"Här sitter jag med min latte"-typen

I morse kollade jag snabbt in Nyhetsmorgon på TV4 och där fanns bl a en känd bloggare. Hon sa att man bör ha något att säga om man vill ha läsare och inte bara skriva saker som "här sitter jag med min latte" hela tiden. Det går bra ibland dock, och jag tänker ta fasta på det och skriva precis ett sådant nonsensinlägg. Den som vill läsa om kampen för republik kan hoppa till dagens inläggs absolut sista mening. Där nämns det kort - mycket kort.

Om man tänker tillbringa lördagskvällen i sitt hem framför TV:n bör man uppenbarligen inte förvänta sig någon extraordinär underhållning. Maken och jag valde just mellan Kommissarie Morse och Morden i Midsomer. Valet föll på det senare eftersom vi inte har sett det här avsnittet lika många gånger som det aktuella avsnittet av Morse. Det har jag sett fyra gånger tror jag. Midsomer-episoden har jag nog bara sett en eller två så det känns fräscht.

En nyhetssurfning ger inte heller några sensationer. Hur det går med socialdemokratin är ovisst, men jorden ska visst gå under igen, antingen i morgon den 16/10 eller möjligen den 21, dvs på fredag. Det beror på om det är Gud eller kometen Elenin som fixar det. Senast det var aktuellt var den 21 maj. Då sprang jag Göteborgsvarvet och jorden gick inte under. Det betyder alltså att om jag ger mig ut och springer en sväng i morgon och en sväng till på fredag så klarar jorden sig även denna gång. Jag lovar att försöka hinna med ytterligare en runda dessemellan för att vara på den säkra sidan.

Dagens kampanj för införandet av republik kan kanske inte direkt benämnas som en succé, men jag anser i alla fall att monarkin bör avskaffas.

Pinsamt Ohly och Juholt

Det här var riktigt pinsamt. Våra demokratiska företrädare och folkvalda visar sig inte respektera demokratin. Man må tycka vad man vill om Sverigedemokraterna men partiet har blivit invalt i Sveriges riksdag. Det har skett genom demokratiska val och är med andra ord ett uttryck för folkviljan. Den folkvilja som våra politiker måste respektera, och säger sig respektera.

Nu kan man fråga sig vad demokrati betyder för herrar Juholt och Ohly (och nu lämnar vi Juholts ekonomiska förehavanden därhän). Det betyder tydligen inte att det är väljarna som ska bestämma hur riksdagen ska se ut. Eller jo, kanske. Det är OK så länge bara partier som Ohly och Juholt tycker platsar tar sig in i det svenska parlamentet. Om väljarna, dvs svenska folket, inte har samma mening som vänsterledaren eller sossarnas härförare, så hittar de båda senare på egna regler för hur demokratin ska fungera.

Det är inte nödvändigt att gilla Jimmie Åkesson och det är inte nödvändigt att gilla Sverigedemokraterna och deras politik, men det är nödvändigt att respektera väljarna och det val de har gjort. Det är inte Åkessons fel att inte övriga partier lyckades övertyga den del av valmanskåren som röstade på SD att välja något annat. Det var övriga partier som misslyckades, och i stället för att ta upp kampen nu lämnar Juholt och Ohly banan. Väl kämpat killar!

Att vägra debattera för att man har placerats vid sidan av ett parti man inte känner någon större sympati för är inte bara barnsligt och omoget. Beteendet hör hemma i sandlådan. Det vittnar också , precis som jag har sagt innan, om en i det närmaste total avsaknad av respekt för demokratin och för väljarna. Demokrati innebär att åsikter som man själv inte delar kan komma att växa sig starka. Då gäller det att försöka bilda opinion och vända åsiktsvindarna åt det håll man anser vara rätt. Det trodde jag i min enfald att även vänstern hade begripit.

Jag tycker faktiskt att det här är mer pinsamt än att vi har en monarki, och det vill inte säga lite.

Dödsstraff och Troy Davis

Troy Anthony Davis är död. Han avrättades i morse och förklarades död kl 05.08 svensk tid, i det land som kallar sig världens största demokrati. Det land som anser sig självt vara en ledstjärna när det gäller mänskliga rättigheter.

