onsdag 29 februari 2012

Också en liten prinsessa


Här sitter en liten prinsessa. Åtminstone tycker hon det själv, och helt säkert tycker hennes mormor och morfar, farmor och farfar och inte minst hennes föräldrar det. En jämförelse med en senare tids liten (och mer officiell) prinsessa visar att det finns en viss, om än inte så stor, namnlikhet, och att båda har en vagn. Jag kommer dock inte ihåg märket på den här sittvagnen. Förmodligen var den bra för den användes till att köra ved och varjehanda skräp i länge efter att sessan hade vuxit ur den.

Ytterligare likheter är att båda har en kofta på sig. Stickmönstret till den nya prinsessans kofta finns att tillgå på Aftonbladet Plus. Jag tror att man kan få mönstret till koftan på denna bild av barnets mor, utan att gå med i Aftonbladet Plus. En annan likhet med Sveriges senaste "riktiga" kunglighet är att det kan diskuteras vem som tagit bilden. Förmodligen barnets far i det här fallet, men helt säker kan man inte vara.


Här sitter prinsessan i kretsen av sina närmaste. Prinsess-statusen är tydlig. Det är bara att se åt vilket håll de vuxnas uppmärksamhet riktas - farmors och farfars till höger i bild, mammas och morfars till vänster. Den enda som inte visar den kungliga gestalten tillbörlig vördnad är mormor som verkar vara lite för kaffetörstig för att roas av prinsessans närvaro. Fotograf här är med stor sannolikhet fadern.

Skillnaderna mellan de båda prinsessorna finns där också. Vagnen på bilden här ovan var aldrig debattämne i tidningarna, och det trots att den där randiga dynan var väldigt snygg och hade förtjänat ett omnämnande åtminstone i lokalpressen. Antagligen fanns det ett antal världshändelser att skriva om så att nyheten om vagnen inte fick plats. Inte spekulerades det om vem som fotograferade och det ansågs inte heller ha ett nyhetsvärde att hon var ute med sina föräldrar. Om dockan varit i den riktiga och allra nyaste prinsessans ägo hade den antagligen diskuterats i alla möjliga skvallerblaskor, och även i tidningar som anser sig vara seriösa nyhetsförmedlare. Nu hade ingen synpunkter på dockan, som för övrigt finns kvar och fortfarande heter Maja.

Tack vare att prinsessan på de här bilderna endast betraktades som kunglig i den allra trängsta familjekretsen fick hon välja yrke, religion (hon har inte blivit av med något jobb på grund av att hon inte tror på de sju dödssynderna) och umgänge utan att det skrevs en enda rad i veckopressen om det. Hon får vidare rösta och hon har till och med valt sin make och gift sig med honom utan att be om lov. Hennes barn har helt utan massmedial inblandning valt yrkesbana, partners och religiös och politiskt tillhörighet.

Sens moral: Det finns små prinsar och prinsessor i alla familjer. Låt dem gärna vara det, men skrota monarkin.

torsdag 23 februari 2012

Så var hon född, det lilla livet

Egentligen borde jag skriva en rejäl debattartikel, och jag gjorde ett utkast häromdagen, men så tog både lust och ork slut och det får bli en mindre pretentiös variant här. En prinsessa är född och en liten kommentar måste nog skrivas i alla fall.

Liksom de flesta andra såg jag Daniel berätta om sitt nyfödda barn. Det var inte svårt att se hur glad och lycklig han var och jag förstår honom. Att få barn är nog det mest fantastiska man kan vara med om oavsett om man själv har råkat bli avlad i en kunglig sängkammare eller inte.

Den lilla flickan ska naturligtvis vara välkommen till världen - precis som alla andra barn - men det betyder inte att monarkin som system nu är rättfärdigad. Det är för det första helt absurt att ett statligt ämbete går i arv och att man föds till statschef. Ingen vet om denna flicka över huvud taget kommer att vilja vara statschef eller om hon kommer att passa till det. Det rojalistiska argumentet att hon har en fri vilja att välja är bara nonsens. Det krävs en enorm styrka för att gå emot såväl föräldrars som alla nationens monarkisters önskan, så den viljan existerar egentligen endast i teorin.

