gått upp tidigt en söndagsmorgon för att gå till söndagsskolan. De rullade upp håret på papiljotter och hade tydligen sett ganska anskrämliga ut när de smet iväg till kyrkan utan att de väckte någon annan i huset. Föräldrarna skämdes en aning över flickornas tilltag, men mormor sa att de hade sluppit få smäll. Uppenbarligen var den förseelsen värre för 100 år sedan än vad den skulle ha varit idag, när nog de flesta hade fått sig ett gott skratt.

På bilden här sitter mormor tillsammans med sin mamma och sina syskon. Yngste brodern Knut längst till vänster, mamma Freja, mormor Karin, äldste brodern Sven och storsyster Daga längst till höger. 

Jag vet inte var bilden är tagen, kanske i Göteborgstrakten, där familjen bodde eller i Hindås, där jag vet att de tillbringade någon eller ett par somrar. Årtalet kan vara 1916 eller 1917. Knut föddes 1912 och han ser ut att vara kanske fyra eller fem år. Särskilt glad ser han inte ut, men det gör han nästan inte på någon bild (utom på en där han precis har fått en cykel). 

Vid det här tillfället ser de ut som vilken någorlunda lycklig barnfamilj som helst och ingen av dem vet vad som väntar redan inom ett eller två år. Våren 1918 insjuknade Freja i spanska sjukan och dog ifrån man och barn. Mannen gifte om sig redan efter något år, vilket naturligtvis inte var lätt för barnen och inte för hans nya hustru heller. Båda pojkarna kom lite "på glid" och hamnade på sjön. Sven gifte sig så småningom med en kvinna som man nog kan säga räddade honom. Knut omkom under andra världskriget när det engelska handelsfartyg han arbetade på antingen torpederades eller sprängdes av en mina i engelska kanalen. Daga gifte sig men en man som drack, de flyttade till Persien och där fick hon en dotter som dog något år gammal efter att fått i sig något som var giftigt. Både Sven och Daga dog innan de fyllt 60 år. 

Min mormor var nog den som klarade sig bäst av syskonen. Mannen hon valde till livskamrat var otroligt snäll och hon överlevde alla sina helsyskon med flera decennier. Hon fick en halvbror senare, när hon var nästan 16 år. Han är fortfarande vid god vigör och bjöd oss på lunch för bara några dagar sedan. 

Nu gratulerar jag dig mormor fast det är en dag för sent. Vi saknar dig!

Fars dag - då får vi damma av bloggen lite

För cirka en vecka sedan fyllde min mamma jämnt vilket föranledde ett någorlunda rejält kalas. Som en del av hyllningarna hade jag sammanställt ett litet bildspel med foton av henne från då och nu, och när jag letade efter lämpliga bilder fann jag även några på min pappa. Nu är det inte helt enkelt att hitta bilder på honom eftersom det där med att vara med på bild inte riktigt var hans grej.

Pappa är tyvärr inte med oss längre. Han dog ganska hastigt för snart 17 år sedan, vilket var chockartat då, men såhär i efterhand känns det bra att veta att han inte drabbades av plågsam sjukdom utan bara somnade in en kväll och sedan inte vaknade igen. Förmodligen och förhoppningsvis var det ett någorlunda behagligt sätt att lämna jordelivet.

På den här bilden bör pappa vara i 40-årsåldern. Han arbetade då på ett tryckeri och jobbade med maskinsättning, vilket nog faller in under typograf-yrket, där han hörde hemma. Exakt hur den där maskinen han sitter vid fungerade kan jag inte redogöra för, men det han gjorde var att skriva ner den text som skulle tryckas så att den hamnade spegelvänd på typer av bly som sedan användes i själva tryckningen. Det hängde en stor blystav på ett ställe i maskinen. Blystaven smältes ned till flytande form och jag minns att jag tyckte det heta, flytande blyet var lite läskigt att titta på.

Fönstret han sitter vid fanns, och finns fortfarande tror jag, i markhöjd, så att man kunde stå på utsidan och ha fönsterkarmen vid knäna även om man var en liten flicka. Tryckeriet låg längs min skolväg och då och då gick jag in på gården och fram till fönstret och pratade lite med pappa. Det är märkligt hur man minns saker och ting. Jag kommer ihåg precis vilka färger skjortan han har på bilden hade, jag minns hur det luktade i rummet där maskinen stod och jag minns ljudet från maskinen och tryckeriet innanför det rum där pappa satt.