Att USA kan tillåta att en bra bit över hälften av dess delstater utdömer och genomför dödsstraff är fullkomligt obegripligt. Ett avrättning är oåterkallelig, det finns inga som helst möjligheter till upprättelse för den dömde och det har hänt mer än en gång att oskyldiga har avrättats. Blotta tanken på att det finns en risk att en oskyldig berövas livet borde få vilken stat som helst att avstå från detta ohyggliga. Att avsiktligt ta ett liv är mord, oavsett om det begås i lagens namn eller inte.

I fallet Troy Davis har sju av nio vittnen tagit tillbaka de tidigare vittnesmålen där de pekade ut honom som mördare. Den mördade var en polis, Mark MacPhail, som dödades 1989. Ett av de två vitten som fortfarande står fast vid att Davis mördade polisen är den man som andra pekar ut som den verklige mördaren.

Jag vet inte om Troy Davis var skyldig eller oskyldig, men i ett fall där det finns så många oklarheter är det helt ofattbart att avrättningen genomförs. Troy Davis hade överlevt tre tidigare avrättningsdatum eftersom avrättningen då skjutits upp. Inatt låg han fastspänd på den brits där han skulle få giftinjektionen, när plötsligt avrättningen sköts upp igen ett par minuter innan den skulle starta. Upp till sju dagars uppskov kunde det bli, medan höga vederbörande fattade nya beslut. Det blev fyra timmar. Timmar under vilka Davis låg fastspänd på dödsbritsen, förmodligen (säkerligen) kände han en gnutta hopp återvända, innan beskedet kom att han verkligen skulle dö. Det är en fullständigt omänsklig behandling och måste vara en näst intill omänsklig psykisk tortyr.

Mark MacPhails familj har önskat att avrättningen skulle ske så att de fick ett avslut. Jag kan på ett sätt möjligen förstå hur de tänker, men inte hur kan det ge frid i sinnet att ytterligare en människa ska dö? Till råga på allt en människa som kanske är oskyldig. Mark MacPhail har varit död i 22 år och han kommer inte tillbaka för att ännu ett liv tas. Och om det skulle visa sig att mördaren var en helt annan människa, ska han eller hon också dö då? Och vem ska i så fall avrättas för mordet på Troy Davis?

Den här öga för öga-mentaliteten är svår att förstå. Jag läste för en tid sedan om en kvinna från Indien eller Pakistan som hade fått syra kastad i ansiktet och förlorat sin syn. Hon skulle som hämnd få lov att droppa syra i ögonen på den man som hade kastat. Mannen skulle komma att bli blind under stor smärta, och alltså få känna på vad han utsatt kvinnan för. Denna kvinna bestämde sig för att inte utkräva sin hämnd. Hon hade förstått att hennes öde inte blir lättare för att ytterligare en människa förlorar synen. Hon är en stor och aktningsvärd människa. Jag önskar att samma inställning kunde sänka sig över samtliga delstatsregeringar i USA och dess samtliga invånare.

Tusentals människor avrättas varje år världen över. Det är beklagligt och fasansfullt, men är i många fall så att säga "in character" med regimer och människosyn i dessa länder. Tyvärr. När det gäller USA är det bara obegripligt, eller så handlar det om ett enda stort hyckleri.

Jag är nog lite monarkist i alla fall

Faktum är att jag börjar svänga i statsskicksfrågan. Ett visst underhållningsvärde har de kungliga onekligen. Idag var jag och handlade och när jag väntade på min tur i kassan föll blicken på tidningsstället. En tidning (Tidningen S tror jag) hade på sin första sida att Daniel (han som numera är kunglig höghet) vädjade för att få barn och menade att "hovet måste agera".

Tankarna springer iväg i de mest hissnande, och kanske inte helt barntillåtna, banor. Till exempel måsta man ställa sig frågan på vilket sätt den dyre prinsen hade tänkt sig att hovet skulle agera. Menar han hela hovet eller vissa utvalda personer? Och borde han inte själv vara en relativt aktiv aktör i sammanhanget? Ödmjukhet i all ära, men det här är väl ändå att förminska sin betydelse in absurdum. Dock kanske man kan tala om en viss tradition i frågan eftersom i varje fall Gustav III behövde hjälp av hovet, i det fallet hovstallmästaren, för att det skulle bli någon tronarvinge.

Som sagt, ett ganska stort underhållningsvärde har spektaklet. Frågan är väl möjligen om underhållning verkligen bör vara statsskickets uppgift.

