Brotankar

Hittade den här lite bleknade skönheten bland många andra i mina föräldrars diabildsamling. Jag tror, även om jag inte är fullkomligt säker, att det är min pappa som syns i bildens nedre högra hörn. Det betyder i så fall att det bör ha varit mamma som tog bilden. Mina föräldrar tyckte om att åka en sväng med bilen och se sig omkring. Bensinen var oförskämt billig så det var inte ett särskilt kostsamt nöje.

Bilden är tagen på sommaren 1961 och då var det ganska precis ett år sedan Almöbron invigdes. Det ser ut som om en hel del folk har tagit det som ett litet semester- eller söndagsnöje att åka och titta på bron. Och visst var den fin med sina två stora mjukt böjda stålbågar som bär upp vägbanan. Att konstruktionen skulle visa sig ödesdiger var inget man visste då, 20 år före katastrofen. Jag vet inte om man kan säga risken för att någon skeppare skulle kunna navigera fel i farleden (och komma så nära land att stålrören seglades på och slets av) borde ha kunnat förutses. Kanske, men det är alltid lätt att vara efterklok.

Jag minns precis vad jag gjorde och var jag befann mig den där morgonen när jag hörde på nyheterna att bron hade blivit påseglad och raserats. Det är ju så med en del händelser. Man minns till och med vad man höll på med när man hörde talas om dem. Jag bodde i Skårby utanför Kungälv just då och vi tog en biltur någon vecka senare och tittade på det som hade varit Almöbron. Synen av de där brofästena som stod kvar, avhuggna, etsade sig också fast i minnet. Där hade flera människor, helt ovetande om vad som väntade, kommit åkande, blivit varse faran alltför sent och under några sekunders fasa störtat mot sin död. Det visade sig senare att fartyget som klippte av brospannet hade problem med styrsystemet och att det en kort tid före olyckan hade varit nära att styra rakt in i en bergvägg. Det hela kom att betraktas som en olycka och ingen ställdes till ansvar.

Men sommaren 1961 var bron ny och vacker och ingen hade ens en aning om ett fartyg vid namn Star Clipper.

Medan pastavattnet kokar...

kollar jag min Facebook. Där finns en länk till en ny så kallad politisk satir av Elisabeth Ohlson Wallin och Republikanska föreningen frågar oss medlemmar vad vi tycker om konstverket. Är det en bra och träffande politisk satir eller är det bara smaklöst?

Frågan är väl vad man lägger in i begreppet satir och vad man menar med god satir. Satir handlar förvisso om att förlöjliga och håna, men för mig innehåller en god satir en icke ringa portion humor. Det kan vara bitska sarkasmer och rejält syrlig ironi men jag ska någonstans i tolkningen av det hela åtminstone dra på munnen. Det gör jag inte åt Ohlson Wallins konstverk.

Så kommer vi till frågan om smaklösheten. Är det smaklöst? Vid första anblicken - definitivt, men vid närmare analys och eftertanke (och en god portion pasta) - kanske inte. Om man ser collaget som ett mer seriöst inlägg i en politiskt debatt kan jag nog tycka att det har en poäng och är ganska träffsäkert. De här herrarna har redan från barnsben lärt sig att det är OK att ta vad man vill ha och att för den som har rätt kontakter, tillräcklig makt och förmögenhet så gäller andra spelregler än för andra män. I sin privilegierade samhällsställning har de möjlighet att köpa sig fria från det mesta. I en del fall bara räcker det med att någon får den enorma äran att få vistas i deras närhet som för att de ska gå fria, vilket ofelbart leder till fjäsk och kryperi.

Stackars Silvia försöker desperat sopa ett hakkors under mattan. Även denna bild mycket träffande, även om den inte är det minsta rolig. Mera tragisk. En stackars kvinna som, medan maken roar sig på sitt håll, brottas med problemet att förtvivlat försöka upprätthålla en image av att vara fläckfri. Jag har sagt det förut, men det förtjänar att sägas igen. Jag hade högaktat denna kvinna om hon hade sagt något i stil med "jag älskade min pappa, men det han gjorde och det han tog ställning för var fel, oavsett om han insåg vad det handlade om eller inte". För mig hade det räckt och om hon hade varit vald ämbetsinnehavare skulle hon inte ha behövt avgå för något hennes förälder gjorde. Hon hade med andra ord inte sammankopplats med faderns handlingar om hon hade tagit avstånd från dem.

