Också en liten prinsessa

Här sitter en liten prinsessa. Åtminstone tycker hon det själv, och helt säkert tycker hennes mormor och morfar, farmor och farfar och inte minst hennes föräldrar det. En jämförelse med en senare tids liten (och mer officiell) prinsessa visar att det finns en viss, om än inte så stor, namnlikhet, och att båda har en vagn. Jag kommer dock inte ihåg märket på den här sittvagnen. Förmodligen var den bra för den användes till att köra ved och varjehanda skräp i länge efter att sessan hade vuxit ur den.

Ytterligare likheter är att båda har en kofta på sig. Stickmönstret till den nya prinsessans kofta finns att tillgå på Aftonbladet Plus. Jag tror att man kan få mönstret till koftan på denna bild av barnets mor, utan att gå med i Aftonbladet Plus. En annan likhet med Sveriges senaste "riktiga" kunglighet är att det kan diskuteras vem som tagit bilden. Förmodligen barnets far i det här fallet, men helt säker kan man inte vara.

Här sitter prinsessan i kretsen av sina närmaste. Prinsess-statusen är tydlig. Det är bara att se åt vilket håll de vuxnas uppmärksamhet riktas - farmors och farfars till höger i bild, mammas och morfars till vänster. Den enda som inte visar den kungliga gestalten tillbörlig vördnad är mormor som verkar vara lite för kaffetörstig för att roas av prinsessans närvaro. Fotograf här är med stor sannolikhet fadern.

Skillnaderna mellan de båda prinsessorna finns där också. Vagnen på bilden här ovan var aldrig debattämne i tidningarna, och det trots att den där randiga dynan var väldigt snygg och hade förtjänat ett omnämnande åtminstone i lokalpressen. Antagligen fanns det ett antal världshändelser att skriva om så att nyheten om vagnen inte fick plats. Inte spekulerades det om vem som fotograferade och det ansågs inte heller ha ett nyhetsvärde att hon var ute med sina föräldrar. Om dockan varit i den riktiga och allra nyaste prinsessans ägo hade den antagligen diskuterats i alla möjliga skvallerblaskor, och även i tidningar som anser sig vara seriösa nyhetsförmedlare. Nu hade ingen synpunkter på dockan, som för övrigt finns kvar och fortfarande heter Maja.

Tack vare att prinsessan på de här bilderna endast betraktades som kunglig i den allra trängsta familjekretsen fick hon välja yrke, religion (hon har inte blivit av med något jobb på grund av att hon inte tror på de sju dödssynderna) och umgänge utan att det skrevs en enda rad i veckopressen om det. Hon får vidare rösta och hon har till och med valt sin make och gift sig med honom utan att be om lov. Hennes barn har helt utan massmedial inblandning valt yrkesbana, partners och religiös och politiskt tillhörighet.

Sens moral: Det finns små prinsar och prinsessor i alla familjer. Låt dem gärna vara det, men skrota monarkin.

Så var hon född, det lilla livet

Egentligen borde jag skriva en rejäl debattartikel, och jag gjorde ett utkast häromdagen, men så tog både lust och ork slut och det får bli en mindre pretentiös variant här. En prinsessa är född och en liten kommentar måste nog skrivas i alla fall.

Liksom de flesta andra såg jag Daniel berätta om sitt nyfödda barn. Det var inte svårt att se hur glad och lycklig han var och jag förstår honom. Att få barn är nog det mest fantastiska man kan vara med om oavsett om man själv har råkat bli avlad i en kunglig sängkammare eller inte.

Den lilla flickan ska naturligtvis vara välkommen till världen - precis som alla andra barn - men det betyder inte att monarkin som system nu är rättfärdigad. Det är för det första helt absurt att ett statligt ämbete går i arv och att man föds till statschef. Ingen vet om denna flicka över huvud taget kommer att vilja vara statschef eller om hon kommer att passa till det. Det rojalistiska argumentet att hon har en fri vilja att välja är bara nonsens. Det krävs en enorm styrka för att gå emot såväl föräldrars som alla nationens monarkisters önskan, så den viljan existerar egentligen endast i teorin.

