25 mars

Våffeldagen, vårfrudagen eller Marie bebådelsedag. Den här dagen har kanske fler namn än så. För mig är den dock för alltid min pappas födelsedag. Tyvärr finns han inte längre och det är svårt att förstå att det är mer än 16 år sedan han gick bort, många år för tidigt. Fortfarande kan jag för en bråkdels sekund då och då tänka att jag ska ringa honom och fråga något. Det är konstigt det där. Idag skulle han ha fyllt 86 år.

Den här bilden är tagen någon gång i början av 1960-talet. Jag kan inte säga exakt när och inte heller var den togs. Min mamma vet inte heller. Det verkar som om de har åkt på en liten fikautflykt.

Som tidsdokument är bilden fantastisk tycker jag. PV:n med den vita randen på däcken, det hopfällbara campingbordet som var ganska värdelöst eftersom det svackade på mitten. De där tygpallarna lämnade också en del i övrigt att önska när det gällde bekvämlighet. Vid denna tid köpte man kaffe i burk och till råga på allt i kvartkilosburkar. Kaffet här på bilden är uppenbarligen Löfbergs lila. Det var inte tal om att ta med engångsmuggar och en kaffetermos. Nej, nej. Här var det riktiga porslinskoppar, kaffekokare, spritkök och en stor vattendunk. Varför göra det enkelt för sig? Det ser dock ut som om de har tagit med kaffebrödet och inte bakat det också på plats.

Jag har undrat mycket över vad det är för typ av utflykt. Pappas kläder ser inte riktigt ut som om det vore en ren fritidstur. Han har i och för sig sandaler (och sockar - gud förbjude!), men samtidigt vit skjorta, slips och kavaj. Och så sitter han i kanten på något som ser ut som en sandstrand vid en talldunge. Det går inte riktigt ihop.

Även om det inte går att få reda på allt om fotot så tycker jag om det. Min pappa var inte den som älskade att vara med på bild, så ett fotografi där han ser ut att ha accepterat att bli förevigad är mer eller mindre en raritet. Dessutom minns jag de flesta av de där tidstypiska sakerna från min barndom. En del av dem finns fortfarande kvar i mammas förråd.

Så grattis på födelsedagen PA. Vi saknar dig och nu tänker jag strunta i Marior, bebådelser och våfflor och utbringa en liten födelsedagsskål för bara dig.

Prinsessan Lilian - ett annat kvinnoöde

Jag läser på någon webbsida att prinsessan Lilian är död. Hon var en bit över 90 år gammal och dessutom sjuk så man kan kanske inte säga att det var en nyhet som fick mig att häpna. Hennes livsöde är dock värt att fundera över och är ett bevis på det oerhört osmakliga i det system som kallas monarki och det absurda i vår successionsordning. Det finns de som säger att det inte finns anledning att tycka synd om de kungliga, och det gör det kanske inte på många vis, men Lilians fick betala ett högt pris just för att mannen hon älskade råkade vara kunglig.

Lilian träffade vår nuvarande kungs farbror, prins Bertil, år 1943. Lilian själv var allt annat än kunglig. Hon var dotter till en gruvarbetare och till råga på allt frånskild. Hon ansågs inte som ett lämpligt parti för en svensk prins och eftersom svenska prinsar måste ha kungens tillstånd för att få gifta sig, så blev det inget giftermål.

Prins Bertils bröder Sigvard och Carl-Johan förälskade sig också i kvinnor som inte höll enligt den kungliga måttstocken. Dessa båda valde dock kärleken, gifte sig med sina kvinnor och avsade sig därmed sin kungliga status. Man kan undra varför inte Bertil gjorde likadant. Det hade på något sätt varit mer rakryggat. Nu lät han Lilian vänta i skymundan i över 30 år. Hon skulle inte synas och fick inte vara med vid diverse kungliga festligheter. När hon och Bertil äntligen fick kungens tillstånd att gifta sig var hon 60 år gammal och det var för sent för dem att få barn, vilket var något hon sörjde.

Man kan kritisera Bertil för att han föredrog att behålla sin kungliga titel i stället för att bilda familj med sin Lilian, men kanske var det inte så lätt för honom heller. Han äldste bror, som var tronföljare, hade omkommit och han själv var tvåa i tur till tronen. Hade han gift sig med Lilian hade det inte funnits någon ”reserv”. Kanske var pliktkänslan mot familjen, den unge brorsonen och nationen så stark att han valde att avstå från en egen familj av det skälet. Hans val betydde att Lilian inte heller fick någon familj.

