Det kungliga bröllopet

Så har man sett det första avsnittet av 15 i denna serie. Jag kommer att försöka se de övriga även om det förmodligen kommer att behövas hinkvis med kaffe för att hålla sig vaken under hela programmet. Vi bjöds på ett sammandrag av Carl Gustafs och Silvias bröllop och ett besök hos en exklusiv bröllopsfixare i USA. Bröllopet har jag sett förut och det var inte mer kul nu. Det roligaste var när kommentatorn Lennart Hyland vid ett av alla tillfällen när orden snubblade omkring i munnen på honom, råkade säga att Sibylla hade gett kamédiademet till "kurven" i stället för till "kungen". Den hade jag missat tidigare.

Det utlovade historiska sammanhanget ser ut att bli Hermans berättelser om kungar och drottningar och lite anekdotliknande kommentarer. Synd, tycker jag. Just det historiska perspektivet och sammanhanget skulle kunna göras oerhört intressant, men för det krävs lite mer än detaljkunskaper om kungliga personer. Jag kan inte avgöra om den gode Herman besitter dessa kunskaper eftersom jag hittills aldrig har hört honom göra annat än berätta om händelseförlopp där just den där lite ytliga detaljkunskapen är den enda som visar sig. Djupare analyser har tyvärr lyst med sin frånvaro. När det gäller denna förutsägelse får Herman & co gärna visa mig att jag har fel. Jag välkomnar med öppna armar en mer djuplodande analys av de historiska sambanden och perspektiven i programmet.

Och det är fortfarande upp till bevis för SVT med den utlovade kritiska granskningen.

För övrigt anser jag att monarkin bör avskaffas.

Vem vill byta med kungen?

Ibland hamnar debatten om monarkin på en nivå som enbart rör sig om pengar. Det är synd eftersom det handlar om viktigare saker än så. Visst kan det verka stötande att en enda familj i detta land mer eller mindre i bidragsform förses med möjligheten att leva i ett otroligt överflöd, men det finns även helt andra aspekter av statsskicksfrågan och varför vi bör införa republik.

Tänk dig att du var tvungen att ge upp den frihet du har att välja jobb, - ok, alla får inte drömjobbet, men rent lagligt har vi i alla fall rätten att välja - friheten att välja livsåskådning, rätten till din sexuella frihet, rätten till din kropp, - till exempel rätten att välja om du vill sätta barn till världen eller inte - rätten att välja livspartner utan att fråga om lov och rätten att ha en politisk åsikt och att uttrycka den. Och för vad ska du ge upp den? Jo, för den enorma förmånen att vara ständigt påpassad och tvingas resa omkring med ett påklistrat leende och vinka till okända människor som står längs vägen för att titta på dig som om du vore ett sällsynt djur på en zoologisk trädgård. Ibland kan du få klippa av ett band eller så, eller läsa upp en kort text som någon annan har författat. År ut och år in. Det är inte den mest frestande framtid man kan tänka sig.

Faktum är att vi tar ifrån de kungliga de rättigheter som vi själva anser självklara. Många av oss reagerar och protesterar starkt på när dessa fri- och rättigheter förvägras till exempel människor i andra länder eller från andra kulturer, men blundar hårt inför vår egen lagstiftning, där det framgår att medlemmarna av en speciell familj berövas diverse friheter.

Förr, när monarken var den som verkligen regerade, var detta inte ett problem. Regenten kunde bestämma vilken religion som skulle gälla i landet och hade friheten att göra som han eller hon behagade. Idag fungerar det inte så. I en tid, när fursten hade makt, hade han eller hon en funktion. Det må ha fungerat bra eller dålig, men det var i alla fall furstens uppgift att styra landet.

Idag är de kungliga degraderade till att fylla ett massmedialt behov för dem som anser sig behöva en levande dokusåpa. Vem skulle vilja födas till ett sådant liv? Deras enda uppgift i livet är att klippa band, le och vara underhållningsobjekt för sina undersåtar. Det borde vara den ultimata kränkningen av en människa att ha detta som enda livsmål: att vara en, visserligen välbetald, men ändå viljelös och åsiktslös symbol. För det är precis det vi har gjort dem till. Ofarliga, opolitiska maskotar som vi ska kunna "enas" kring och ha som något slags gemensam symbol att se upp till och dyrka. Det är faktiskt dags att vi gör upp med den här förnedrande kvarlevan som kallas arvmonarki, och som hör hemma i en sedan länge svunnen tid, och inför republik.

Så vem vill byta med kungen? Inte jag i alla fall.