Kontentan av det här blir att Ohlson Wallins konstverk på ett träffande sätt speglar en del av konsekvenserna med monarkin. Vi får en statschef som genom sin privilegierade uppväxt inte har samma begrepp om vad som är rätt och fel som andra medborgare. Vi får en massa människor som gärna vill sola sig i den kungliga glansen och som många gånger har en lite speciell inställning till vad man som särskilt gynnad kan unna sig. Man skulle kunna kalla dem bortskämda och manschauvenistiska överklassbrats om man vill, men det ska jag inte göra.

Bilden av det förmodat perfekta får sig en törn genom Silvias agerande. Är det inte så perfekt som det borde vara så gäller det att försöka få det att se ut som om det vore det. Sopa-under-matta-mentaliteten, som på intet sätt är ny i sammanhanget, borde bara den vara ett skäl att ifrågasätta systemet med en speciellt upphöjd och gudomlig släkt som genom arv besitter statschefsämbetet i ett land. Att nuvarande statschefen bevisligen tillhör en grupp män med ytterst tvivelaktiga värderingar är en annan god anledning att se över systemet med ett ärvt ämbete. Man kan fråga sig om denne man skulle ha blivit vald till statschef om han hade ställt upp i ett val. Jag har svårt att tro det.

Republik nu, tack!

Vad en republikan tänker efter en golfrunda

Häromdagen blev jag uppringd av tidningen. De hade sett ett pressmeddelande om att Republikanska föreningens medlemsantal ökar och ville fråga mig lite med anledning av detta. När de ringde hade jag precis lagt bollen i koppen på hål 18 och efter fyra och en halv timmas golfande i solgasset var väl varken huvud eller kropp i högform. Men som god republikan gäller det att samla ihop de hjärnceller som fortfarande inte har svimmat av vätskebrist och försöka säga något vettigt. Journalisten fick höra inte allt jag skriver här. Hon fick den lite kortare efter-golf-sammanfattningen.

"Varför tror du att allt fler vill bli medlemmar i RepF?" undrade journalisten. Bra fråga, och det är ju så att i takt med att vi får rapporter om att det händer saker i kungahuset, oavsett om det är sådant som kan betraktas som positivt, som bröllop och barnafödelser, eller negativt, som kungens ibland mer tvivelaktiva förehavanden, så bestämmer sig ett antal människor sig för att stödja en förändring av statsskicket.

Faktum är att jag tror att den enorma exponering som kungahuset utsätts för, och som till viss del är nödvändig för dem själva, också bidrar till att många människor får upp ögonen för hur absurt och otidsenligt det hela är. Att RepF:s medlemsantal har ökat markant i samband med såväl förlovning som dop och barnafödsel visar väl att människor kanske inte är så dumma att de köper konceptet och medias så kallade propaganda med hull och hår.

Varje gång SVT sänder ett kungaprogram höjs röster för att public service ska vara objektivt och stå för en kritisk granskning även av statsskicket. Förvisso sant, och måhända är kritiken befogad - även jag irriterar mig under stundom på dessa program, fast mest över den låga kvalitén - men kanske tänker vi lite fel. Kanske förmedlar dessa till synes rojalistiska program egentligen en långt effektivare kritisk granskning (möjligen omedvetet) än vad aldrig så många seriösa debattprogram om demokratiska principer kan åstadkomma. Medlemstillströmningen i samband med stor mediabevakning av hovet tyder på det. Det bisarra blir påtagligt och går rakt in i vardagsrummet. Det faktum att såväl SVT som andra medier mer eller mindre tävlar om att gräva djupast och producera mest gör också att vi till slut ser så mycket av kungligheterna att vi på något sätt börjar förhålla oss till dem och därmed i förlängningen till monarkin. Helt uppenbart förhåller sig en växande skara av det svenska folket på det sättet att de blir allt mer kritiska.

Vi republikaner måste nog försöka inse att det vi många gånger uppfattar som en okritisk propaganda faktiskt också gynnar oss. Möjligen gynnar det även monarkin i någon mån, men tystnad och mindre rapporterande skulle inte vara till gagn för debatten och därmed inte heller för en kommande förändring. Till vardags tänker antagligen inte gemene man på statsskicket – det gör inte jag heller, men den enorma mediebevakningen av hovet gör att man slutligen tvingas ta det till sig. Och för många innebär det att de tar ställning mot monarkin.

Sens moralen av detta blir följaktligen: Det är alltså bara att välkoma nästa kungaprogram med Ebba von Sydow. Då blir vi 20000 medlemmar i ett nafs.

