Jag är nog lite monarkist i alla fall

Faktum är att jag börjar svänga i statsskicksfrågan. Ett visst underhållningsvärde har de kungliga onekligen. Idag var jag och handlade och när jag väntade på min tur i kassan föll blicken på tidningsstället. En tidning (Tidningen S tror jag) hade på sin första sida att Daniel (han som numera är kunglig höghet) vädjade för att få barn och menade att "hovet måste agera".

Tankarna springer iväg i de mest hissnande, och kanske inte helt barntillåtna, banor. Till exempel måsta man ställa sig frågan på vilket sätt den dyre prinsen hade tänkt sig att hovet skulle agera. Menar han hela hovet eller vissa utvalda personer? Och borde han inte själv vara en relativt aktiv aktör i sammanhanget? Ödmjukhet i all ära, men det här är väl ändå att förminska sin betydelse in absurdum. Dock kanske man kan tala om en viss tradition i frågan eftersom i varje fall Gustav III behövde hjälp av hovet, i det fallet hovstallmästaren, för att det skulle bli någon tronarvinge.

Som sagt, ett ganska stort underhållningsvärde har spektaklet. Frågan är väl möjligen om underhållning verkligen bör vara statsskickets uppgift.

Det är olyckligt…

att debatten om statsskicket skyms av en tvivelaktig monark. Monarkin ska bort oavsett om monarken ägnar sin tid åt att borsta lerskärvor rena vid arkeologiska utgrävningar, eller om han ägnar sig åt att gräva på helt andra sorters fyndplatser.

att vi har ett statsskick som innebär att statschefen hamnar i den krets av människor som tenderar att bli svårt demoraliserade. Att inneha en utvald och upphöjd position kan bevisligen leda till att den utvalde anser sig kunna stå över etiska normer som gäller i övriga samhället. Det kan förvisso hända med alla som har tillräckligt med pengar och inflytande men när det händer en kung är det än mer oacceptabelt eftersom det då händer med den person som ska representera ett helt folk och vara sitt lands främsta företrädare. Det är dock viktigt att komma ihåg att det är monarkin som system som i grunden skapar förutsättningarna för detta genom att upphöjda personer alltid omges av ja-sägare och fjäskare och tillåts leva lite som de vill även om det sker på andras bekostnad (vilket det gör på mer än ett sätt). Monarkin ska med andra ord bort oavsett om monarken är ett dygdemönster eller ett rötägg.

att Republikanska Föreningens styrelse inte har lyckats/velat/orkat/haft lust att ta vara på den medvind föreningen hade för ett år sedan. Debatten om statsskicket måste kunna föras oavsett om kungen gör bort sig, inhemska eller utländska kungligheter gifter sig eller om det kommer uppgifter om händelser vid hovet. 7000 medlemmar hade kunnat aktiveras och göras till opinionsbildare och inlemmas i ett aktivt och strukturerat arbete. Styrelsen har föredragit att mer eller mindre dra sig tillbaka till sina rum, vilket jag beklagar djupt.

Änglaclowner, trivial glädje och kissnödiga män

Clowner vs värdighet
Bussen jag brukar ta till Göteborg tar vägen förbi Gamla Ullevi. Har ännu inte varit där på fotboll, men att Blåvittshopen finns i byggnaden går inte att missa. Skylten syns alltför väl från vägen. Det är något med den där färgkombinationen. Just den blå nyansen ihop med det vita i just den randningen kommer mig att tänka på någon slags clownpyjamas. Inledningen av Allsvenskan säger väl något liknande. Och alldeles oavsett fotbollspreferenser och alldeles oavsett tabelläget signalerar kombinationen grönt och svart en långt större värdighet.

Tårta och duktiga butiksinnehavare
Kan verkligen rekommendera ett besök hos Steinbrenner och Nyberg på Östra Larmgatan i Göteborg. För 87 kronor får man dagens soppa, bröd från deras bageri med smör och ost, samt dessertbuffé = tårtor i mängd. Hur mycket man vill och orkar av alltihop. Var där i fredags eftermiddag och träffade en kär vän, som jag brukar träffa just där ett par gånger om året. Trevligt umgänge och god mat – kan det bli bättre? Förmodligen inte, men det kan ju fortsätta lika bra.

