Victoria och gaygalan

Skulle för omväxlings skull försöka skriva ett någorlunda kort inlägg. Det lyckades inte.

Inledningsvis är det bara att gratulera Jonas Gardell till den fina utmärkelse han fick i förra veckan. Han var väl värd den. Tyvärr hamnade han i skymundan eftersom en annan person fick all uppmärksamhet. Tyvärr blir det så även i denna lilla text.

För det första – jag förstår verkligen inte vad det är som är så märkvärdigt med att Victoria delar ut ett pris på gaygalan. I vårt land är statschefens uppgift att dela ut priser, klippa band och stå för andra rent ceremoniella sysslor. Det är det vi betalar kungahuset (ganska rejält också) för att göra. Om några dagar ska kungen och drottningen dela ut Svensk Mjölks guldmedalj till ett antal mjölkbönder. Alldeles oavsett om kungen till vardags gillar mjölk eller inte är det en del av hans jobb och ingen tycker att det är något att debattera i media. Victoria gör alltså också sitt jobb – om man ser det ur en viss synvinkel och vad man än tycker om monarkin som system. 

För det andra – att hon delar ut pris till ”årets homo” borde inte vara särskilt konstigt eller sensationellt det heller. Man ska väl kunna förvänta sig att statschefen och dennes närmaste, t ex ställföreträdande statschef, har samma värderingar som en majoritet av svenska folket. Vi har via lagstiftning bestämt att HBT-personer ska ha samma rättigheter och skyldigheter i samhället som heterosexuella medborgare. Diskriminering är inte tillåten. Med andra ord borde kronprinsessans närvaro och prisutdelande vara en självklarhet om nu arrangören vill ha det så. Det faktum att Victorias deltagande på galan och hennes uttalande av ordet ”homo” får mer uppmärksamhet än Jonas Gardell som fick priset, är väl ett tecken på att något är sjukt med det statsskick vi har. Det ska väl inte vara "fantastiskt" om kungahuset tycker som de flesta andra?

För det tredje – om man ser det ur en annan synvinkel så begår hon ett gravt tjänstefel när hon deltar på galan. Enligt successionsordningen, som är en grundlag, ska homosexuella (och en rad andra grupper) fördömas av statschefen. Den augsburgska bekännelsen är tydlig på den punkten, och att statschefen ska leva, verka och tro i enlighet med denna bekännelse är lika tydligt enligt denna grundlag. Monarken kan alltså inte vara för ett mångkulturellt samhälle och inte heller tolerera exempelvis homosexuella. Att vara det innebär att monarken eller tronföljaren måste lämna sin plats. Allt enligt vår grundlag. 

Min personliga åsikt när det gäller grundlagarna är att de omöjligen kan vara förhandlingsbara så länge de gäller, eftersom de är till för att säkra vår demokrati. Det ska inte vara möjligt att godtyckligt bortse från vissa delar av dem bara för att de verkar otidsenliga, eller inte passar ens eget tyckande - inte ens om man råkar vara kunglig  Om lagarna är ur fas med tidens värderingar behöver de ses över och ändras i vederbörlig ordning. När det gäller successionsordningen vilar den i dagsläget tryggt på den augsburgska bekännelsen som antogs i Sverige 1593 och någon översyn tycks inte vara i sikte. Var det någon som sa något om att den svenska monarkin är modern?

Republik nu, tack!

Arvmonarkin och glamouren

I morgon är det visst Lucia. Och nej, jag tänker inte ge mig in i debatten om luciafirandets vara eller icke vara eller om huruvida man ska få sjunga om Staffan eller inte. Jag tänker bara konstatera det är den 12 december och att jag missade hela Nobelfesten för två dagar sedan. Jag missade Silvias klänning och kungens medaljer. Ryktet att Vickan hade något grönt och svårburet har nått mig i efterhand. Det var ju tur att jag fick veta det så jag är uppdaterad om vad som händer i statens högsta nivåer.

