
Jag rotade lite i mammas lådor igen och hittade bland annat den här bilden. Den är naturligtvis inte så märkvärdig för andra, men på något sätt är det fantastiskt hur en bild kan frammana ljud-, doft- och bildminnen som man hade glömt att man hade.

I ett debattinlägg i SvD den 30 december 2011 skriver den moderate riksdagsmannen Michael Svensson att vi måste bevara monarkin. Sanningen att säga så har jag lite svårt att förstå hans argumentation, eller snarare är det väl så att jag blir ganska häpen över att en rojalist (eller om han nu är monarkist) i ett debattinlägg i en av våra största dagstidningen inte har tyngre skäl att komma med.
Enligt Michael Svensson ska monarkin bevaras för att den finns och har funnits si eller så länge. Han visar prov på det mycket vanliga missförstånd som handlar om att tro att historiemedvetande och att värna om historien är liktydigt med att konservera samhället som det en gång var. Vi ska alltså på något underligt sätt leva i historien för att vara historiskt förankrade. Michael Svensson tar upp en rad historiska händelser och vill få det att se ut som om dessa hotas om vi skulle förändra vårt statsskick. Han glömmer att den historiska berättelsen är full av förändringar, den består faktiskt av mestadels just förändringar och det är det som gör den intressant. Den historia vi har kommer inte att utplånas för att vi förändrar vårt statsskick, men vi kommer att kunna lägga till ett nytt kapitel i historieboken. Samtidigt skulle monarkin kunna förpassas till museivärlden, där den idag borde höra hemma, tillsammans med andra historiska företeelser och artefakter som förvisso är värda att minnas, lära av och begrunda, men som inte längre har en plats i ett modernt och demokratiskt samhälle.
Resonemanget att tidigare monarkers bedrifter på något sätt skulle legitimera att ett visst statsskick, i det här fallet den svenska monarkin, ska bevaras för all framtid är så bakvänt att det är svårt att veta i vilken ände man ska börja för att bemöta det. Det finns ju gott om exempel på kungar, men för att ta en av dem, Gustav Vasa, så gjorde han förvisso en hel del bra saker för Sverige. Eftersom han var tämligen girig ville han ha koll på att varje bonde betalade sin skatt och tack vare det fick vi en början till en centralförvaltning med en förhållandevis god ordning. Kanske kan Gustav Vasa sägas ha lett utvecklingen mot ett framtida samhälle här, men innebär det per automatik att Sverige för all framtid ska förbli en monarki för att en kung för 400 år sedan införde ett system för skattebokföring? Självklart inte. I så fall skulle hans vandalisering av kulturskatter som exempelvis de mycket gamla, oersättliga skrifter som förstördes eller religiösa föremål som helt sonika togs ifrån landets församlingar, smältes ner och hamnade i kungens skattkammare kunna sägas motivera att Sverige verkligen inte ska vara en monarki. Fast med Michael Svenssons logik motiverar antagligen även detta att vi ska bevara monarkin. Just därför att vi har haft monarker som har gjort saker, bra eller dåliga, i historien ska vi fortsätta att ha kungar och drottningar.
Svensson menar vidare att personer som läser nyheter från hovet gärna får uppfattningen att monarkin är förlegad och allmänt ålderdomlig. Enligt mitt sätt att se är det här är inget man behöver få ett intryck av genom att läsa om vad olika kungligheter har för sig. Det är ett faktum.
Anledningen till att somliga av oss anser monarkin vara obsolet är enligt skribenten att vi saknar historisk förankring och att vi anser att vi själva vet bättre än våra förfäder. Personligen har jag svårt att tro att Gustav Eriksson Vasa visste bättre hur ett statsskick bör se ut på 2000-talet än vad vi gör idag. Jag tror faktiskt inte ens att han ägnade 2000-talets statsskick en enda tanke. Gustav Vasa införde arvmonarkin 1544. Det skedde inte främst för att värna Sveriges intressen utan var ett rent egoistiskt beslut. Kung Gustav ville helt enkelt inte att de tillgångar han tillförskansat sig, på ett mer eller mindre moraliskt försvarbart sätt, skulle gå familjen ur händerna. Ingen annan skulle kunna komma i åtnjutande av rikedomarna och makten. I och med beslutet bröt den gode landsfadern med den månghundraåriga tradition svenskarna hade haft ditintills med konungaval. Han ansåg att han begrep bättre än sina förfäder och ändrade förutsättningarna för statsskicket.