För det andra har Sverige skrivit under FN:s barnkonvention. Där talas det mycket om att varje (OBS! VARJE) barn ska få utvecklas och utbildas efter sitt eget val och efter sina förutsättningar och förmågor. Det står inget om att undantag ska göras för eventuella tronföljare som ska uppfostras till att bli statschefer oavsett vad de själva önskar.

För det tredje måste flickebarnet tillhöra den tro som förklaras i den augsburgska trosbekännelsen från 1593. Om inte, måste hon avsäga sig tronen. Det här går stick i stäv mot barnkonventionen. I den senare slås fast att varje barn ska förberedas för att leva i ett samhälle som präglas av tolerans mellan bland annat olika religiösa uppfattningar. Enligt den augsburgska bekännelsen ska andra trosinriktningar än den som svenska kyrkan står för, dvs andra kristna varianter och andra religioner, fördömas, vilket knappast kan ses som särskilt tolerant. Så hur ska vi ha det? Tolerant enligt den konvention vi har förbundit oss att följa, eller fördömande enligt trosbekännelsen från 1593?

Än så länge är den lilla prinsessan lyckligt ovetande om allt det här. Dessutom kommer hon antagligen att ha sisådär 60 år på sig att fundera över om hon verkligen vill och hur hon ska förhålla sig till diverse konstigheter. Bernadotterna blir gamla, och även om morfar skulle vara utsliten och ge upp innan han fyllt 98 så kommer förmodligen prinsessans moder att regera tills hon når ungefär den åldern.

Monarkin är en underlig idé. Låt oss avskaffa den snarast.

Hos farfar - som jag tror var republikan innerst inne

Jag rotade lite i mammas lådor igen och hittade bland annat den här bilden. Den är naturligtvis inte så märkvärdig för andra, men på något sätt är det fantastiskt hur en bild kan frammana ljud-, doft- och bildminnen som man hade glömt att man hade.

Bilden föreställer min farfar Sanfrid, skurandes trappan utanför ytterdörren. Man kan ana farmor Signe stående innanför dörren som en övervakande skugga. Jag tycker att bilden är fin och farfar ser så stark och kraftfull ut.

När jag tittar på bilden kan jag precis höra hur gruset på gården lät när man gick över det och känna hur fötterna liksom gled undan i det. Jag kan också höra hur den där dörren skrällde när man stängde den och jag kan känna doften som fanns i trapphuset. Bakom dörren börjar en spiraltrappa i sten som har 30 trappsteg, nogsamt räknade, och som är full av fossil. Ett av dem, ett jättelångt förstenat urtida havsdjur finns utanför dörren till farmors och farfars lägenhet på andra våningen. Den där dörren stod alltid öppen på vid gavel. Från farfars och farmors vaktmästarbostad gick en trappa direkt ner i banklokalen på bottenvåningen. Spännande för ett litet barn.

Det fanns bara en lägenhet till i huset, som alltså var ett bankhus med banklokalen på bottenvåningen, och det var bankdirektörens sexrumsvåning högst upp. När bilden togs var dock direktören själv död sedan många år och änkan, som var både gammal, skröplig och tämligen elak residerade ensam i våningen som var så stor, med serveringsgångar och vindlingar, att jag aldrig lärde mig hitta i den utan gick vilse hela tiden. När änkan hade dött flyttade en klasskamrat till mig in där tillsammans med sina föräldrar och syskon. Jag var där ett antal gånger, men lyckades aldrig lära mig hitta i alla fall.

Kungen lämnar jag mer eller mindre därhän i detta inlägg. Jag är så trött på monarkin att jag knappt orkar bry mig om att skriva om den längre. Jag är dock ganska säker på att farfar skulle ha hållit med mig om att detta absurda statsskick borde avskaffas å det snaraste.

Om man värnar sin historia måste man bevara monarkin...eller?

I ett debattinlägg i SvD den 30 december 2011 skriver den moderate riksdagsmannen Michael Svensson att vi måste bevara monarkin. Sanningen att säga så har jag lite svårt att förstå hans argumentation, eller snarare är det väl så att jag blir ganska häpen över att en rojalist (eller om han nu är monarkist) i ett debattinlägg i en av våra största dagstidningen inte har tyngre skäl att komma med.