En av mina favoritbutiker heter Modekometen och ligger mellan Järntorget och Linnéplatsen. Det ser inte alltid ut som om de har så mycket, men börjar man prata med någon av de två damer som har stället, så kommer man inte undan. Igår sa en av dem till mig: "Du, har du sett den här linneklänningen? Prova den, jag tror den passar dig." Jag provade, och det fanns ingen återvändo. Modell, stil – allt passade mig. Hon sålde en linneskjorta också att ha över klänningen. Det är samma sak varje gång. De hittar min stil perfekt och lyckas få mig att prova något som jag just då upptäcker att jag har saknat och är i desperat behov av. Fattigare med fortfarande nöjd lämnade jag butiken. Har hittills aldrig ångrat ett inköp som jag har gjort där.

Kissnödiga herrar
Egentligen har begreppet "herre" inte mycket att göra med den person av manskön som åkte med bussen från Göteborg lite senare på kvällen. Jag hade inköpt ett par billiga hörlurar (69kr på Clas Olsson) och försjönk i upplösningen av en deckare direkt när resan började. Därför fattade jag inte helt vad som hände. Tydligen hade bussen stannat i Bollebygd och den här karln gick av för att kissa. Busschauffören körde vidare, hur mycket han hade förstått vet inte jag. Efter cirka 5 mil, vid Tolkabro, klev karln på igen. Fullständigt rosenrasande. Han röt och skrek på chauffören, som f ö inte var infödd svensk, diverse okvädinsord om hans ursprung och kallade honom för saker som inte lämpar sig för offentlig publicering, samt krävde att få hans personnummer, adress och telefonnummer. Han hade lyckats få en kompis att köra ifatt bussen och steg på för att hämta sina väskor, vilka han lämnat ombord när han skulle uträtta sitt naturbehov, förutsättande att bussen skulle vänta. Uppträdet pågick i säkert fem minuter.

Jag vet inte vad jag ska tycka om folk som menar att bussen borde vänta medan de själva "tar en piss", som han uttryckte det. Man kan kanske tycka att man kan vara såpass hygglig, men tidtabellen skulle falla sönder som ett korthus om alla som hade hävt i sig för mycket vätska ska tillåtas hålla bussen för att gå av och lätta på trycket. Och 1-2 timmars resa borde man kunna klara om man inte har någon sjukdom. Har dessutom svårt att tro att en kvinna skulle kräva samma hänsynstagande. Det finns säkert någon som menar att jag genusgeneraliserar. Må så vara, men mina egna empiriska studier i ämnet visar tydligt att min tes håller ganska långt.

Lyckat möte och en annan sorts kung

Ibland kan man förundras över hur mycket man hinner uppleva och tänka under bara ett enda dygn – eller i det här fallet ett dygn plus några timmar. Gårdagen och början av denna bestod just av sådana där upplevelserika och tankeväckande timmar.

Lyckat möte – positiv återkoppling
Dagen började med att en kollega och jag äntligen (att det var äntligen berodde betydligt mer på mig än på henne) fick till ett möte mellan hennes SFI-elever och en av mina grupper på ungdomsgymnasiet. SFI står för "Svenska För Invandrare" om någon inte visste det. SFI-eleverna, som var alltifrån 25 och uppåt i ålder, och med väldigt skiftande bakgrund, hade uttryck viss tveksamhet och rent av obehag över att prata med svenska ungdomar. Uppfattningen att svenska ungdomar inte är artiga, att de ser ner på SFI-eleverna samt någon idé om att det kunde komma att bli obehagligt med svåra frågor gjorde att en del helt enkelt sa att de inte ville vara med.

