onsdag 31 oktober 2012

Lite mothugg till Birgitta Stenberg

"Lägg ner Republikanska klubben"skriver Birgitta Stenberg. Hon motiverar det med att vi inte ska riskera att få en svensk presidentvalskampanj som går i stil med den amerikanska. Jag kan förstå hennes syn på presidentvalet i USA, och hennes utrop ska antagligen ses som att hon helt enkelt är hjärtligt trött på detta jippo och i den situationen menar att vad som helst är bättre. Jag hoppas att det är så. Om hon på minsta vis vore seriös i sitt inlägg visar det ju inte på någon större insikt eller logik.

Man kan nog utgå ifrån att Birgitta Stenberg syftar på Republikanska föreningen när hon talar om "Republikanska klubben". Möjligen byter hon namn på föreningen för att det här med "klubb" låter lite mer nedsättande, ungefär som om det hela handlade om en liten skara som samlas för inbördes beundran och intern navelskådning. En organisation med mer än 10000 medlemmar har kanske vuxit ut begreppet "klubb" i den meningen. Annars kan det ju vara så att hon inte är helt uppdaterad. Republikanska klubben bildades i mitten av 1950-talet, verksamheten minskade redan för 40 år sedan och runt millennieskiftet, dvs för lite drygt ett decennium sedan, bildades Republikanska föreningen, som fick överta de tillgångar som Republikanska klubben hade kvar.

Det som talar för den senare förklaringen, dvs att hon inte är helt uppdaterad, är väl att Stenberg verkar tro att alternativet till monarkin är en republik enligt USA:s modell och att man måste genomföra allt på samma sätt som de gör där. Kan Stenberg ha missat att världen är full av andra republiker än USA? Det har hållits presidentval på ganska nära håll, t ex i Finland och på Island senaste året och de har gått förhållandevis obemärkt förbi och kan inte ha stört någon. Frågan är om ens Birgitta Stenberg märkte av dem.

Logiken i att lägga ner "Republikanska klubben" för att slippa presidentval à la USA är aningen bristfällig, oaktat det faktum att Republikanska klubben redan har har varit nedlagd ett bra tag. Det vore ungefär som att säga att vi ska lägga ner Rojalistiska föreningen för att inte riskera att få en sådan monarki som de har i exempelvis Saudiarabien eller Brunei.

Kan man uppmana Republikanska föreningens generalsekreterare att skicka ett exemplar av ...bara ett penndrag till Birgitta Stenberg så att hon kan få klart för sig både vad föreningen heter och att det finns andra republiker än den i USA.

Republik nu, tack!

söndag 7 oktober 2012

Brotankar

Hittade den här lite bleknade skönheten bland många andra i mina föräldrars diabildsamling. Jag tror, även om jag inte är fullkomligt säker, att det är min pappa som syns i bildens nedre högra hörn. Det betyder i så fall att det bör ha varit mamma som tog bilden. Mina föräldrar tyckte om att åka en sväng med bilen och se sig omkring. Bensinen var oförskämt billig så det var inte ett särskilt kostsamt nöje.

Bilden är tagen på sommaren 1961 och då var det ganska precis ett år sedan Almöbron invigdes. Det ser ut som om en hel del folk har tagit det som ett litet semester- eller söndagsnöje att åka och titta på bron. Och visst var den fin med sina två stora mjukt böjda stålbågar som bär upp vägbanan. Att konstruktionen skulle visa sig ödesdiger var inget man visste då, 20 år före katastrofen. Jag vet inte om man kan säga risken för att någon skeppare skulle kunna navigera fel i farleden (och komma så nära land att stålrören seglades på och slets av) borde ha kunnat förutses. Kanske, men det är alltid lätt att vara efterklok.

Jag minns precis vad jag gjorde och var jag befann mig den där morgonen när jag hörde på nyheterna att bron hade blivit påseglad och raserats. Det är ju så med en del händelser. Man minns till och med vad man höll på med när man hörde talas om dem. Jag bodde i Skårby utanför Kungälv just då och vi tog en biltur någon vecka senare och tittade på det som hade varit Almöbron. Synen av de där brofästena som stod kvar, avhuggna, etsade sig också fast i minnet. Där hade flera människor, helt ovetande om vad som väntade, kommit åkande, blivit varse faran alltför sent och under några sekunders fasa störtat mot sin död. Det visade sig senare att fartyget som klippte av brospannet hade problem med styrsystemet och att det en kort tid före olyckan hade varit nära att styra rakt in i en bergvägg. Det hela kom att betraktas som en olycka och ingen ställdes till ansvar.