Enligt Michael Svensson ska monarkin bevaras för att den finns och har funnits si eller så länge. Han visar prov på det mycket vanliga missförstånd som handlar om att tro att historiemedvetande och att värna om historien är liktydigt med att konservera samhället som det en gång var. Vi ska alltså på något underligt sätt leva i historien för att vara historiskt förankrade. Michael Svensson tar upp en rad historiska händelser och vill få det att se ut som om dessa hotas om vi skulle förändra vårt statsskick. Han glömmer att den historiska berättelsen är full av förändringar, den består faktiskt av mestadels just förändringar och det är det som gör den intressant. Den historia vi har kommer inte att utplånas för att vi förändrar vårt statsskick, men vi kommer att kunna lägga till ett nytt kapitel i historieboken. Samtidigt skulle monarkin kunna förpassas till museivärlden, där den idag borde höra hemma, tillsammans med andra historiska företeelser och artefakter som förvisso är värda att minnas, lära av och begrunda, men som inte längre har en plats i ett modernt och demokratiskt samhälle.

Resonemanget att tidigare monarkers bedrifter på något sätt skulle legitimera att ett visst statsskick, i det här fallet den svenska monarkin, ska bevaras för all framtid är så bakvänt att det är svårt att veta i vilken ände man ska börja för att bemöta det. Det finns ju gott om exempel på kungar, men för att ta en av dem, Gustav Vasa, så gjorde han förvisso en hel del bra saker för Sverige. Eftersom han var tämligen girig ville han ha koll på att varje bonde betalade sin skatt och tack vare det fick vi en början till en centralförvaltning med en förhållandevis god ordning. Kanske kan Gustav Vasa sägas ha lett utvecklingen mot ett framtida samhälle här, men innebär det per automatik att Sverige för all framtid ska förbli en monarki för att en kung för 400 år sedan införde ett system för skattebokföring? Självklart inte. I så fall skulle hans vandalisering av kulturskatter som exempelvis de mycket gamla, oersättliga skrifter som förstördes eller religiösa föremål som helt sonika togs ifrån landets församlingar, smältes ner och hamnade i kungens skattkammare kunna sägas motivera att Sverige verkligen inte ska vara en monarki. Fast med Michael Svenssons logik motiverar antagligen även detta att vi ska bevara monarkin. Just därför att vi har haft monarker som har gjort saker, bra eller dåliga, i historien ska vi fortsätta att ha kungar och drottningar.

Svensson menar vidare att personer som läser nyheter från hovet gärna får uppfattningen att monarkin är förlegad och allmänt ålderdomlig. Enligt mitt sätt att se är det här är inget man behöver få ett intryck av genom att läsa om vad olika kungligheter har för sig. Det är ett faktum.

Anledningen till att somliga av oss anser monarkin vara obsolet är enligt skribenten att vi saknar historisk förankring och att vi anser att vi själva vet bättre än våra förfäder. Personligen har jag svårt att tro att Gustav Eriksson Vasa visste bättre hur ett statsskick bör se ut på 2000-talet än vad vi gör idag. Jag tror faktiskt inte ens att han ägnade 2000-talets statsskick en enda tanke. Gustav Vasa införde arvmonarkin 1544. Det skedde inte främst för att värna Sveriges intressen utan var ett rent egoistiskt beslut. Kung Gustav ville helt enkelt inte att de tillgångar han tillförskansat sig, på ett mer eller mindre moraliskt försvarbart sätt, skulle gå familjen ur händerna. Ingen annan skulle kunna komma i åtnjutande av rikedomarna och makten. I och med beslutet bröt den gode landsfadern med den månghundraåriga tradition svenskarna hade haft ditintills med konungaval. Han ansåg att han begrep bättre än sina förfäder och ändrade förutsättningarna för statsskicket.