Mötet slutade med att alla, både "mina" ungdomar och SFI-eleverna sa att "Vi måste ses igen! Kan vi inte ha en sån här lektion till snart?" Med andra ord – succé. De diskuterade, frågade och lyssnade på varandra med stort intresse. Sent på kvällen läste jag ett mail som min kollega skrivit lite senare på dagen, när hon hade avslutat med sina elever, där hon beskrev hur en del av SFI-eleverna varit riktigt rörda över att ha fått berätta sina historier, och att de nu förstod att de svenska eleverna inte ser ner på dem, utan bara är lite blyga. De är egentligen jättesnälla. Jag kunde i och för sig ha sagt det på förhand. Det kunde inte bli fel med den klassen, SP09, men så kul det var med den positiva responsen.

Kungar ut ur huset
Från detta fantastiska möte kastade jag mig till stationen för att ta bussen till Göteborg. Satt bakom ett par brudar av den där sorten som tror att världen kretsar kring dem. Tyvärr hade jag glömt mina hörlurar så jag kunde inte stänga ute tjattret fullständigt. Dock glömde jag dessa båda damer när jag fick syn på ett par reklamskyltar. Kung Markatta, som är ett grossistföretag som säljer ekologiska produkter skriver "Bevara Monarkin" och "Rojalist? Javisst!" med stora bokstäver och avslutar med att "kampen för det goda" fortsätter. Jag förstår mycket väl kopplingen till varumärket, men det kom mig i alla fall att kolla kyl och skafferi. Jag skulle inte må riktigt väl av att hysa en monark tillsammans med saker jag tänker äta. Ej heller ämnar jag handla saker som i förlängningen kan tänkas gynna en monark i vilken form han eller hon än må uppenbara sig. Hittade dock bara en näst intill tom burk Tahini, den lär snart vara slut och därefter gör jag rent hus med alla kungligheter. Kampen för det goda kan föras på många sätt.

Nu är de i farten igen

Det är något mellan Aftonbladet och kungahuset. Och vad det än är så verkar de behöva prata ut. Kungens minst sagt konstiga skämt om att Silvia är så dålig att man behöver skära av henne öronen är ett exempel på detta (var det bara jag som inte fattade poängen?). Igår rapporterades det att hon har jagats vid någon butik New York och stukat foten i flykten undan en efterhängsen fotograf, från samma Aftonbladet.

Naturligtvis tycker jag inte att det är roligt när drottningen stukar foten. Jag har svårt att glädjas över andras skador, vem det än gäller. Däremot kan jag förundras lite över kungahusets förhållande till pressen och för all del även till andra medier. I det här fallet får man intrycket att drottningen jagats som ett villebråd av en ondsint fotograf och att hon inget hellre vill än att få vara i fred, men samtidigt måste man komma ihåg att utan dessa fotografer och journalister vore hon noll och intet. Det ligger i hennes intresse att ständigt finnas på löpsedlarna. Förhållandet mellan kungligheter och press är ett slags ömsesidigt beroendeförhållande. Båda behöver den andre för att överleva. Pressen säljer stort på att rapportera om nyheter från hovet, och de kungliga upprätthåller, genom att synas i media så ofta som möjligt, sitt existensberättigande som just kungligheter. Som människor har de självklart varken större eller mindre rätt att existera än någon annan.

Ponera att ingen brydde sig om vad kungen eller någon annan i kungahuset gör. Svensk Damtidning slutar skriva, Expressens och Aftonbladets hovreportrar hittar andra och viktigare ämnen att ta upp - vilket inte borde vara en särskilt svårt. Hur stort skulle intresset för den svenska monarkin vara efter en tid i så fall? Hur många skulle tycka att det är viktigt med en kung eller drottning? Med stor sannolikhet betydligt färre än idag. Faktum är att alldenstund de kungliga inte har någon som helst makt eller funktion i samhället är deras enda möjlighet att vinna stöd hos undersåtarna att se till att synas så mycket som möjligt och på så sätt skapa ett behov av sig själva hos gemene man.

Tack vare att de ständigt syns befäster de själva sin position som bärare av en historiskt arv som en funktion som vi behöver i vårt samhälle. Men det där är inte en helt riktig tanke. Vi har förvisso en historia, och lika förvisso innehåller denna historia ett ganska stort antal kungar och drottningar. Tankefelet många tycks begå begår är att de framställer det som om denna historia försvinner och suddas ut om monarkin avskaffas. Hux flux blir vi av med Gustav Vasa, drottning Kristina och hela klabbet. Men inte blir vi det. Historien ser ut som den gör, den går inte att ändra och därmed har vi kungar så det räcker och blir över. Bra kungar och dåliga kungar. Folkvalda och sådana som ärvde sin roll.