Nu gratulerar jag dig på fars dag käre PA. Kanske blir det så att jag kommer att skåla i en gnutta glögg. Mörker och kyla kräver liksom till lite uppmuntran och värmande drycker. Det är bara att hoppas att snön låter vänta på sig. Beträffande den är vi rörande eniga, du och jag.

Att tråckla ihop farmor och monarkin

Borde jag kanske skriva ett inlägg om monarkin igen? Den kan nog inte diskuteras tillräckligt många gånger. Det finns även många andra viktiga frågor att ta upp, men ibland orkar jag helt enkelt inte vara den där engagerade samhällsmedborgaren. Det är en sådan tid just nu. Den som inte vill läsa mina personliga funderingar utan bara ägna sig åt statsskicksfrågan kan hoppa till sista raden.

Denna dag tillägnas min farmor Signe Ingeborg. Jag har skrivit en del om farfar tidigare, men farmor har inte riktigt kommit med på banan. Nu är det dock dags och idag den 6 april skulle hon ha fyllt 112 år. Som jag minns det var farmor en person som hade nära till skrattet. Hon hade en förmåga att se humor i det mesta. Ibland blev hon så full i skratt åt någon eller något att hon måste lämna rummet för att skratta färdigt. Det hände att hon drog in mormor i skrattattacken så att de båda damerna fick lov att gå till var sitt rum och lugna ser sig.

Farmor var den som oftast tog sig an mig när det var släktkalas. Jag var enda barnbarnet från alla håll och följaktligen enda barnet på alla kalas. Vuxenprat kunde bli lite tröttsamt efter en stund. Jag tyckte att det var ett evinnerligt tjat om folk jag inte kände och om sådant som jag inte hade en aning om och att det höll på hur länge som helst. Då var det farmor som gick med mig och lekte med något eller pratade om annat, tittade på mina dockor eller läste en bok.

Något annat som i min värld var underligt med farmor var att hon jobbade. Andra farmödrar och mormödrar var hemma. Man kunde alltid gå hem till dem. Min mormor till exempel var nästan alltid hemma om hon inte gick tvärs över gatan till "Kallarson" för att handla lite mat. Men farmor var på jobbet. Hon arbetade i en butik som hette Veramagasinet och som sålde damkläder tror jag. Kanske var det mest underkläder, strumpor och höfthållare och sådant. Jag minns inte riktigt. Jag tror hur som helst att det inte fanns så mycket av intresse för mig i affären. Om det hade gjort det borde jag ha kommit ihåg något av det. De hade i alla fall en gammal gräsklippare från slutet av 1800-talet som min morfar fick överta senare när butiken upphörde. I alla fall såg den ut att ha varit ett par sekel gammal. Man kan ju undra varför en butik hade en gräsklippare, men det var så att det hörde en trädgård med gräsmatta till huset och då behövs det en gräsklippare.

Här är farmor och jag vid kyrkan. Hon sjöng i kyrkokören där hon tog hand om "tredje stämman" tillsammans med min morfar som var körens ende manlige medlem. Kören var alltså närmast att betrakta som en damkör som sjöng trestämmigt, men där morfar på något sätt lyckades hitta en plats och passa in. Vid högtidligare tillfällen hade damerna folkdräkt så detta måste ha varit ett sådant. Själv har jag en klänning som min gudmor Ella hade sytt. Det var någon sorts guldpärlor mitt fram som var jättefina, men det ser ut som om den hade passat förra året och nu är på väg att bli aningen liten. Typiskt för den tiden i livet och årstiden är de sönderslagna knäna. Plåster på båda vittnar om en liten olyckshändelse någon dag tidigare. Min lugg är en historia för sig. Något har hänt när den som klippte närmade sig min vänstra sida och det blev ett hack. Antingen är jag hemmaklippt eller så råkade jag ruska till på huvudet när frisören höll på som bäst med saxen. PV:n som vi står framför är densamma som pappa satt vid i inlägget om honom från 25 mars.

Nu, lilla farmor, gratulerar jag dig på födelsedagen. Jag är glad att jag hade förmånen att ha dig i mitt liv så länge som jag hade. Jag var 15 år när du blev sjuk och inte riktigt var som tidigare längre. Det betyder att jag har många minnen av dig som den person du verkligen var.


För övrigt anser jag att monarkin bör avskaffas.

25 mars

Våffeldagen, vårfrudagen eller Marie bebådelsedag. Den här dagen har kanske fler namn än så. För mig är den dock för alltid min pappas födelsedag. Tyvärr finns han inte längre och det är svårt att förstå att det är mer än 16 år sedan han gick bort, många år för tidigt. Fortfarande kan jag för en bråkdels sekund då och då tänka att jag ska ringa honom och fråga något. Det är konstigt det där. Idag skulle han ha fyllt 86 år.