Fjäsk och kryperi

I veckan var jag på ett möte med några republikaner. Vi diskuterade bland annat varför vi tycker som vi gör i statsskicksfrågan och kom fram till att en sak som vi har gemensamt är motviljan mot det fjäsk och kryperi som finns inbyggt i det monarkistiska systemet. Att det finns där beror på att de kungliga anses vara en särskild och speciellt upphöjd sort som är för mer än andra. Naturligtvis bottnar det här i det gamla synsättet att fursten, oavsett om vederbörande är av hon- eller hankön, har fått sin makt av Gud och därför står i en alldeles särskild förbindelse med denne och närmast är lite gudomlig själv.

Idag, när vi lever i ett i varje fall någorlunda upplyst och sekulariserat samhälle där allt färre tror på gudomligheter, ter det sig en smula underligt att monarkin fortfarande är gångbar och att många människor vill ha den här figuren att se upp till, dyrka och krypande kröka rygg inför. ”Undersåtlighetens anda är djupt rotad hos svenskarna” skriver Vilhelm Moberg i sin bok Därför är jag republikan. Boken kom ut 1955 och tyvärr stämmer det i hög grad fortfarande.

I ett samhälle som utger sig för att vara en demokrati, och som de flesta vill ska vara det tycker många att det är helt i sin ordning att en person och dennes familj ska vara för mer är alla andra. Denna familj ska man resa sig upp för då de kliver in i ett rum och man ska sjunga hyllningssånger till dem. Inte på grund av att de har visat prov på en extraordinär kunskap, kompetens eller intelligens, det hade i så fall varit fullkomligt acceptabelt som jag ser det, utan enbart därför att de är avlade i en speciell sängkammare. Alltså blott och bart på grund av vilka deras föräldrar är eller var.

För mig känns detta förnedrande. Jag kan omöjligen anse att vissa personer står över andra med avel som enda kriterium för värderingen. Kloka, kunniga och kompetenta personer inom olika verksamhetsområden är jag däremot villig att visa all vederbörlig respekt eftersom de har visat sig vara förtjänta av den genom eget arbete, och inte enbart genom att råka vara barn till ett särskilt utvalt föräldrapar.

Det hela borde för övrigt vara lika förnedrande omvänt. Som medlem av den kungliga skaran har du små möjligheter att bli sedd eller uppmärksammad för vad du faktiskt kan eller gör. Du blir det för att du är just kunglig och ingen bryr sig egentligen om din kompetens. Och när någon uppmärksammar det du uträttar, kan du någonsin vara säker på att det sker för att du verkligen har gjort något bra, eller om det bara handlar om fjäsk och kryperi för en kungligt upphöjd person.

Det enda vettiga argumentet för monarki?

Idag skriver Mikael van Reis i GP:s kulturkrönika att det egentligen bara finns ett enda vettigt skäl till att ha ett kungahus: Den ofantliga PR de gör för Sverige, och han menar att i det sammanhanget är apanaget en piss i havet jämfört med vad de inbringar.

Detta är ett vanligt argument för monarkin. Vad jag emellertid aldrig har sett är en enda undersökning som visar hur många turister som faktiskt reser till Sverige just på grund av kungahuset. Eller hur många affärer inom näringslivet som har kammats hem av svenska företag därför att vi har ett kungahus i det här landet.

Kungaparet var nyligen i Brasilien och tydligen - om man får tro Rapport - fanns det förhoppningar till och med i regeringen om att Jas-affären kanske skulle kunna gå i lås om Silvia och Carl Gustaf lyckades charma brasilianarna. Rapports rapportör lät dock aningen skeptiskt till att ett svenskt kungapar på allvar skulle kunna väga ner de politiskt betydligt mer tungviktiga aktörerna i spelet - Frankrike och USA.

Om vi ska kunna köpa argumentet att kungahuset drar in pengar till Sveriges näringsliv genom sin blotta existens som kungligheter, är det väl dags att vi får se siffror som tydligt visar på sambandet. Då borde t ex Finland, Tyskland, Frankrike, Italien och Grekland ligga hästlängder efter t ex Sverige, Danmark, Holland och Belgien vad gäller turism och utländska företagsaffärer. Det måste väl finnas någon statistik som kan visa att så är fallet och dessutom hur det kan kopplas till respektive monarker. Jag skulle gärna vilja se den för att kunna ta detta enda vettiga argument på allvar.