Kördrömmar

Jag var nio år gammal när jag började sjunga i kör och eftersom det är ett tag sedan så vore det väl konstigt om inte körsjungande hade haft en relativt stort inflytande över min person. Det har blivit ganska många framträdanden och jag kan inte påstå att jag numera är särskilt nervös inför att stå på scenen. Åtminstone tror jag det, men de återkommande körmardrömmarna visar kanske på en undermedveten anspänning som trots allt finns någonstans.

Inatt drömde jag en sån där kördröm igen. Jag tror att det var marathonföreställningen i fredags kväll som spökade - på mer än ett sätt. I vilket fall som helst så stod vi beredda att gå in på scenen med fem minuter kvar till konsertens start. Då hittar jag inte min notpärm. Jag springer runt, åker hiss, springer i trappor, letar i utrymmen som hör hemma såväl i nya kulturhuset Spira i Jönköping som i gamla konserthuset vid Elmia och tittar även där det vore mest logiskt att jag hade lagt den, dvs där jag har lagt mina övriga prylar när jag bytte om till konsertkläderna, men ingenstans finns min pärm. Till slut får jag tag i en annan körsångares förrådspärm (dvs en pärm där han eller hon förvarar sådant som inte ska sjungas på just den här konserten) bara för att ha en pärm i handen eftersom alla andra har det, och rusar bara aningen för sent in på scenen. Jag tänker att det mesta av det vi ska sjunga kan jag nog utantill. Det visar sig att vi ska sjunga delar av Rachmaninovs Vesper med massor av text och dessutom på ryska. Puh! Det var skönt att vakna där.

En trevlig sak med den här drömkonserten var dock att det stod ett glas mousserande vin till varje körsångare på scenen. Kanske något att tänka på till kommande produktioner.

Reflektioner efter ett dop

Då var ytterligare ett kungaspektakel avklarat. Estelle är döpt. Det lilla barnet ser ut att må bra och enligt Aftonbladet åkte hon i bilbarnstol i varje fall från dopet till Haga. Tidningen i fråga verkar anse att just detta har så stort nyhetsvärde att det förtjänar såväl en egen rubrik som ett bildspel.

Spektaklet i sig väcker en rad tankar. Många har uttalat sig över det faktum att prinsessan har ett i det närmaste totalt utstakat liv framför sig, utan större möjligheter till egna val. Detta är förvisso sant och förtjänar att diskuteras, men jag har redan avhandlat det i ett tidigare inlägg, så mina reflektioner idag handlar om ett par andra saker.

Först SVT:s inför-program. Medias bevakning av kungligheter blir alltmer absurd. Kvälls-och veckotidningar har för länge sedan gått över alla gränser när det gäller att komma med "nyheter" som de tror att vi vill läsa. De har med andra ord skapat ett behov som inte finns. I varje fall är det inte så stort som media tror. På sätt och vis kan jag förstå tidningarna. De har en mängd konkurrenter och kämpar naturligtvis med alla till buds stående medel för att sälja fler lösnummer än de andra. Sådan konkurrens har dock inte SVT, så varför detta bolag ägnar sig åt liknande journalistiska grepp är näst intill obegripligt. Det är förståeligt att själva dopet sänds eftersom det trots allt handlar om en blivande statschef, men kunde det inte räcka där? Är det verkligen vettigt att lägga produktionspengar på exempelvis ett reportage där vi får beskåda den diskbänk som familjen Westling antagligen använde vid tiden för Daniels födelse? En diskbänk och dessutom antagligen... Här tycker jag på något sätt att Ebba von Sydow överträffar sig själv i journalistiskt omdöme.

Pro segundo kunde man notera placeringen i kyrkan. Upphöjdheten hos de kungliga var tydlig. Föräldrarna och morföräldrarna satt bredvid varandra på första raden. Farmor och farfar, som inte har samma ställning fick lov att sitta bakom. En tydlig hierarkisk markering, som definitivt inte är nödvändig och inte heller särskilt snygg. Makarna Westling, som trots allt har lika stor inblandning i Estelle som Carl-Gustaf och Silvia, är inte tillräckligt fina för att få sitta sida vid sida med de kungliga. Vi är visserligen alla lika mycket värda, men en del är lite, lite mer värda än andra.

Till sist en liten reflektion över den religiösa ceremonin. Det kan inte hjälpas att jag blir en smula illa berörd av detta hokus pokus. Män som är utklädda i rituella, broderade dräkter talar om övernaturliga väsen, uttalar diverse besvärjelser och åkallar andar som det lilla barnet ska ta till sig. Överhovmästarinnan uttalade sig i von Sydows införprogram och menade att självklart måste prinsessan döpas - "Annars blir hon ju hedning!"

Visst är det skönt att vi har en så modern och demokratisk monarki?