Just i nobeltider slinker diskussionen ofta in på ämnet glamour och att det är tur att vi har en monarki eftersom vi då får titta på vackra människor och tjusiga klänningar. Det är helt naturligt att kungadamerna har de mest påkostade utstyrslarna eftersom det antagligen är de som har mest pengar att lägga på dem. Vi har gemensamt bestämt att de som företräder oss – dvs kungafamiljen – ska ha tillräckligt med pengar för att helt enkelt vara vackrast.

Frågan som en dam ställde på ett seminarium för ett par år sedan gör sig påmind igen. ”Vad är det för fel med lite glejmor?”. Det är naturligtvis inget fel alls på det. Frågan är väl om det ska anses vara statsskickets uppgift att förse oss med den varan. Om man anser att vi ska ha en statschef enbart av den anledningen att han/hon och hans/hennes familj ska gå omkring och vara glamorösa kanske man borde tänka ett varv till.  Hela den idén blir ju också lite vansklig med tanke på att tjusigheten måste gå i arv. Tänk om det råkar födas en tronföljare som inte är så vacker. Vad gör vi då?

Debatten om statsskicket hamnar ofta på fel nivå i mitt tycke. Egentligen handlar det inte om huruvida vi ska få se på vackra klänningar eller om hur många damer kungen har besökt/haft besök av, om Camilla Henemarks eventuella relation med honom eller ens om han är nykter när han hanterar skjutvapen under älgjakten eller om han inte är det.

Det som det hela borde röra sig om är egentligen mycket enkelt. Det handlar om att ett offentligt ämbete inte ska kunna gå i arv. Det är fel mot medborgarna som inte får välja den de anser vara bäst lämpad för uppgiften och det är fel mot statschefen som inte får välja vad han eller hon vill göra med sitt liv utan tvingas in i en given roll. Jag har svårt att tänka mig att någon anser att till exempel kommunalrådsämbetet ska kunna gå i arv. Det vore ganska absurt. Som jag ser det är arvmonarkin exakt så absurd. 

Republik nu, tack!

Ps. För övrigt kan jag meddela att jag gärna sjunger traditionella julsånger och att jag även har gjort det med mina barn. Det betyder inte att jag (eller de) tror på allt som sägs i texterna. Så här lite off the record kan jag avslöja att jag inte tror på Mors lilla Olle eller Törnrosa heller, men jag sjunger dem glatt i alla fall alldenstund de, liksom julsångerna, tillhör vårt kulturarv och vår traditionella sångskatt. Ds.

Lite mothugg till Birgitta Stenberg

"Lägg ner Republikanska klubben"skriver Birgitta Stenberg. Hon motiverar det med att vi inte ska riskera att få en svensk presidentvalskampanj som går i stil med den amerikanska. Jag kan förstå hennes syn på presidentvalet i USA, och hennes utrop ska antagligen ses som att hon helt enkelt är hjärtligt trött på detta jippo och i den situationen menar att vad som helst är bättre. Jag hoppas att det är så. Om hon på minsta vis vore seriös i sitt inlägg visar det ju inte på någon större insikt eller logik.

Man kan nog utgå ifrån att Birgitta Stenberg syftar på Republikanska föreningen när hon talar om "Republikanska klubben". Möjligen byter hon namn på föreningen för att det här med "klubb" låter lite mer nedsättande, ungefär som om det hela handlade om en liten skara som samlas för inbördes beundran och intern navelskådning. En organisation med mer än 10000 medlemmar har kanske vuxit ut begreppet "klubb" i den meningen. Annars kan det ju vara så att hon inte är helt uppdaterad. Republikanska klubben bildades i mitten av 1950-talet, verksamheten minskade redan för 40 år sedan och runt millennieskiftet, dvs för lite drygt ett decennium sedan, bildades Republikanska föreningen, som fick överta de tillgångar som Republikanska klubben hade kvar.