Den här bilden är tagen någon gång i början av 1960-talet. Jag kan inte säga exakt när och inte heller var den togs. Min mamma vet inte heller. Det verkar som om de har åkt på en liten fikautflykt.

Som tidsdokument är bilden fantastisk tycker jag. PV:n med den vita randen på däcken, det hopfällbara campingbordet som var ganska värdelöst eftersom det svackade på mitten. De där tygpallarna lämnade också en del i övrigt att önska när det gällde bekvämlighet. Vid denna tid köpte man kaffe i burk och till råga på allt i kvartkilosburkar. Kaffet här på bilden är uppenbarligen Löfbergs lila. Det var inte tal om att ta med engångsmuggar och en kaffetermos. Nej, nej. Här var det riktiga porslinskoppar, kaffekokare, spritkök och en stor vattendunk. Varför göra det enkelt för sig? Det ser dock ut som om de har tagit med kaffebrödet och inte bakat det också på plats.

Jag har undrat mycket över vad det är för typ av utflykt. Pappas kläder ser inte riktigt ut som om det vore en ren fritidstur. Han har i och för sig sandaler (och sockar - gud förbjude!), men samtidigt vit skjorta, slips och kavaj. Och så sitter han i kanten på något som ser ut som en sandstrand vid en talldunge. Det går inte riktigt ihop.

Även om det inte går att få reda på allt om fotot så tycker jag om det. Min pappa var inte den som älskade att vara med på bild, så ett fotografi där han ser ut att ha accepterat att bli förevigad är mer eller mindre en raritet. Dessutom minns jag de flesta av de där tidstypiska sakerna från min barndom. En del av dem finns fortfarande kvar i mammas förråd.

Så grattis på födelsedagen PA. Vi saknar dig och nu tänker jag strunta i Marior, bebådelser och våfflor och utbringa en liten födelsedagsskål för bara dig.

Prinsessan Lilian - ett annat kvinnoöde

Jag läser på någon webbsida att prinsessan Lilian är död. Hon var en bit över 90 år gammal och dessutom sjuk så man kan kanske inte säga att det var en nyhet som fick mig att häpna. Hennes livsöde är dock värt att fundera över och är ett bevis på det oerhört osmakliga i det system som kallas monarki och det absurda i vår successionsordning. Det finns de som säger att det inte finns anledning att tycka synd om de kungliga, och det gör det kanske inte på många vis, men Lilians fick betala ett högt pris just för att mannen hon älskade råkade vara kunglig.

Lilian träffade vår nuvarande kungs farbror, prins Bertil, år 1943. Lilian själv var allt annat än kunglig. Hon var dotter till en gruvarbetare och till råga på allt frånskild. Hon ansågs inte som ett lämpligt parti för en svensk prins och eftersom svenska prinsar måste ha kungens tillstånd för att få gifta sig, så blev det inget giftermål.

Prins Bertils bröder Sigvard och Carl-Johan förälskade sig också i kvinnor som inte höll enligt den kungliga måttstocken. Dessa båda valde dock kärleken, gifte sig med sina kvinnor och avsade sig därmed sin kungliga status. Man kan undra varför inte Bertil gjorde likadant. Det hade på något sätt varit mer rakryggat. Nu lät han Lilian vänta i skymundan i över 30 år. Hon skulle inte synas och fick inte vara med vid diverse kungliga festligheter. När hon och Bertil äntligen fick kungens tillstånd att gifta sig var hon 60 år gammal och det var för sent för dem att få barn, vilket var något hon sörjde.

Man kan kritisera Bertil för att han föredrog att behålla sin kungliga titel i stället för att bilda familj med sin Lilian, men kanske var det inte så lätt för honom heller. Han äldste bror, som var tronföljare, hade omkommit och han själv var tvåa i tur till tronen. Hade han gift sig med Lilian hade det inte funnits någon ”reserv”. Kanske var pliktkänslan mot familjen, den unge brorsonen och nationen så stark att han valde att avstå från en egen familj av det skälet. Hans val betydde att Lilian inte heller fick någon familj.

I en monarki är inte alla lika mycket värda. Lilian dög inte och fortfarande måste prinsar och prinsessor enligt svensk lag ha tillstånd för att gifta sig. Monarkin är ett system som förnekar tanken om alla människors lika värde. Vi bör göra oss av med den snarast.

Republik nu, tack!