Kungen, bananer och farfar i en enda röra

Tidigare idag var jag på ICA och handlade. Det var otroligt mycket folk fast att klockan inte var så särskilt mycket. Tydligen krävs det mycket shopping när hela Sverige ska fira allas vår monarks 66:e födelsedag. Själv hade jag inte ens funderat på att uppmärksamma kungen med en enda tanke, men så blev jag påmind om det hela när jag skulle läsa tidningen på nätet och det första min blick mötte var majestätet tillsammans med ett antal familjemedlemmar i olika storlekar. Som en liten hyllning får han för en gångs skull ha sin bild med i min blogg.

Naturligtvis vill jag i enlighet med god ton säga grattis till kungen på hans födelsedag. Detta trots att han inte gratulerade mig på min födelsedag i förrgår. Jag har hört att man får ett telegram från sittande monark när man fyller 100. Det vill jag gärna slippa. När jag kommer så långt hoppas jag att vi har ett annat statsskick - utan monark.

Hur som helst, åter till ICA och mer väsentliga saker än kungar. När jag var i affären inträffade en liten, bagatellartad episod som än en gång kom mig att tänka på min farfar. En liten tjej som var i butiken och handlade tillsammans med sin pappa råkade lägga en massa grönsaker i min varukorg. Det är ju lätt hänt i trängseln och när alla har likadana korgar eller vagnar. Hon korrigerade dock sitt misstag utan att bli generad som en del barn kan bli, och lade glatt över det hela i rätt korg. Var kommer då farfar i i den här bilden? Jo, så här var det. Farfar handlade (givetvis) på Konsum, och på Konsum hade de en idé att ibland lägga prisnedsatta varor i en kundvagn mitt i butiken. En gång tog farfar fel vagn - lätt hänt som sagt - när han handlade och väl framme vid kassan visade det sig att han körde omkring med en hel vagn full av bananer. Han hade då kört med denna vagn genom hela butiken utan att märka sitt misstag och hans egen vagn stod kvar längst in. Viss munterhet torde synen ha väckt och jag gissar att såväl kassörskan som farfar fick sig ett gott skratt.

Farfar missade såvitt jag kommer ihåg inte min födelsedag en enda gång. I ärlighetens namn tror jag att han tyckte den var långt mer betydelsefull än alla de kungligas tillsammans.

Flickan med de röda skorna

Jag är mina döttrars mor. Antagligen är jag inte den enda modern i världen som känner igen sina egenskaper, såväl bra som dåliga, när de dyker upp hos avkomman. Naturligtvis känner jag igen mig även i sönerna ganska ofta, men tendensen att gråta floder när jag läser en sorglig bok eller ser en känslosam film har jag främst gemensam med mina flickor.

Igår var jag kvar i skolan ganska sent på eftermiddagen. Skolbiblioteket hade stängt, men jag tänkte ändå gå in där och se om jag kunde hitta en god bok att låna med mig över helgen. Det jag hade i tankarna var en biografi om någon intressant person och jag styrde stegen mot hylla L. Blicken föll på en bok med ett par röda skor på omslaget och titeln "Flickan med de röda skorna", nästan likadana som min äldsta flicka Hanna hade när hon var tre år. På bilden här bredvid visar hon, förutom finskorna, upp den svårt barrande lilla julgran som var hennes stolthet julen när hon precis hade fyllt tre.

Boken visade sig handla om en flicka vid namn Hannah som förälskat sig i ett par röda finskor som hon lyckades övertala sin mamma att köpa. Precis som många småflickor gör dansade hon lyckligt omkring med sina nya fina röda skor. Den här sagan fick dock inget lyckligt slut eftersom Hannah fick cancer när hon var tre år och dog när hon var fyra. I boken berättar hennes mamma dels om dotterns sjukdomstid och kamp mot cancern och dels om familjens sorgearbete efter hennes död.

Den här historien är rörande och givetvis oerhört tragisk. Eftersom jag själv en gång hade en egen liten treårig Hanna med röda skor kom handlingen nästan obehagligt nära. Tanken på att hon, eller något annat av barnen, skulle ha kunnat drabbas av sjukdom och dött blev helt outhärdlig och jag satt där i biblioteket i min ensamhet med tårarna strömmande, delvis av sorg för Hannahs skull och över alla andra barn som av olika orsaker rycks bort innan de ens fått chansen att börja sina liv, och delvis av en enorm glädje och tacksamhet mot livet över att mina egna fyra barn inte har drabbats av svårare sjukdomar utan hittills, och det är numera som unga vuxna, är fullt friska.