Det som talar för den senare förklaringen, dvs att hon inte är helt uppdaterad, är väl att Stenberg verkar tro att alternativet till monarkin är en republik enligt USA:s modell och att man måste genomföra allt på samma sätt som de gör där. Kan Stenberg ha missat att världen är full av andra republiker än USA? Det har hållits presidentval på ganska nära håll, t ex i Finland och på Island senaste året och de har gått förhållandevis obemärkt förbi och kan inte ha stört någon. Frågan är om ens Birgitta Stenberg märkte av dem.

Logiken i att lägga ner "Republikanska klubben" för att slippa presidentval à la USA är aningen bristfällig, oaktat det faktum att Republikanska klubben redan har har varit nedlagd ett bra tag. Det vore ungefär som att säga att vi ska lägga ner Rojalistiska föreningen för att inte riskera att få en sådan monarki som de har i exempelvis Saudiarabien eller Brunei.

Kan man uppmana Republikanska föreningens generalsekreterare att skicka ett exemplar av ...bara ett penndrag till Birgitta Stenberg så att hon kan få klart för sig både vad föreningen heter och att det finns andra republiker än den i USA.

Republik nu, tack!

Brotankar

Hittade den här lite bleknade skönheten bland många andra i mina föräldrars diabildsamling. Jag tror, även om jag inte är fullkomligt säker, att det är min pappa som syns i bildens nedre högra hörn. Det betyder i så fall att det bör ha varit mamma som tog bilden. Mina föräldrar tyckte om att åka en sväng med bilen och se sig omkring. Bensinen var oförskämt billig så det var inte ett särskilt kostsamt nöje.

Bilden är tagen på sommaren 1961 och då var det ganska precis ett år sedan Almöbron invigdes. Det ser ut som om en hel del folk har tagit det som ett litet semester- eller söndagsnöje att åka och titta på bron. Och visst var den fin med sina två stora mjukt böjda stålbågar som bär upp vägbanan. Att konstruktionen skulle visa sig ödesdiger var inget man visste då, 20 år före katastrofen. Jag vet inte om man kan säga risken för att någon skeppare skulle kunna navigera fel i farleden (och komma så nära land att stålrören seglades på och slets av) borde ha kunnat förutses. Kanske, men det är alltid lätt att vara efterklok.

Jag minns precis vad jag gjorde och var jag befann mig den där morgonen när jag hörde på nyheterna att bron hade blivit påseglad och raserats. Det är ju så med en del händelser. Man minns till och med vad man höll på med när man hörde talas om dem. Jag bodde i Skårby utanför Kungälv just då och vi tog en biltur någon vecka senare och tittade på det som hade varit Almöbron. Synen av de där brofästena som stod kvar, avhuggna, etsade sig också fast i minnet. Där hade flera människor, helt ovetande om vad som väntade, kommit åkande, blivit varse faran alltför sent och under några sekunders fasa störtat mot sin död. Det visade sig senare att fartyget som klippte av brospannet hade problem med styrsystemet och att det en kort tid före olyckan hade varit nära att styra rakt in i en bergvägg. Det hela kom att betraktas som en olycka och ingen ställdes till ansvar.

Men sommaren 1961 var bron ny och vacker och ingen hade ens en aning om ett fartyg vid namn Star Clipper.

Medan pastavattnet kokar...

kollar jag min Facebook. Där finns en länk till en ny så kallad politisk satir av Elisabeth Ohlson Wallin och Republikanska föreningen frågar oss medlemmar vad vi tycker om konstverket. Är det en bra och träffande politisk satir eller är det bara smaklöst?

Frågan är väl vad man lägger in i begreppet satir och vad man menar med god satir. Satir handlar förvisso om att förlöjliga och håna, men för mig innehåller en god satir en icke ringa portion humor. Det kan vara bitska sarkasmer och rejält syrlig ironi men jag ska någonstans i tolkningen av det hela åtminstone dra på munnen. Det gör jag inte åt Ohlson Wallins konstverk.