Men sommaren 1961 var bron ny och vacker och ingen hade ens en aning om ett fartyg vid namn Star Clipper.





onsdag 3 oktober 2012

Medan pastavattnet kokar...

kollar jag min Facebook. Där finns en länk till en ny så kallad politisk satir av Elisabeth Ohlson Wallin och Republikanska föreningen frågar oss medlemmar vad vi tycker om konstverket. Är det en bra och träffande politisk satir eller är det bara smaklöst?

Frågan är väl vad man lägger in i begreppet satir och vad man menar med god satir. Satir handlar förvisso om att förlöjliga och håna, men för mig innehåller en god satir en icke ringa portion humor. Det kan vara bitska sarkasmer och rejält syrlig ironi men jag ska någonstans i tolkningen av det hela åtminstone dra på munnen. Det gör jag inte åt Ohlson Wallins konstverk.

Så kommer vi till frågan om smaklösheten. Är det smaklöst? Vid första anblicken - definitivt, men vid närmare analys och eftertanke (och en god portion pasta) - kanske inte. Om man ser collaget som ett mer seriöst inlägg i en politiskt debatt kan jag nog tycka att det har en poäng och är ganska träffsäkert. De här herrarna har redan från barnsben lärt sig att det är OK att ta vad man vill ha och att för den som har rätt kontakter, tillräcklig makt och förmögenhet så gäller andra spelregler än för andra män. I sin privilegierade samhällsställning har de möjlighet att köpa sig fria från det mesta. I en del fall bara räcker det med att någon får den enorma äran att få vistas i deras närhet som för att de ska gå fria, vilket ofelbart leder till fjäsk och kryperi.

Stackars Silvia försöker desperat sopa ett hakkors under mattan. Även denna bild mycket träffande, även om den inte är det minsta rolig. Mera tragisk. En stackars kvinna som, medan maken roar sig på sitt håll, brottas med problemet att förtvivlat försöka upprätthålla en image av att vara fläckfri. Jag har sagt det förut, men det förtjänar att sägas igen. Jag hade högaktat denna kvinna om hon hade sagt något i stil med "jag älskade min pappa, men det han gjorde och det han tog ställning för var fel, oavsett om han insåg vad det handlade om eller inte". För mig hade det räckt och om hon hade varit vald ämbetsinnehavare skulle hon inte ha behövt avgå för något hennes förälder gjorde. Hon hade med andra ord inte sammankopplats med faderns handlingar om hon hade tagit avstånd från dem.

Kontentan av det här blir att Ohlson Wallins konstverk på ett träffande sätt speglar en del av konsekvenserna med monarkin. Vi får en statschef som genom sin privilegierade uppväxt inte har samma begrepp om vad som är rätt och fel som andra medborgare. Vi får en massa människor som gärna vill sola sig i den kungliga glansen och som många gånger har en lite speciell inställning till vad man som särskilt gynnad kan unna sig. Man skulle kunna kalla dem bortskämda och manschauvenistiska överklassbrats om man vill, men det ska jag inte göra.

Bilden av det förmodat perfekta får sig en törn genom Silvias agerande. Är det inte så perfekt som det borde vara så gäller det att försöka få det att se ut som om det vore det. Sopa-under-matta-mentaliteten, som på intet sätt är ny i sammanhanget, borde bara den vara ett skäl att ifrågasätta systemet med en speciellt upphöjd och gudomlig släkt som genom arv besitter statschefsämbetet i ett land. Att nuvarande statschefen bevisligen tillhör en grupp män med ytterst tvivelaktiga värderingar är en annan god anledning att se över systemet med ett ärvt ämbete. Man kan fråga sig om denne man skulle ha blivit vald till statschef om han hade ställt upp i ett val. Jag har svårt att tro det.

Republik nu, tack!