För det andra har Sverige skrivit under FN:s barnkonvention. Där talas det mycket om att varje (OBS! VARJE) barn ska få utvecklas och utbildas efter sitt eget val och efter sina förutsättningar och förmågor. Det står inget om att undantag ska göras för eventuella tronföljare som ska uppfostras till att bli statschefer oavsett vad de själva önskar.

För det tredje måste flickebarnet tillhöra den tro som förklaras i den augsburgska trosbekännelsen från 1593. Om inte, måste hon avsäga sig tronen. Det här går stick i stäv mot barnkonventionen. I den senare slås fast att varje barn ska förberedas för att leva i ett samhälle som präglas av tolerans mellan bland annat olika religiösa uppfattningar. Enligt den augsburgska bekännelsen ska andra trosinriktningar än den som svenska kyrkan står för, dvs andra kristna varianter och andra religioner, fördömas, vilket knappast kan ses som särskilt tolerant. Så hur ska vi ha det? Tolerant enligt den konvention vi har förbundit oss att följa, eller fördömande enligt trosbekännelsen från 1593?

Än så länge är den lilla prinsessan lyckligt ovetande om allt det här. Dessutom kommer hon antagligen att ha sisådär 60 år på sig att fundera över om hon verkligen vill och hur hon ska förhålla sig till diverse konstigheter. Bernadotterna blir gamla, och även om morfar skulle vara utsliten och ge upp innan han fyllt 98 så kommer förmodligen prinsessans moder att regera tills hon når ungefär den åldern.

Monarkin är en underlig idé. Låt oss avskaffa den snarast.

måndag 6 februari 2012

Hos farfar - som jag tror var republikan innerst inne


Jag rotade lite i mammas lådor igen och hittade bland annat den här bilden. Den är naturligtvis inte så märkvärdig för andra, men på något sätt är det fantastiskt hur en bild kan frammana ljud-, doft- och bildminnen som man hade glömt att man hade.

Bilden föreställer min farfar Sanfrid, skurandes trappan utanför ytterdörren. Man kan ana farmor Signe stående innanför dörren som en övervakande skugga. Jag tycker att bilden är fin och farfar ser så stark och kraftfull ut.

När jag tittar på bilden kan jag precis höra hur gruset på gården lät när man gick över det och känna hur fötterna liksom gled undan i det. Jag kan också höra hur den där dörren skrällde när man stängde den och jag kan känna doften som fanns i trapphuset. Bakom dörren börjar en spiraltrappa i sten som har 30 trappsteg, nogsamt räknade, och som är full av fossil. Ett av dem, ett jättelångt förstenat urtida havsdjur finns utanför dörren till farmors och farfars lägenhet på andra våningen. Den där dörren stod alltid öppen på vid gavel. Från farfars och farmors vaktmästarbostad gick en trappa direkt ner i banklokalen på bottenvåningen. Spännande för ett litet barn.

Det fanns bara en lägenhet till i huset, som alltså var ett bankhus med banklokalen på bottenvåningen, och det var bankdirektörens sexrumsvåning högst upp. När bilden togs var dock direktören själv död sedan många år och änkan, som var både gammal, skröplig och tämligen elak residerade ensam i våningen som var så stor, med serveringsgångar och vindlingar, att jag aldrig lärde mig hitta i den utan gick vilse hela tiden. När änkan hade dött flyttade en klasskamrat till mig in där tillsammans med sina föräldrar och syskon. Jag var där ett antal gånger, men lyckades aldrig lära mig hitta i alla fall.

Kungen lämnar jag mer eller mindre därhän i detta inlägg. Jag är så trött på monarkin att jag knappt orkar bry mig om att skriva om den längre. Jag är dock ganska säker på att farfar skulle ha hållit med mig om att detta absurda statsskick borde avskaffas å det snaraste.