Det finns dock en väsentlig skillnad mellan dessa tidigare regenter och dagens monark. De tidigare hade en viktig uppgift i att verkligen styra landet dvs bestämma om krig, ekonomi och annat. Dagens svenske statschef har egentligen endast en funktion - att se till att monarkin består och till detta behöver han (och hans familj) media. Kungafamiljen måste synas, och synas ofta, för att vi inte ska glömma bort att de finns och för att vi inte ska börja inse att vi inte behöver dem.

Så, när Silvia eller någon annan medlem av den kungliga familjen klagar över medias bevakning eller när vanligt folk menar att det är synd om dem som inte har något privatliv, så bör man komma ihåg detta. Media är deras enda chans att försöka hänga sig kvar vid sin position. De kanske hatar det, men tro mig, de vet att de behöver publiciteten och skulle inte vilja förlora den för allt i världen.

Slutligen, traditioner kan vara trevliga, men får inte bli så institutionaliserade att vi till slut inte vet varför vi har dem, utan bara fortsätter med dem just för att vi alltid har gjort så. Historia är intressant och viktigt, men det betyder inte att vi till varje pris måste hålla fast vid ett otidsenligt statsskick bara för att det är kopplat till just historien. Det finns muséer och litteratur där man kan fördjupa sig i historiska företeelser. Där hör de hemma, och där borde även monarkin placeras. Republik nu, tack.

Närvaro för Sverige i tiden

Har ännu en gång roat mig med att besöka hovets hemsida och denna gång har jag kikat på de kungligas kalender. Pappa kungen ska ju enligt kvällstidningsskvallret ha kallat hem Madeleine eftersom han är orolig för att hon eventuellt jobbar för lite, och att detta kan sticka i ögonen på skattebetalarna. Hon förväntas göra en insats för sitt fosterland alldenstund detta land betalar hennes uppehälle, resor och förmodligen en ganska väl tilltagen fickpeng att roa sig för. Kanske har han trots sin kungliga upphöjdhet oroats en smula av den senaste tidens "skandaler" och insett att skattebetalarna börjar ifrågasätta och ställa krav. Bra i så fall.

Det som slog mig när jag läste igenom deras kalendrar var hur många uppdrag som går ut på att närvara. Om det nu är så att de gör så mycket för Sverige som det sägs, så borde väl en något högre aktivitetsnivå än bara närvaro krävas. Ger kungens närvaro vid ICC Swedens årsmöte något för verksamheten, eller är han bara där? Eller kungens och Carl Ph:s närvaro vid Filipstads 400-årsjubileum... på vilket sätt betyder det att Filipstad blir en bättre plats? Det kanske innebär en viss uppmärksamhet lokalt och säkert tycker många i just Filipstad att det är kul, men betyder det något för Filipstad, Värmland eller Sverige? Går plötsligen de filipstadska företagen bättre? Flyttar folk till Filipstad eftersom kungen och prinsen varit där? Blir skolan bättre? Allvarligt talat, är det någon som tror det? Den enda effekten är att lokalblaskan får något att skriva om, och att en massa resurser läggs på att planera besöket, bjuda på förnämare mat än vad som annars skulle anses vara ekonomiskt försvarbart och ibland bygga lyxtoaletter, eftersom de befintliga många gånger inte duger för kungligt kiss.

Victoria var här i stan för ett par år sedan. Det var ett visst ståhej, och något kommunalråd fick tillfälle att sola sig lite i prinsessglansen, men mer än denna lilla festlighet har jag inte sett att vi fick ut av det. Faktiskt var det lika mycket uppståndelse när Victoria Svensson, fotbollsspelaren, gjorde ett officiellt besök. Jag tror att hon har betytt betydligt mer för den här kommunen än vad en kunglig visit någonsin kommer att göra. Hon har dessutom skaffat sig sin berömmelse genom egna prestationer och en osedvanligt stor talang och är väl värd alla hyllningar.