Ett kvinnoöde i historien - min mormorsmor

Idag är det 8 mars, det vill säga internationella kvinnodagen. Somliga firar med slagord om att krossa könsmaktsamhället och visst finns det en del att göra där. Ganska mycket om man ska vara ärlig. Jag tänker dock lämna de stora frågorna därhän och i stället ägna dagens blogginlägg åt en kvinna som dog i alltför unga år: Freja Sara Constantia Waller - min vackra mormorsmor.

Freja föddes 1882, kanske i Norrköping jag vet inte helt säkert. I varje fall träffade hon sin blivande make där. I början av 1900-talet gifte de sig och den första januari 1904 föddes deras första barn som döptes till Folke Algot. ett par år senare kom en lillebror, Sven Algot, men strax därefter drabbades Freja av en tragedi. Folke insjuknade i lunginflammation och dog. Det fanns inte antibiotika vid den tiden så en så svår infektion slutade ofta med döden.

Freja drevs till randen av galenskap av sorg efter sonen, vilket inte är svårt att förstå. Hon kom dock tillbaka och familjen växte på nytt. En flicka, Daga, föddes på våren 1908 och ytterligare en, Karin Freja Vilhelmina (min mormor) i december 1909. Ytterligare ett barn fick hon - Knut Algot 1912 (man kan säga något om brist på fantasi när det gäller pojkarnas namn, jag vet). Kanske tyckte Freja och hennes man Algot att det räckte med barn där. Fler blev det hur som helst inte.

Våren 1918 pågick första världskriget. Järnvägen hade uppfunnits och byggts ut över stora delar av Europa. Med hjälp av detta fantastiska transportmedel förflyttades trupper över kontinenten med större effektivitet än vad som hade varit möjligt under tidigare århundradens krig. Det faktum att stora mängder människor transporterades runt i Europa gjorde att den epidemi som från början upptäcktes i Spanien (som antagligen fanns även på andra håll, men inte talades om) kunde spridas snabbt och skoningslöst. Sjukdomen kom till Sverige våren 1918 och Freja drabbades. Jag vet inte hur det var i hennes fall, men jag har läst mig till att helt friska människor kunde insjukna och dö inom loppet av ett par dagar. De flesta som dog var mellan 25-40 år gamla och fullt friska innan spanskan slog till. Freja dog den 12 april 1918, 36 år gammal. Hon efterlämnade man och 4 barn, det äldsta 12 år det yngsta 6. Kanske var det på sätt och vis tur att hon slapp få reda på att hennes yngste som omkom när det fartyg han arbetade på sänktes av en mina eller torped i Engelska kanalen under andra världskriget.

Victoria och gaygalan

Skulle för omväxlings skull försöka skriva ett någorlunda kort inlägg. Det lyckades inte.

Inledningsvis är det bara att gratulera Jonas Gardell till den fina utmärkelse han fick i förra veckan. Han var väl värd den. Tyvärr hamnade han i skymundan eftersom en annan person fick all uppmärksamhet. Tyvärr blir det så även i denna lilla text.

För det första – jag förstår verkligen inte vad det är som är så märkvärdigt med att Victoria delar ut ett pris på gaygalan. I vårt land är statschefens uppgift att dela ut priser, klippa band och stå för andra rent ceremoniella sysslor. Det är det vi betalar kungahuset (ganska rejält också) för att göra. Om några dagar ska kungen och drottningen dela ut Svensk Mjölks guldmedalj till ett antal mjölkbönder. Alldeles oavsett om kungen till vardags gillar mjölk eller inte är det en del av hans jobb och ingen tycker att det är något att debattera i media. Victoria gör alltså också sitt jobb – om man ser det ur en viss synvinkel och vad man än tycker om monarkin som system. 

För det andra – att hon delar ut pris till ”årets homo” borde inte vara särskilt konstigt eller sensationellt det heller. Man ska väl kunna förvänta sig att statschefen och dennes närmaste, t ex ställföreträdande statschef, har samma värderingar som en majoritet av svenska folket. Vi har via lagstiftning bestämt att HBT-personer ska ha samma rättigheter och skyldigheter i samhället som heterosexuella medborgare. Diskriminering är inte tillåten. Med andra ord borde kronprinsessans närvaro och prisutdelande vara en självklarhet om nu arrangören vill ha det så. Det faktum att Victorias deltagande på galan och hennes uttalande av ordet ”homo” får mer uppmärksamhet än Jonas Gardell som fick priset, är väl ett tecken på att något är sjukt med det statsskick vi har. Det ska väl inte vara "fantastiskt" om kungahuset tycker som de flesta andra?