Så kommer vi till frågan om smaklösheten. Är det smaklöst? Vid första anblicken - definitivt, men vid närmare analys och eftertanke (och en god portion pasta) - kanske inte. Om man ser collaget som ett mer seriöst inlägg i en politiskt debatt kan jag nog tycka att det har en poäng och är ganska träffsäkert. De här herrarna har redan från barnsben lärt sig att det är OK att ta vad man vill ha och att för den som har rätt kontakter, tillräcklig makt och förmögenhet så gäller andra spelregler än för andra män. I sin privilegierade samhällsställning har de möjlighet att köpa sig fria från det mesta. I en del fall bara räcker det med att någon får den enorma äran att få vistas i deras närhet som för att de ska gå fria, vilket ofelbart leder till fjäsk och kryperi.

Stackars Silvia försöker desperat sopa ett hakkors under mattan. Även denna bild mycket träffande, även om den inte är det minsta rolig. Mera tragisk. En stackars kvinna som, medan maken roar sig på sitt håll, brottas med problemet att förtvivlat försöka upprätthålla en image av att vara fläckfri. Jag har sagt det förut, men det förtjänar att sägas igen. Jag hade högaktat denna kvinna om hon hade sagt något i stil med "jag älskade min pappa, men det han gjorde och det han tog ställning för var fel, oavsett om han insåg vad det handlade om eller inte". För mig hade det räckt och om hon hade varit vald ämbetsinnehavare skulle hon inte ha behövt avgå för något hennes förälder gjorde. Hon hade med andra ord inte sammankopplats med faderns handlingar om hon hade tagit avstånd från dem.

Kontentan av det här blir att Ohlson Wallins konstverk på ett träffande sätt speglar en del av konsekvenserna med monarkin. Vi får en statschef som genom sin privilegierade uppväxt inte har samma begrepp om vad som är rätt och fel som andra medborgare. Vi får en massa människor som gärna vill sola sig i den kungliga glansen och som många gånger har en lite speciell inställning till vad man som särskilt gynnad kan unna sig. Man skulle kunna kalla dem bortskämda och manschauvenistiska överklassbrats om man vill, men det ska jag inte göra.

Bilden av det förmodat perfekta får sig en törn genom Silvias agerande. Är det inte så perfekt som det borde vara så gäller det att försöka få det att se ut som om det vore det. Sopa-under-matta-mentaliteten, som på intet sätt är ny i sammanhanget, borde bara den vara ett skäl att ifrågasätta systemet med en speciellt upphöjd och gudomlig släkt som genom arv besitter statschefsämbetet i ett land. Att nuvarande statschefen bevisligen tillhör en grupp män med ytterst tvivelaktiga värderingar är en annan god anledning att se över systemet med ett ärvt ämbete. Man kan fråga sig om denne man skulle ha blivit vald till statschef om han hade ställt upp i ett val. Jag har svårt att tro det.

Republik nu, tack!

Vad en republikan tänker efter en golfrunda

Häromdagen blev jag uppringd av tidningen. De hade sett ett pressmeddelande om att Republikanska föreningens medlemsantal ökar och ville fråga mig lite med anledning av detta. När de ringde hade jag precis lagt bollen i koppen på hål 18 och efter fyra och en halv timmas golfande i solgasset var väl varken huvud eller kropp i högform. Men som god republikan gäller det att samla ihop de hjärnceller som fortfarande inte har svimmat av vätskebrist och försöka säga något vettigt. Journalisten fick höra inte allt jag skriver här. Hon fick den lite kortare efter-golf-sammanfattningen.

"Varför tror du att allt fler vill bli medlemmar i RepF?" undrade journalisten. Bra fråga, och det är ju så att i takt med att vi får rapporter om att det händer saker i kungahuset, oavsett om det är sådant som kan betraktas som positivt, som bröllop och barnafödelser, eller negativt, som kungens ibland mer tvivelaktiva förehavanden, så bestämmer sig ett antal människor sig för att stödja en förändring av statsskicket.