För Gustav var förmodligen en sådan sak som allmän rösträtt totalt otänkbart. Vi har idag infört det trots att våra förfäder ansåg det omöjligt och till och med olämpligt. Det betyder dock inte att vi sätter oss över och anser oss begripa bättre än våra förfäder utan att vi förändrar samhällets funktioner och regler så att det passar för den situation som råder idag.

På en punkt håller jag dock med Svensson och det är hans slutkläm. Han säger, framför allt med tanke på senaste årets kungaskriverier, "Låt oss få perspektiv på händelserna och agera ansvarsfullt". Jag håller med honom. Låt oss höja blicken för att få ett bredare perspektiv än en enskild kungs handlingar och strunta i om monarken är bra eller dålig - det är arvmonarkin som system det handlar om. Låt oss agera ansvarsfullt och införa republik!

"Här sitter jag med min latte"-typen

I morse kollade jag snabbt in Nyhetsmorgon på TV4 och där fanns bl a en känd bloggare. Hon sa att man bör ha något att säga om man vill ha läsare och inte bara skriva saker som "här sitter jag med min latte" hela tiden. Det går bra ibland dock, och jag tänker ta fasta på det och skriva precis ett sådant nonsensinlägg. Den som vill läsa om kampen för republik kan hoppa till dagens inläggs absolut sista mening. Där nämns det kort - mycket kort.

Om man tänker tillbringa lördagskvällen i sitt hem framför TV:n bör man uppenbarligen inte förvänta sig någon extraordinär underhållning. Maken och jag valde just mellan Kommissarie Morse och Morden i Midsomer. Valet föll på det senare eftersom vi inte har sett det här avsnittet lika många gånger som det aktuella avsnittet av Morse. Det har jag sett fyra gånger tror jag. Midsomer-episoden har jag nog bara sett en eller två så det känns fräscht.

En nyhetssurfning ger inte heller några sensationer. Hur det går med socialdemokratin är ovisst, men jorden ska visst gå under igen, antingen i morgon den 16/10 eller möjligen den 21, dvs på fredag. Det beror på om det är Gud eller kometen Elenin som fixar det. Senast det var aktuellt var den 21 maj. Då sprang jag Göteborgsvarvet och jorden gick inte under. Det betyder alltså att om jag ger mig ut och springer en sväng i morgon och en sväng till på fredag så klarar jorden sig även denna gång. Jag lovar att försöka hinna med ytterligare en runda dessemellan för att vara på den säkra sidan.

Dagens kampanj för införandet av republik kan kanske inte direkt benämnas som en succé, men jag anser i alla fall att monarkin bör avskaffas.

Pinsamt Ohly och Juholt

Det här var riktigt pinsamt. Våra demokratiska företrädare och folkvalda visar sig inte respektera demokratin. Man må tycka vad man vill om Sverigedemokraterna men partiet har blivit invalt i Sveriges riksdag. Det har skett genom demokratiska val och är med andra ord ett uttryck för folkviljan. Den folkvilja som våra politiker måste respektera, och säger sig respektera.

Nu kan man fråga sig vad demokrati betyder för herrar Juholt och Ohly (och nu lämnar vi Juholts ekonomiska förehavanden därhän). Det betyder tydligen inte att det är väljarna som ska bestämma hur riksdagen ska se ut. Eller jo, kanske. Det är OK så länge bara partier som Ohly och Juholt tycker platsar tar sig in i det svenska parlamentet. Om väljarna, dvs svenska folket, inte har samma mening som vänsterledaren eller sossarnas härförare, så hittar de båda senare på egna regler för hur demokratin ska fungera.

Det är inte nödvändigt att gilla Jimmie Åkesson och det är inte nödvändigt att gilla Sverigedemokraterna och deras politik, men det är nödvändigt att respektera väljarna och det val de har gjort. Det är inte Åkessons fel att inte övriga partier lyckades övertyga den del av valmanskåren som röstade på SD att välja något annat. Det var övriga partier som misslyckades, och i stället för att ta upp kampen nu lämnar Juholt och Ohly banan. Väl kämpat killar!