Det är olyckligt…

att debatten om statsskicket skyms av en tvivelaktig monark. Monarkin ska bort oavsett om monarken ägnar sin tid åt att borsta lerskärvor rena vid arkeologiska utgrävningar, eller om han ägnar sig åt att gräva på helt andra sorters fyndplatser.

att vi har ett statsskick som innebär att statschefen hamnar i den krets av människor som tenderar att bli svårt demoraliserade. Att inneha en utvald och upphöjd position kan bevisligen leda till att den utvalde anser sig kunna stå över etiska normer som gäller i övriga samhället. Det kan förvisso hända med alla som har tillräckligt med pengar och inflytande men när det händer en kung är det än mer oacceptabelt eftersom det då händer med den person som ska representera ett helt folk och vara sitt lands främsta företrädare. Det är dock viktigt att komma ihåg att det är monarkin som system som i grunden skapar förutsättningarna för detta genom att upphöjda personer alltid omges av ja-sägare och fjäskare och tillåts leva lite som de vill även om det sker på andras bekostnad (vilket det gör på mer än ett sätt). Monarkin ska med andra ord bort oavsett om monarken är ett dygdemönster eller ett rötägg.

att Republikanska Föreningens styrelse inte har lyckats/velat/orkat/haft lust att ta vara på den medvind föreningen hade för ett år sedan. Debatten om statsskicket måste kunna föras oavsett om kungen gör bort sig, inhemska eller utländska kungligheter gifter sig eller om det kommer uppgifter om händelser vid hovet. 7000 medlemmar hade kunnat aktiveras och göras till opinionsbildare och inlemmas i ett aktivt och strukturerat arbete. Styrelsen har föredragit att mer eller mindre dra sig tillbaka till sina rum, vilket jag beklagar djupt.

Änglaclowner, trivial glädje och kissnödiga män

Clowner vs värdighet
Bussen jag brukar ta till Göteborg tar vägen förbi Gamla Ullevi. Har ännu inte varit där på fotboll, men att Blåvittshopen finns i byggnaden går inte att missa. Skylten syns alltför väl från vägen. Det är något med den där färgkombinationen. Just den blå nyansen ihop med det vita i just den randningen kommer mig att tänka på någon slags clownpyjamas. Inledningen av Allsvenskan säger väl något liknande. Och alldeles oavsett fotbollspreferenser och alldeles oavsett tabelläget signalerar kombinationen grönt och svart en långt större värdighet.

Tårta och duktiga butiksinnehavare
Kan verkligen rekommendera ett besök hos Steinbrenner och Nyberg på Östra Larmgatan i Göteborg. För 87 kronor får man dagens soppa, bröd från deras bageri med smör och ost, samt dessertbuffé = tårtor i mängd. Hur mycket man vill och orkar av alltihop. Var där i fredags eftermiddag och träffade en kär vän, som jag brukar träffa just där ett par gånger om året. Trevligt umgänge och god mat – kan det bli bättre? Förmodligen inte, men det kan ju fortsätta lika bra.

En av mina favoritbutiker heter Modekometen och ligger mellan Järntorget och Linnéplatsen. Det ser inte alltid ut som om de har så mycket, men börjar man prata med någon av de två damer som har stället, så kommer man inte undan. Igår sa en av dem till mig: "Du, har du sett den här linneklänningen? Prova den, jag tror den passar dig." Jag provade, och det fanns ingen återvändo. Modell, stil – allt passade mig. Hon sålde en linneskjorta också att ha över klänningen. Det är samma sak varje gång. De hittar min stil perfekt och lyckas få mig att prova något som jag just då upptäcker att jag har saknat och är i desperat behov av. Fattigare med fortfarande nöjd lämnade jag butiken. Har hittills aldrig ångrat ett inköp som jag har gjort där.