Faktum är att jag tror att den enorma exponering som kungahuset utsätts för, och som till viss del är nödvändig för dem själva, också bidrar till att många människor får upp ögonen för hur absurt och otidsenligt det hela är. Att RepF:s medlemsantal har ökat markant i samband med såväl förlovning som dop och barnafödsel visar väl att människor kanske inte är så dumma att de köper konceptet och medias så kallade propaganda med hull och hår.

Varje gång SVT sänder ett kungaprogram höjs röster för att public service ska vara objektivt och stå för en kritisk granskning även av statsskicket. Förvisso sant, och måhända är kritiken befogad - även jag irriterar mig under stundom på dessa program, fast mest över den låga kvalitén - men kanske tänker vi lite fel. Kanske förmedlar dessa till synes rojalistiska program egentligen en långt effektivare kritisk granskning (möjligen omedvetet) än vad aldrig så många seriösa debattprogram om demokratiska principer kan åstadkomma. Medlemstillströmningen i samband med stor mediabevakning av hovet tyder på det. Det bisarra blir påtagligt och går rakt in i vardagsrummet. Det faktum att såväl SVT som andra medier mer eller mindre tävlar om att gräva djupast och producera mest gör också att vi till slut ser så mycket av kungligheterna att vi på något sätt börjar förhålla oss till dem och därmed i förlängningen till monarkin. Helt uppenbart förhåller sig en växande skara av det svenska folket på det sättet att de blir allt mer kritiska.

Vi republikaner måste nog försöka inse att det vi många gånger uppfattar som en okritisk propaganda faktiskt också gynnar oss. Möjligen gynnar det även monarkin i någon mån, men tystnad och mindre rapporterande skulle inte vara till gagn för debatten och därmed inte heller för en kommande förändring. Till vardags tänker antagligen inte gemene man på statsskicket – det gör inte jag heller, men den enorma mediebevakningen av hovet gör att man slutligen tvingas ta det till sig. Och för många innebär det att de tar ställning mot monarkin.

Sens moralen av detta blir följaktligen: Det är alltså bara att välkoma nästa kungaprogram med Ebba von Sydow. Då blir vi 20000 medlemmar i ett nafs.

Kördrömmar

Jag var nio år gammal när jag började sjunga i kör och eftersom det är ett tag sedan så vore det väl konstigt om inte körsjungande hade haft en relativt stort inflytande över min person. Det har blivit ganska många framträdanden och jag kan inte påstå att jag numera är särskilt nervös inför att stå på scenen. Åtminstone tror jag det, men de återkommande körmardrömmarna visar kanske på en undermedveten anspänning som trots allt finns någonstans.

Inatt drömde jag en sån där kördröm igen. Jag tror att det var marathonföreställningen i fredags kväll som spökade - på mer än ett sätt. I vilket fall som helst så stod vi beredda att gå in på scenen med fem minuter kvar till konsertens start. Då hittar jag inte min notpärm. Jag springer runt, åker hiss, springer i trappor, letar i utrymmen som hör hemma såväl i nya kulturhuset Spira i Jönköping som i gamla konserthuset vid Elmia och tittar även där det vore mest logiskt att jag hade lagt den, dvs där jag har lagt mina övriga prylar när jag bytte om till konsertkläderna, men ingenstans finns min pärm. Till slut får jag tag i en annan körsångares förrådspärm (dvs en pärm där han eller hon förvarar sådant som inte ska sjungas på just den här konserten) bara för att ha en pärm i handen eftersom alla andra har det, och rusar bara aningen för sent in på scenen. Jag tänker att det mesta av det vi ska sjunga kan jag nog utantill. Det visar sig att vi ska sjunga delar av Rachmaninovs Vesper med massor av text och dessutom på ryska. Puh! Det var skönt att vakna där.

En trevlig sak med den här drömkonserten var dock att det stod ett glas mousserande vin till varje körsångare på scenen. Kanske något att tänka på till kommande produktioner.