Att vägra debattera för att man har placerats vid sidan av ett parti man inte känner någon större sympati för är inte bara barnsligt och omoget. Beteendet hör hemma i sandlådan. Det vittnar också , precis som jag har sagt innan, om en i det närmaste total avsaknad av respekt för demokratin och för väljarna. Demokrati innebär att åsikter som man själv inte delar kan komma att växa sig starka. Då gäller det att försöka bilda opinion och vända åsiktsvindarna åt det håll man anser vara rätt. Det trodde jag i min enfald att även vänstern hade begripit.

Jag tycker faktiskt att det här är mer pinsamt än att vi har en monarki, och det vill inte säga lite.

Dödsstraff och Troy Davis

Troy Anthony Davis är död. Han avrättades i morse och förklarades död kl 05.08 svensk tid, i det land som kallar sig världens största demokrati. Det land som anser sig självt vara en ledstjärna när det gäller mänskliga rättigheter.

Att USA kan tillåta att en bra bit över hälften av dess delstater utdömer och genomför dödsstraff är fullkomligt obegripligt. Ett avrättning är oåterkallelig, det finns inga som helst möjligheter till upprättelse för den dömde och det har hänt mer än en gång att oskyldiga har avrättats. Blotta tanken på att det finns en risk att en oskyldig berövas livet borde få vilken stat som helst att avstå från detta ohyggliga. Att avsiktligt ta ett liv är mord, oavsett om det begås i lagens namn eller inte.

I fallet Troy Davis har sju av nio vittnen tagit tillbaka de tidigare vittnesmålen där de pekade ut honom som mördare. Den mördade var en polis, Mark MacPhail, som dödades 1989. Ett av de två vitten som fortfarande står fast vid att Davis mördade polisen är den man som andra pekar ut som den verklige mördaren.

Jag vet inte om Troy Davis var skyldig eller oskyldig, men i ett fall där det finns så många oklarheter är det helt ofattbart att avrättningen genomförs. Troy Davis hade överlevt tre tidigare avrättningsdatum eftersom avrättningen då skjutits upp. Inatt låg han fastspänd på den brits där han skulle få giftinjektionen, när plötsligt avrättningen sköts upp igen ett par minuter innan den skulle starta. Upp till sju dagars uppskov kunde det bli, medan höga vederbörande fattade nya beslut. Det blev fyra timmar. Timmar under vilka Davis låg fastspänd på dödsbritsen, förmodligen (säkerligen) kände han en gnutta hopp återvända, innan beskedet kom att han verkligen skulle dö. Det är en fullständigt omänsklig behandling och måste vara en näst intill omänsklig psykisk tortyr.

Mark MacPhails familj har önskat att avrättningen skulle ske så att de fick ett avslut. Jag kan på ett sätt möjligen förstå hur de tänker, men inte hur kan det ge frid i sinnet att ytterligare en människa ska dö? Till råga på allt en människa som kanske är oskyldig. Mark MacPhail har varit död i 22 år och han kommer inte tillbaka för att ännu ett liv tas. Och om det skulle visa sig att mördaren var en helt annan människa, ska han eller hon också dö då? Och vem ska i så fall avrättas för mordet på Troy Davis?

Den här öga för öga-mentaliteten är svår att förstå. Jag läste för en tid sedan om en kvinna från Indien eller Pakistan som hade fått syra kastad i ansiktet och förlorat sin syn. Hon skulle som hämnd få lov att droppa syra i ögonen på den man som hade kastat. Mannen skulle komma att bli blind under stor smärta, och alltså få känna på vad han utsatt kvinnan för. Denna kvinna bestämde sig för att inte utkräva sin hämnd. Hon hade förstått att hennes öde inte blir lättare för att ytterligare en människa förlorar synen. Hon är en stor och aktningsvärd människa. Jag önskar att samma inställning kunde sänka sig över samtliga delstatsregeringar i USA och dess samtliga invånare.

Tusentals människor avrättas varje år världen över. Det är beklagligt och fasansfullt, men är i många fall så att säga "in character" med regimer och människosyn i dessa länder. Tyvärr. När det gäller USA är det bara obegripligt, eller så handlar det om ett enda stort hyckleri.