Kissnödiga herrar
Egentligen har begreppet "herre" inte mycket att göra med den person av manskön som åkte med bussen från Göteborg lite senare på kvällen. Jag hade inköpt ett par billiga hörlurar (69kr på Clas Olsson) och försjönk i upplösningen av en deckare direkt när resan började. Därför fattade jag inte helt vad som hände. Tydligen hade bussen stannat i Bollebygd och den här karln gick av för att kissa. Busschauffören körde vidare, hur mycket han hade förstått vet inte jag. Efter cirka 5 mil, vid Tolkabro, klev karln på igen. Fullständigt rosenrasande. Han röt och skrek på chauffören, som f ö inte var infödd svensk, diverse okvädinsord om hans ursprung och kallade honom för saker som inte lämpar sig för offentlig publicering, samt krävde att få hans personnummer, adress och telefonnummer. Han hade lyckats få en kompis att köra ifatt bussen och steg på för att hämta sina väskor, vilka han lämnat ombord när han skulle uträtta sitt naturbehov, förutsättande att bussen skulle vänta. Uppträdet pågick i säkert fem minuter.

Jag vet inte vad jag ska tycka om folk som menar att bussen borde vänta medan de själva "tar en piss", som han uttryckte det. Man kan kanske tycka att man kan vara såpass hygglig, men tidtabellen skulle falla sönder som ett korthus om alla som hade hävt i sig för mycket vätska ska tillåtas hålla bussen för att gå av och lätta på trycket. Och 1-2 timmars resa borde man kunna klara om man inte har någon sjukdom. Har dessutom svårt att tro att en kvinna skulle kräva samma hänsynstagande. Det finns säkert någon som menar att jag genusgeneraliserar. Må så vara, men mina egna empiriska studier i ämnet visar tydligt att min tes håller ganska långt.

Lyckat möte och en annan sorts kung

Ibland kan man förundras över hur mycket man hinner uppleva och tänka under bara ett enda dygn – eller i det här fallet ett dygn plus några timmar. Gårdagen och början av denna bestod just av sådana där upplevelserika och tankeväckande timmar.

Lyckat möte – positiv återkoppling
Dagen började med att en kollega och jag äntligen (att det var äntligen berodde betydligt mer på mig än på henne) fick till ett möte mellan hennes SFI-elever och en av mina grupper på ungdomsgymnasiet. SFI står för "Svenska För Invandrare" om någon inte visste det. SFI-eleverna, som var alltifrån 25 och uppåt i ålder, och med väldigt skiftande bakgrund, hade uttryck viss tveksamhet och rent av obehag över att prata med svenska ungdomar. Uppfattningen att svenska ungdomar inte är artiga, att de ser ner på SFI-eleverna samt någon idé om att det kunde komma att bli obehagligt med svåra frågor gjorde att en del helt enkelt sa att de inte ville vara med.

Mötet slutade med att alla, både "mina" ungdomar och SFI-eleverna sa att "Vi måste ses igen! Kan vi inte ha en sån här lektion till snart?" Med andra ord – succé. De diskuterade, frågade och lyssnade på varandra med stort intresse. Sent på kvällen läste jag ett mail som min kollega skrivit lite senare på dagen, när hon hade avslutat med sina elever, där hon beskrev hur en del av SFI-eleverna varit riktigt rörda över att ha fått berätta sina historier, och att de nu förstod att de svenska eleverna inte ser ner på dem, utan bara är lite blyga. De är egentligen jättesnälla. Jag kunde i och för sig ha sagt det på förhand. Det kunde inte bli fel med den klassen, SP09, men så kul det var med den positiva responsen.

Kungar ut ur huset
Från detta fantastiska möte kastade jag mig till stationen för att ta bussen till Göteborg. Satt bakom ett par brudar av den där sorten som tror att världen kretsar kring dem. Tyvärr hade jag glömt mina hörlurar så jag kunde inte stänga ute tjattret fullständigt. Dock glömde jag dessa båda damer när jag fick syn på ett par reklamskyltar. Kung Markatta, som är ett grossistföretag som säljer ekologiska produkter skriver "Bevara Monarkin" och "Rojalist? Javisst!" med stora bokstäver och avslutar med att "kampen för det goda" fortsätter. Jag förstår mycket väl kopplingen till varumärket, men det kom mig i alla fall att kolla kyl och skafferi. Jag skulle inte må riktigt väl av att hysa en monark tillsammans med saker jag tänker äta. Ej heller ämnar jag handla saker som i förlängningen kan tänkas gynna en monark i vilken form han eller hon än må uppenbara sig. Hittade dock bara en näst intill tom burk Tahini, den lär snart vara slut och därefter gör jag rent hus med alla kungligheter. Kampen för det goda kan föras på många sätt.