I en monarki är inte alla lika mycket värda. Lilian dög inte och fortfarande måste prinsar och prinsessor enligt svensk lag ha tillstånd för att gifta sig. Monarkin är ett system som förnekar tanken om alla människors lika värde. Vi bör göra oss av med den snarast.

Republik nu, tack!

Ett kvinnoöde i historien - min mormorsmor

Idag är det 8 mars, det vill säga internationella kvinnodagen. Somliga firar med slagord om att krossa könsmaktsamhället och visst finns det en del att göra där. Ganska mycket om man ska vara ärlig. Jag tänker dock lämna de stora frågorna därhän och i stället ägna dagens blogginlägg åt en kvinna som dog i alltför unga år: Freja Sara Constantia Waller - min vackra mormorsmor.

Freja föddes 1882, kanske i Norrköping jag vet inte helt säkert. I varje fall träffade hon sin blivande make där. I början av 1900-talet gifte de sig och den första januari 1904 föddes deras första barn som döptes till Folke Algot. ett par år senare kom en lillebror, Sven Algot, men strax därefter drabbades Freja av en tragedi. Folke insjuknade i lunginflammation och dog. Det fanns inte antibiotika vid den tiden så en så svår infektion slutade ofta med döden.

Freja drevs till randen av galenskap av sorg efter sonen, vilket inte är svårt att förstå. Hon kom dock tillbaka och familjen växte på nytt. En flicka, Daga, föddes på våren 1908 och ytterligare en, Karin Freja Vilhelmina (min mormor) i december 1909. Ytterligare ett barn fick hon - Knut Algot 1912 (man kan säga något om brist på fantasi när det gäller pojkarnas namn, jag vet). Kanske tyckte Freja och hennes man Algot att det räckte med barn där. Fler blev det hur som helst inte.

Våren 1918 pågick första världskriget. Järnvägen hade uppfunnits och byggts ut över stora delar av Europa. Med hjälp av detta fantastiska transportmedel förflyttades trupper över kontinenten med större effektivitet än vad som hade varit möjligt under tidigare århundradens krig. Det faktum att stora mängder människor transporterades runt i Europa gjorde att den epidemi som från början upptäcktes i Spanien (som antagligen fanns även på andra håll, men inte talades om) kunde spridas snabbt och skoningslöst. Sjukdomen kom till Sverige våren 1918 och Freja drabbades. Jag vet inte hur det var i hennes fall, men jag har läst mig till att helt friska människor kunde insjukna och dö inom loppet av ett par dagar. De flesta som dog var mellan 25-40 år gamla och fullt friska innan spanskan slog till. Freja dog den 12 april 1918, 36 år gammal. Hon efterlämnade man och 4 barn, det äldsta 12 år det yngsta 6. Kanske var det på sätt och vis tur att hon slapp få reda på att hennes yngste som omkom när det fartyg han arbetade på sänktes av en mina eller torped i Engelska kanalen under andra världskriget.

Victoria och gaygalan

Skulle för omväxlings skull försöka skriva ett någorlunda kort inlägg. Det lyckades inte.

Inledningsvis är det bara att gratulera Jonas Gardell till den fina utmärkelse han fick i förra veckan. Han var väl värd den. Tyvärr hamnade han i skymundan eftersom en annan person fick all uppmärksamhet. Tyvärr blir det så även i denna lilla text.

För det första – jag förstår verkligen inte vad det är som är så märkvärdigt med att Victoria delar ut ett pris på gaygalan. I vårt land är statschefens uppgift att dela ut priser, klippa band och stå för andra rent ceremoniella sysslor. Det är det vi betalar kungahuset (ganska rejält också) för att göra. Om några dagar ska kungen och drottningen dela ut Svensk Mjölks guldmedalj till ett antal mjölkbönder. Alldeles oavsett om kungen till vardags gillar mjölk eller inte är det en del av hans jobb och ingen tycker att det är något att debattera i media. Victoria gör alltså också sitt jobb – om man ser det ur en viss synvinkel och vad man än tycker om monarkin som system. 

För det andra – att hon delar ut pris till ”årets homo” borde inte vara särskilt konstigt eller sensationellt det heller. Man ska väl kunna förvänta sig att statschefen och dennes närmaste, t ex ställföreträdande statschef, har samma värderingar som en majoritet av svenska folket. Vi har via lagstiftning bestämt att HBT-personer ska ha samma rättigheter och skyldigheter i samhället som heterosexuella medborgare. Diskriminering är inte tillåten. Med andra ord borde kronprinsessans närvaro och prisutdelande vara en självklarhet om nu arrangören vill ha det så. Det faktum att Victorias deltagande på galan och hennes uttalande av ordet ”homo” får mer uppmärksamhet än Jonas Gardell som fick priset, är väl ett tecken på att något är sjukt med det statsskick vi har. Det ska väl inte vara "fantastiskt" om kungahuset tycker som de flesta andra?