Carl Philip var förresten och invigningstalade på skidsprinten runt slottet. Sedan fick han kolla in hur tv-sändningen går till, besöka vallalastbilen och lära sig hur tidtagningen sköts. Kan någon tala om för mig på vilket sätt detta är bra för Sverige? Kommer C-Ph att sköta tidtagningen vid nästa OS och se till att Sverige slår norrmännen? Eller kanske valla skidorna så att det blir rätt i nästa VM? Det vore ju i så fall något.

Om det är så att dessa kungligheter har andra och viktigare uppgifter för Sverige, borde inte hovet tydligt visa det på sin hemsida, så att vi verkligen ser vilken nytta de gör? Kalendrarna för var och en av Bernadotterna gapar väldigt tomma. En liten närvaro här, tio tomma dagar och sedan en närvaro och eventuellt ett invigningstal där. Tal som med all säkerhet någon annan skrivit.

Nej, monarkin som sådan är absurd och hittills har ingen lyckats övertyga mig om den stora nytta den sägs göra. Inte ens hovets hemsida. Fast en sak som jag direkt kan se är något nyttigt finns i ärlighetens namn i kalendern. Drottningen har planerat att köpa en majblomma. Hoppas hon köper mer än en. Det har hon råd med.

Republik nu, tack.

Bara jag, tvåstrukna a:n, lite jogg och ett par våfflor (och Silvia)

Får man skriva i sin blogg utan att ha något brännande, engagerande och/eller aktuellt ämne att skriva något fyndigt om? Jag tänker göra det i vilket fall, utan att invänta eventuella tillstånd. Det finns mycket i världen att ändra på, men det finns en del glädjeämnen också. Idag kommer ett par av dessa att avhandlas.

Pro primo - att flera dagar i rad tvingas framkväda tvåstrukna a:n i längd som kinesiska muren och styrka som en tropisk orkan är kanske inte den bästa medicinen för ett par sopranstämband. Men det är en själslig och rent mänsklig kick att få göra det tillsammans med andra. Och inte vilka andra som helst. Mina underbara körvänner ger styrka och kraft att ta itu med annat som måste göras. Ett skratt förlänger livet sägs det och jag lär leva länge bara på allt skrattande som äger rum under måndagskvällarna. Trots att musiken ibland inte är den som jag gillar mest, är gemenskapen fantastisk och det får det att bli kul i alla fall. Alla som någon gång satt sin fot på ett körrep, eller använt sin röst i körsammanhang vet vad jag talar om. Det är inte för inte som körsång i Sverige är en folkrörelse.

Pro secondo - att under en våreftermiddag ge sig ut på en joggingtur är en annan kick (ibland). I lördags sprang jag över golfbanan här. Dubbskorna var på, eftersom en stor del av vägen var isbelagd. Idag, tre dagar senare, var vägen bar. Dubbarna behövdes inte längre. Att sedan lyckas genomföra första rundan på hur lång tid som helst som kändes bra, var hur kul som helst. Jag vet inte om det handlade om den minimala coachning jag fick av en kompis någon timma innan, men kanske hjälpte det till. Tankarna gick hur som helst inte till det jobbiga, utan hamnade rätt, vilket inte har hänt sedan i somras. Längtar redan till nästa runda.

Pro tertio - att göra våfflor till familjen och upptäcka att de försvinner fortare än man hinner blinka hör definitivt till livets positiva händelser. Trist bara att jag inte hann få undan en våffla att posta till dottern i Malmö, (jo, det postas bakverk och andra galenskaper till familjemedlemmar i den här familjen) men det får bli nästa gång. Då tar jag undan en våffla innan matvraken släpps fram till bordet.

Avslutningsvis bara en liten fundering (jag kan inte hålla mig riktigt i alla fall)...nu när Silvia har drabbats av influensa och inte kan fullfölja sitt uppdrag att resa till Botswana - blir det en karensdag i apanaget då?