För Gustav var förmodligen en sådan sak som allmän rösträtt totalt otänkbart. Vi har idag infört det trots att våra förfäder ansåg det omöjligt och till och med olämpligt. Det betyder dock inte att vi sätter oss över och anser oss begripa bättre än våra förfäder utan att vi förändrar samhällets funktioner och regler så att det passar för den situation som råder idag.
På en punkt håller jag dock med Svensson och det är hans slutkläm. Han säger, framför allt med tanke på senaste årets kungaskriverier, "Låt oss få perspektiv på händelserna och agera ansvarsfullt". Jag håller med honom. Låt oss höja blicken för att få ett bredare perspektiv än en enskild kungs handlingar och strunta i om monarken är bra eller dålig - det är arvmonarkin som system det handlar om. Låt oss agera ansvarsfullt och införa republik!
Faktum är att jag börjar svänga i statsskicksfrågan. Ett visst underhållningsvärde har de kungliga onekligen. Idag var jag och handlade och när jag väntade på min tur i kassan föll blicken på tidningsstället. En tidning (Tidningen S tror jag) hade på sin första sida att Daniel (han som numera är kunglig höghet) vädjade för att få barn och menade att "hovet måste agera".
Tankarna springer iväg i de mest hissnande, och kanske inte helt barntillåtna, banor. Till exempel måsta man ställa sig frågan på vilket sätt den dyre prinsen hade tänkt sig att hovet skulle agera. Menar han hela hovet eller vissa utvalda personer? Och borde han inte själv vara en relativt aktiv aktör i sammanhanget? Ödmjukhet i all ära, men det här är väl ändå att förminska sin betydelse in absurdum. Dock kanske man kan tala om en viss tradition i frågan eftersom i varje fall Gustav III behövde hjälp av hovet, i det fallet hovstallmästaren, för att det skulle bli någon tronarvinge.
Som sagt, ett ganska stort underhållningsvärde har spektaklet. Frågan är väl möjligen om underhållning verkligen bör vara statsskickets uppgift.
att debatten om statsskicket skyms av en tvivelaktig monark. Monarkin ska bort oavsett om monarken ägnar sin tid åt att borsta lerskärvor rena vid arkeologiska utgrävningar, eller om han ägnar sig åt att gräva på helt andra sorters fyndplatser.
att vi har ett statsskick som innebär att statschefen hamnar i den krets av människor som tenderar att bli svårt demoraliserade. Att inneha en utvald och upphöjd position kan bevisligen leda till att den utvalde anser sig kunna stå över etiska normer som gäller i övriga samhället. Det kan förvisso hända med alla som har tillräckligt med pengar och inflytande men när det händer en kung är det än mer oacceptabelt eftersom det då händer med den person som ska representera ett helt folk och vara sitt lands främsta företrädare. Det är dock viktigt att komma ihåg att det är monarkin som system som i grunden skapar förutsättningarna för detta genom att upphöjda personer alltid omges av ja-sägare och fjäskare och tillåts leva lite som de vill även om det sker på andras bekostnad (vilket det gör på mer än ett sätt). Monarkin ska med andra ord bort oavsett om monarken är ett dygdemönster eller ett rötägg.
att Republikanska Föreningens styrelse inte har lyckats/velat/orkat/haft lust att ta vara på den medvind föreningen hade för ett år sedan. Debatten om statsskicket måste kunna föras oavsett om kungen gör bort sig, inhemska eller utländska kungligheter gifter sig eller om det kommer uppgifter om händelser vid hovet. 7000 medlemmar hade kunnat aktiveras och göras till opinionsbildare och inlemmas i ett aktivt och strukturerat arbete. Styrelsen har föredragit att mer eller mindre dra sig tillbaka till sina rum, vilket jag beklagar djupt.