För det tredje – om man ser det ur en annan synvinkel så begår hon ett gravt tjänstefel när hon deltar på galan. Enligt successionsordningen, som är en grundlag, ska homosexuella (och en rad andra grupper) fördömas av statschefen. Den augsburgska bekännelsen är tydlig på den punkten, och att statschefen ska leva, verka och tro i enlighet med denna bekännelse är lika tydligt enligt denna grundlag. Monarken kan alltså inte vara för ett mångkulturellt samhälle och inte heller tolerera exempelvis homosexuella. Att vara det innebär att monarken eller tronföljaren måste lämna sin plats. Allt enligt vår grundlag. 

Min personliga åsikt när det gäller grundlagarna är att de omöjligen kan vara förhandlingsbara så länge de gäller, eftersom de är till för att säkra vår demokrati. Det ska inte vara möjligt att godtyckligt bortse från vissa delar av dem bara för att de verkar otidsenliga, eller inte passar ens eget tyckande - inte ens om man råkar vara kunglig  Om lagarna är ur fas med tidens värderingar behöver de ses över och ändras i vederbörlig ordning. När det gäller successionsordningen vilar den i dagsläget tryggt på den augsburgska bekännelsen som antogs i Sverige 1593 och någon översyn tycks inte vara i sikte. Var det någon som sa något om att den svenska monarkin är modern?

Republik nu, tack!

Arvmonarkin och glamouren

I morgon är det visst Lucia. Och nej, jag tänker inte ge mig in i debatten om luciafirandets vara eller icke vara eller om huruvida man ska få sjunga om Staffan eller inte. Jag tänker bara konstatera det är den 12 december och att jag missade hela Nobelfesten för två dagar sedan. Jag missade Silvias klänning och kungens medaljer. Ryktet att Vickan hade något grönt och svårburet har nått mig i efterhand. Det var ju tur att jag fick veta det så jag är uppdaterad om vad som händer i statens högsta nivåer.

Just i nobeltider slinker diskussionen ofta in på ämnet glamour och att det är tur att vi har en monarki eftersom vi då får titta på vackra människor och tjusiga klänningar. Det är helt naturligt att kungadamerna har de mest påkostade utstyrslarna eftersom det antagligen är de som har mest pengar att lägga på dem. Vi har gemensamt bestämt att de som företräder oss – dvs kungafamiljen – ska ha tillräckligt med pengar för att helt enkelt vara vackrast.

Frågan som en dam ställde på ett seminarium för ett par år sedan gör sig påmind igen. ”Vad är det för fel med lite glejmor?”. Det är naturligtvis inget fel alls på det. Frågan är väl om det ska anses vara statsskickets uppgift att förse oss med den varan. Om man anser att vi ska ha en statschef enbart av den anledningen att han/hon och hans/hennes familj ska gå omkring och vara glamorösa kanske man borde tänka ett varv till.  Hela den idén blir ju också lite vansklig med tanke på att tjusigheten måste gå i arv. Tänk om det råkar födas en tronföljare som inte är så vacker. Vad gör vi då?

Debatten om statsskicket hamnar ofta på fel nivå i mitt tycke. Egentligen handlar det inte om huruvida vi ska få se på vackra klänningar eller om hur många damer kungen har besökt/haft besök av, om Camilla Henemarks eventuella relation med honom eller ens om han är nykter när han hanterar skjutvapen under älgjakten eller om han inte är det.

Det som det hela borde röra sig om är egentligen mycket enkelt. Det handlar om att ett offentligt ämbete inte ska kunna gå i arv. Det är fel mot medborgarna som inte får välja den de anser vara bäst lämpad för uppgiften och det är fel mot statschefen som inte får välja vad han eller hon vill göra med sitt liv utan tvingas in i en given roll. Jag har svårt att tänka mig att någon anser att till exempel kommunalrådsämbetet ska kunna gå i arv. Det vore ganska absurt. Som jag ser det är arvmonarkin exakt så absurd. 

Republik nu, tack!

Ps. För övrigt kan jag meddela att jag gärna sjunger traditionella julsånger och att jag även har gjort det med mina barn. Det betyder inte att jag (eller de) tror på allt som sägs i texterna. Så här lite off the record kan jag avslöja att jag inte tror på Mors lilla Olle eller Törnrosa heller, men jag sjunger dem glatt i alla fall alldenstund de, liksom julsångerna, tillhör vårt kulturarv och vår traditionella sångskatt. Ds.