Prinsessor och kungar

Vad trött jag blir! Varför måste jag bli upplyst om vilka handväskor två svenska kvinnor som heter Victoria och Madeleine bär. Jag är fullkomligt ointresserad av det. Å ena sidan. Å den andra kan jag kanske instämma med dem som tycker att det sticker i ögonen att prinsessorna har råd med 100 000-kronors handväskor samtidigt som det begärs extra tilldelning av skattemedel för att klara av ett bröllop. Varför inte sälja några väskor? De betingar säkert ett bra andrahandsvärde.

Men om de nu har fått väskorna som gåvor i reklamsyfte, är det inte OK då? Nej, för då hamnar vi i det evinnerliga fjäskandet för dessa utvalda och upphöjda människor." Them that's got shall get" som Billie Holiday så sant skrev en gång.

Nu är det sovdags. Imorgon börjar dagen med att mina stackars elever ska få lära sig ett och annat om mannen som gjorde Sverige till en arvmonarki.

Tänk vad kungen gör mycket för Sverige!

I veckan besökte HKH kung Carl XVI Gustaf Spanien och Barcelona för att kolla in det nya snabbtåget som går mellan Kataloniens huvudstad och Zaragoza. Den 314 kilometer långa sträckan avverkades på 90 minuter och Sveriges monark lär ha varit ”imponerad”. Själv har jag stora förväntningar på vad detta kungliga besök i Spanien kommer att innebära för den tekniska utvecklingen på järnvägsfronten hemma i Sverige. Jag tror också att det innebär en enorm PR för Sverige i andra länder eftersom Sveriges konungs närvaro i Spanien med all säkerhet rapporteras som förstasidesstoff över hela världen. Vi kan säkerligen också förvänta oss en fullkomlig invasion av spanska och kanske framför allt katalanska turister till Sverige inom de närmaste månaderna. Tänk vilket uppsving den svenska ekonomin kommer att få av detta!

Med största säkerhet kommer kungen att bidra till att Sverige får liknande snabbtåg inom en snarare framtid än vad som skulle ha varit fallet om han inte hade fått möjlighet att på 90 minuter transportera sig mellan Barcelona och Zaragoza. Det är också otroligt positivt att kungen värnar så mycket om miljön att han flyger till Spanien för att ta en tur med det miljövänligare alternativet snabbtåg. Det är verkligen bra att de gör så mycket för Sverige, de kungliga.

För övrigt undrar jag om inte den statsskicksdebatten borde föras i någon form på ett så välbesökt evenemang som bokmässan i Göteborg. En republikansk monter där skulle kunna betyda att fler fick upp ögonen för den fundamentala demokratifråga det i egentligen handlar om.

Och ni som trodde att det var Henrik Schyffert som uppfann ironin - ni har missat nåt!

Leve republiken (del 3)

Vår lilla lokaltidning har i varje nummer något som kallas ”Dagens fråga”. För att inte väcka debatt handlar det alltid om otroligt oförargliga frågor som t ex ”Har du skaffat julgran än?”, ”Ska du äta surströmming?” eller ”Har du bestämt vart du ska åka på semestern?”

Igår gällde dock frågan om vi ska bevara monarkin eller inte, vilket åtminstone jag tycker är ett intressant spörsmål. De tillfrågade visade dock inget större engagemang. De hade tämligen tama argument att komma med där ”det är en fin tradition” verkade vara det mest slagkraftiga och genomtänkta. En av personerna sa öppet att han inte var särskilt intresserad av frågan.

Ska man skratta eller gråta? Jag vet faktiskt inte. Egentligen handlar det om att frågan om huruvida Sverige ska ha ett demokratiskt statsskick eller fortsätta att vara en arvmonarki behöver komma upp på dagordningen. Men när inte ens de partier som har ett byte av statsskick i sina partiprogram vågar ta upp det till diskussion kan man kanske inte räkna med att det ska vara en stor fråga för gemene man. Som tur är finns det en liten tapper skara tänkande människor som vågar ifrågasätta och argumentera för en förändring.

De flesta politiker är rädda för frågan och tror att det skulle vara politiskt självmord att ta upp den. Personligen är jag dock inte helt säker på det. Det är riktigt att en majoritet av svenska folket säger sig vara för monarkin, men frågan är om alla dessa verkligen har tänkt efter. Väldigt många är inte övertygade rojalister utan är helt enkelt traditionsmonarkister, ungefär på samma sätt som många är traditionsreligiösa vid jul. Man har inte tänkt efter och tagit ställning utifrån en seriös debatt och ett aktivt vägande av det som talar för och det som talar emot. Man bara tycker som man väl alltid har tyckt, utan att fundera särskilt mycket över det. Nej, lyft frågan till en seriös debatt och jag är säker på att antalet människor som inser att vi har ett statsskick som hör hemma på museum, skulle bli betydligt större.