Bara jag, tvåstrukna a:n, lite jogg och ett par våfflor (och Silvia)

Får man skriva i sin blogg utan att ha något brännande, engagerande och/eller aktuellt ämne att skriva något fyndigt om? Jag tänker göra det i vilket fall, utan att invänta eventuella tillstånd. Det finns mycket i världen att ändra på, men det finns en del glädjeämnen också. Idag kommer ett par av dessa att avhandlas.

Pro primo - att flera dagar i rad tvingas framkväda tvåstrukna a:n i längd som kinesiska muren och styrka som en tropisk orkan är kanske inte den bästa medicinen för ett par sopranstämband. Men det är en själslig och rent mänsklig kick att få göra det tillsammans med andra. Och inte vilka andra som helst. Mina underbara körvänner ger styrka och kraft att ta itu med annat som måste göras. Ett skratt förlänger livet sägs det och jag lär leva länge bara på allt skrattande som äger rum under måndagskvällarna. Trots att musiken ibland inte är den som jag gillar mest, är gemenskapen fantastisk och det får det att bli kul i alla fall. Alla som någon gång satt sin fot på ett körrep, eller använt sin röst i körsammanhang vet vad jag talar om. Det är inte för inte som körsång i Sverige är en folkrörelse.

Pro secondo - att under en våreftermiddag ge sig ut på en joggingtur är en annan kick (ibland). I lördags sprang jag över golfbanan här. Dubbskorna var på, eftersom en stor del av vägen var isbelagd. Idag, tre dagar senare, var vägen bar. Dubbarna behövdes inte längre. Att sedan lyckas genomföra första rundan på hur lång tid som helst som kändes bra, var hur kul som helst. Jag vet inte om det handlade om den minimala coachning jag fick av en kompis någon timma innan, men kanske hjälpte det till. Tankarna gick hur som helst inte till det jobbiga, utan hamnade rätt, vilket inte har hänt sedan i somras. Längtar redan till nästa runda.

Pro tertio - att göra våfflor till familjen och upptäcka att de försvinner fortare än man hinner blinka hör definitivt till livets positiva händelser. Trist bara att jag inte hann få undan en våffla att posta till dottern i Malmö, (jo, det postas bakverk och andra galenskaper till familjemedlemmar i den här familjen) men det får bli nästa gång. Då tar jag undan en våffla innan matvraken släpps fram till bordet.

Avslutningsvis bara en liten fundering (jag kan inte hålla mig riktigt i alla fall)...nu när Silvia har drabbats av influensa och inte kan fullfölja sitt uppdrag att resa till Botswana - blir det en karensdag i apanaget då?

Rojalister och konspirationer

Säga vad man vill om Rojalistiska Föreningen, men den har ett visst underhållningsvärde. De få gånger denna förening nu sprattlar till lite. Den verkar annars ganska avsomnad, åtminstone om man besöker deras hemsida. I samband med boken om kungens amorösa eskapader och allmänt dekadenta festande, och som kommentar på avslöjandena om Silvias pappas nazistiska sympatier visar sig dock RojF genom ordförande Patrik Åkesson i TV4:s morgonprogram. Åkesson har tankar om en konspiration mot kungahuset. Det kan inte hjälpas att man undrar lite vad för slags konspiration han menar. Var det ondsinta republikaner som tvingade Walther Sommerlath att gå med i nazistpartiet och springa nazistärenden på 1930-talet? Och lika illvilliga monarkimotståndare som har tvingat vår nuvarande kung att umgås mer och mindre intimt med olika damer och diverse kriminella element?

Självklart inte. Det där klarade de av helt själva. Frågan är då vari konspirationen består. Att plötsligt någon har oförskämdheten att syna makthavarna? Att någon har mage att tycka att statschefen ska stå ut med samma granskning som vårt lands övriga ämbetsinnehavare?

Och någon konspiration verkar inte behövas. Om det över huvud taget finns en sådan tycks det väl som om de kungliga själva är ganska drivande i den. Hemlighetsmakeri, ovilja att städa upp och lägga korten på bordet i näst intill patetiska försök att upprätthålla en image av upphöjdhet och att bevara en glans som falnar alltmer, är nog mer förödande för monarkin än den öppenhet som en granskning för med sig.

Kungens festande och den kvinnosyn han uppenbarligen har, har jag redan avhandlat i tidigare inlägg. Beteendet är beklagligt och klandervärt hos en person som bara representerar sig själv, hos en kung som 24 timmar om dygnet representerar en nation är det oacceptabelt. Dessutom är det han själv, som myndig person, som har betett sig såhär. Ansvaret är hans eget. Att någon lömsk monarkimotståndare skulle ha förlett monarken vid upprepade tillfällen som ett led i en långsiktig sammansvärjning, är nog inte särskilt troligt. Tyvärr, Patrik Åkesson.

När det gäller Silvias pappa är det lite annorlunda även om det självklart inte är fråga om någon konspiration. Silvia, som person, kan naturligtvis inte ställas till ansvar för vad hennes pappa ansåg eller gjorde. Dessutom skedde detta flera år innan hon själv ens föddes. Däremot hade hon vunnit respekt genom att öppet tala om vad han sysslade med och vad han tyckte. Hon kunde, och i egenskap av drottning borde hon, ha berättat och tagit avstånd. Hon kunde ha sagt att hon själv verkligen inte har dessa värderingar och att hon beklagar vad hennes pappa gjorde. Om hon hade gjort det skulle hon ha vunnit min respekt och tagit det ansvar som den position hon nu råkar ha kräver. Hennes patetiska försök att släta över och förminska sin pappas göranden och låtanden för att upprätthålla sin egen upphöjda och perfekta image är bara pinsamt.

Monarki som system bygger på att de kungliga är av en särskild upphöjd sort som inte behöver följa samma regler som alla andra och därmed ska stå över granskning. Det fungerade kanske för 100 år sedan. Idag gör det inte det. Monarkin hör hemma på historiska museer och inte i en modern demokrati. Republik nu, tack!