Lite mothugg till Birgitta Stenberg

"Lägg ner Republikanska klubben"skriver Birgitta Stenberg. Hon motiverar det med att vi inte ska riskera att få en svensk presidentvalskampanj som går i stil med den amerikanska. Jag kan förstå hennes syn på presidentvalet i USA, och hennes utrop ska antagligen ses som att hon helt enkelt är hjärtligt trött på detta jippo och i den situationen menar att vad som helst är bättre. Jag hoppas att det är så. Om hon på minsta vis vore seriös i sitt inlägg visar det ju inte på någon större insikt eller logik.

Man kan nog utgå ifrån att Birgitta Stenberg syftar på Republikanska föreningen när hon talar om "Republikanska klubben". Möjligen byter hon namn på föreningen för att det här med "klubb" låter lite mer nedsättande, ungefär som om det hela handlade om en liten skara som samlas för inbördes beundran och intern navelskådning. En organisation med mer än 10000 medlemmar har kanske vuxit ut begreppet "klubb" i den meningen. Annars kan det ju vara så att hon inte är helt uppdaterad. Republikanska klubben bildades i mitten av 1950-talet, verksamheten minskade redan för 40 år sedan och runt millennieskiftet, dvs för lite drygt ett decennium sedan, bildades Republikanska föreningen, som fick överta de tillgångar som Republikanska klubben hade kvar.

Det som talar för den senare förklaringen, dvs att hon inte är helt uppdaterad, är väl att Stenberg verkar tro att alternativet till monarkin är en republik enligt USA:s modell och att man måste genomföra allt på samma sätt som de gör där. Kan Stenberg ha missat att världen är full av andra republiker än USA? Det har hållits presidentval på ganska nära håll, t ex i Finland och på Island senaste året och de har gått förhållandevis obemärkt förbi och kan inte ha stört någon. Frågan är om ens Birgitta Stenberg märkte av dem.

Logiken i att lägga ner "Republikanska klubben" för att slippa presidentval à la USA är aningen bristfällig, oaktat det faktum att Republikanska klubben redan har har varit nedlagd ett bra tag. Det vore ungefär som att säga att vi ska lägga ner Rojalistiska föreningen för att inte riskera att få en sådan monarki som de har i exempelvis Saudiarabien eller Brunei.

Kan man uppmana Republikanska föreningens generalsekreterare att skicka ett exemplar av ...bara ett penndrag till Birgitta Stenberg så att hon kan få klart för sig både vad föreningen heter och att det finns andra republiker än den i USA.

Republik nu, tack!

Brotankar

Hittade den här lite bleknade skönheten bland många andra i mina föräldrars diabildsamling. Jag tror, även om jag inte är fullkomligt säker, att det är min pappa som syns i bildens nedre högra hörn. Det betyder i så fall att det bör ha varit mamma som tog bilden. Mina föräldrar tyckte om att åka en sväng med bilen och se sig omkring. Bensinen var oförskämt billig så det var inte ett särskilt kostsamt nöje.

Bilden är tagen på sommaren 1961 och då var det ganska precis ett år sedan Almöbron invigdes. Det ser ut som om en hel del folk har tagit det som ett litet semester- eller söndagsnöje att åka och titta på bron. Och visst var den fin med sina två stora mjukt böjda stålbågar som bär upp vägbanan. Att konstruktionen skulle visa sig ödesdiger var inget man visste då, 20 år före katastrofen. Jag vet inte om man kan säga risken för att någon skeppare skulle kunna navigera fel i farleden (och komma så nära land att stålrören seglades på och slets av) borde ha kunnat förutses. Kanske, men det är alltid lätt att vara efterklok.

Jag minns precis vad jag gjorde och var jag befann mig den där morgonen när jag hörde på nyheterna att bron hade blivit påseglad och raserats. Det är ju så med en del händelser. Man minns till och med vad man höll på med när man hörde talas om dem. Jag bodde i Skårby utanför Kungälv just då och vi tog en biltur någon vecka senare och tittade på det som hade varit Almöbron. Synen av de där brofästena som stod kvar, avhuggna, etsade sig också fast i minnet. Där hade flera människor, helt ovetande om vad som väntade, kommit åkande, blivit varse faran alltför sent och under några sekunders fasa störtat mot sin död. Det visade sig senare att fartyget som klippte av brospannet hade problem med styrsystemet och att det en kort tid före olyckan hade varit nära att styra rakt in i en bergvägg. Det hela kom att betraktas som en olycka och ingen ställdes till ansvar.

Men sommaren 1961 var bron ny och vacker och ingen hade ens en aning om ett fartyg vid namn Star Clipper.