För det tredje – om man ser det ur en annan synvinkel så begår hon ett gravt tjänstefel när hon deltar på galan. Enligt successionsordningen, som är en grundlag, ska homosexuella (och en rad andra grupper) fördömas av statschefen. Den augsburgska bekännelsen är tydlig på den punkten, och att statschefen ska leva, verka och tro i enlighet med denna bekännelse är lika tydligt enligt denna grundlag. Monarken kan alltså inte vara för ett mångkulturellt samhälle och inte heller tolerera exempelvis homosexuella. Att vara det innebär att monarken eller tronföljaren måste lämna sin plats. Allt enligt vår grundlag. 

Min personliga åsikt när det gäller grundlagarna är att de omöjligen kan vara förhandlingsbara så länge de gäller, eftersom de är till för att säkra vår demokrati. Det ska inte vara möjligt att godtyckligt bortse från vissa delar av dem bara för att de verkar otidsenliga, eller inte passar ens eget tyckande - inte ens om man råkar vara kunglig  Om lagarna är ur fas med tidens värderingar behöver de ses över och ändras i vederbörlig ordning. När det gäller successionsordningen vilar den i dagsläget tryggt på den augsburgska bekännelsen som antogs i Sverige 1593 och någon översyn tycks inte vara i sikte. Var det någon som sa något om att den svenska monarkin är modern?

Republik nu, tack!

Arvmonarkin och glamouren

I morgon är det visst Lucia. Och nej, jag tänker inte ge mig in i debatten om luciafirandets vara eller icke vara eller om huruvida man ska få sjunga om Staffan eller inte. Jag tänker bara konstatera det är den 12 december och att jag missade hela Nobelfesten för två dagar sedan. Jag missade Silvias klänning och kungens medaljer. Ryktet att Vickan hade något grönt och svårburet har nått mig i efterhand. Det var ju tur att jag fick veta det så jag är uppdaterad om vad som händer i statens högsta nivåer.

Just i nobeltider slinker diskussionen ofta in på ämnet glamour och att det är tur att vi har en monarki eftersom vi då får titta på vackra människor och tjusiga klänningar. Det är helt naturligt att kungadamerna har de mest påkostade utstyrslarna eftersom det antagligen är de som har mest pengar att lägga på dem. Vi har gemensamt bestämt att de som företräder oss – dvs kungafamiljen – ska ha tillräckligt med pengar för att helt enkelt vara vackrast.

Frågan som en dam ställde på ett seminarium för ett par år sedan gör sig påmind igen. ”Vad är det för fel med lite glejmor?”. Det är naturligtvis inget fel alls på det. Frågan är väl om det ska anses vara statsskickets uppgift att förse oss med den varan. Om man anser att vi ska ha en statschef enbart av den anledningen att han/hon och hans/hennes familj ska gå omkring och vara glamorösa kanske man borde tänka ett varv till.  Hela den idén blir ju också lite vansklig med tanke på att tjusigheten måste gå i arv. Tänk om det råkar födas en tronföljare som inte är så vacker. Vad gör vi då?

Debatten om statsskicket hamnar ofta på fel nivå i mitt tycke. Egentligen handlar det inte om huruvida vi ska få se på vackra klänningar eller om hur många damer kungen har besökt/haft besök av, om Camilla Henemarks eventuella relation med honom eller ens om han är nykter när han hanterar skjutvapen under älgjakten eller om han inte är det.

Det som det hela borde röra sig om är egentligen mycket enkelt. Det handlar om att ett offentligt ämbete inte ska kunna gå i arv. Det är fel mot medborgarna som inte får välja den de anser vara bäst lämpad för uppgiften och det är fel mot statschefen som inte får välja vad han eller hon vill göra med sitt liv utan tvingas in i en given roll. Jag har svårt att tänka mig att någon anser att till exempel kommunalrådsämbetet ska kunna gå i arv. Det vore ganska absurt. Som jag ser det är arvmonarkin exakt så absurd. 

Republik nu, tack!

Ps. För övrigt kan jag meddela att jag gärna sjunger traditionella julsånger och att jag även har gjort det med mina barn. Det betyder inte att jag (eller de) tror på allt som sägs i texterna. Så här lite off the record kan jag avslöja att jag inte tror på Mors lilla Olle eller Törnrosa heller, men jag sjunger dem glatt i alla fall alldenstund de, liksom julsångerna, tillhör vårt kulturarv och vår traditionella sångskatt. Ds.