Kördrömmar

Jag var nio år gammal när jag började sjunga i kör och eftersom det är ett tag sedan så vore det väl konstigt om inte körsjungande hade haft en relativt stort inflytande över min person. Det har blivit ganska många framträdanden och jag kan inte påstå att jag numera är särskilt nervös inför att stå på scenen. Åtminstone tror jag det, men de återkommande körmardrömmarna visar kanske på en undermedveten anspänning som trots allt finns någonstans.

Inatt drömde jag en sån där kördröm igen. Jag tror att det var marathonföreställningen i fredags kväll som spökade - på mer än ett sätt. I vilket fall som helst så stod vi beredda att gå in på scenen med fem minuter kvar till konsertens start. Då hittar jag inte min notpärm. Jag springer runt, åker hiss, springer i trappor, letar i utrymmen som hör hemma såväl i nya kulturhuset Spira i Jönköping som i gamla konserthuset vid Elmia och tittar även där det vore mest logiskt att jag hade lagt den, dvs där jag har lagt mina övriga prylar när jag bytte om till konsertkläderna, men ingenstans finns min pärm. Till slut får jag tag i en annan körsångares förrådspärm (dvs en pärm där han eller hon förvarar sådant som inte ska sjungas på just den här konserten) bara för att ha en pärm i handen eftersom alla andra har det, och rusar bara aningen för sent in på scenen. Jag tänker att det mesta av det vi ska sjunga kan jag nog utantill. Det visar sig att vi ska sjunga delar av Rachmaninovs Vesper med massor av text och dessutom på ryska. Puh! Det var skönt att vakna där.

En trevlig sak med den här drömkonserten var dock att det stod ett glas mousserande vin till varje körsångare på scenen. Kanske något att tänka på till kommande produktioner.

Reflektioner efter ett dop

Då var ytterligare ett kungaspektakel avklarat. Estelle är döpt. Det lilla barnet ser ut att må bra och enligt Aftonbladet åkte hon i bilbarnstol i varje fall från dopet till Haga. Tidningen i fråga verkar anse att just detta har så stort nyhetsvärde att det förtjänar såväl en egen rubrik som ett bildspel.

Spektaklet i sig väcker en rad tankar. Många har uttalat sig över det faktum att prinsessan har ett i det närmaste totalt utstakat liv framför sig, utan större möjligheter till egna val. Detta är förvisso sant och förtjänar att diskuteras, men jag har redan avhandlat det i ett tidigare inlägg, så mina reflektioner idag handlar om ett par andra saker.

Först SVT:s inför-program. Medias bevakning av kungligheter blir alltmer absurd. Kvälls-och veckotidningar har för länge sedan gått över alla gränser när det gäller att komma med "nyheter" som de tror att vi vill läsa. De har med andra ord skapat ett behov som inte finns. I varje fall är det inte så stort som media tror. På sätt och vis kan jag förstå tidningarna. De har en mängd konkurrenter och kämpar naturligtvis med alla till buds stående medel för att sälja fler lösnummer än de andra. Sådan konkurrens har dock inte SVT, så varför detta bolag ägnar sig åt liknande journalistiska grepp är näst intill obegripligt. Det är förståeligt att själva dopet sänds eftersom det trots allt handlar om en blivande statschef, men kunde det inte räcka där? Är det verkligen vettigt att lägga produktionspengar på exempelvis ett reportage där vi får beskåda den diskbänk som familjen Westling antagligen använde vid tiden för Daniels födelse? En diskbänk och dessutom antagligen... Här tycker jag på något sätt att Ebba von Sydow överträffar sig själv i journalistiskt omdöme.

Pro segundo kunde man notera placeringen i kyrkan. Upphöjdheten hos de kungliga var tydlig. Föräldrarna och morföräldrarna satt bredvid varandra på första raden. Farmor och farfar, som inte har samma ställning fick lov att sitta bakom. En tydlig hierarkisk markering, som definitivt inte är nödvändig och inte heller särskilt snygg. Makarna Westling, som trots allt har lika stor inblandning i Estelle som Carl-Gustaf och Silvia, är inte tillräckligt fina för att få sitta sida vid sida med de kungliga. Vi är visserligen alla lika mycket värda, men en del är lite, lite mer värda än andra.

Till sist en liten reflektion över den religiösa ceremonin. Det kan inte hjälpas att jag blir en smula illa berörd av detta hokus pokus. Män som är utklädda i rituella, broderade dräkter talar om övernaturliga väsen, uttalar diverse besvärjelser och åkallar andar som det lilla barnet ska ta till sig. Överhovmästarinnan uttalade sig i von Sydows införprogram och menade att självklart måste prinsessan döpas - "Annars blir hon ju hedning!"

Visst är det skönt att vi har en så modern och demokratisk monarki?

Kungen, bananer och farfar i en enda röra

Tidigare idag var jag på ICA och handlade. Det var otroligt mycket folk fast att klockan inte var så särskilt mycket. Tydligen krävs det mycket shopping när hela Sverige ska fira allas vår monarks 66:e födelsedag. Själv hade jag inte ens funderat på att uppmärksamma kungen med en enda tanke, men så blev jag påmind om det hela när jag skulle läsa tidningen på nätet och det första min blick mötte var majestätet tillsammans med ett antal familjemedlemmar i olika storlekar. Som en liten hyllning får han för en gångs skull ha sin bild med i min blogg.

Naturligtvis vill jag i enlighet med god ton säga grattis till kungen på hans födelsedag. Detta trots att han inte gratulerade mig på min födelsedag i förrgår. Jag har hört att man får ett telegram från sittande monark när man fyller 100. Det vill jag gärna slippa. När jag kommer så långt hoppas jag att vi har ett annat statsskick - utan monark.

Hur som helst, åter till ICA och mer väsentliga saker än kungar. När jag var i affären inträffade en liten, bagatellartad episod som än en gång kom mig att tänka på min farfar. En liten tjej som var i butiken och handlade tillsammans med sin pappa råkade lägga en massa grönsaker i min varukorg. Det är ju lätt hänt i trängseln och när alla har likadana korgar eller vagnar. Hon korrigerade dock sitt misstag utan att bli generad som en del barn kan bli, och lade glatt över det hela i rätt korg. Var kommer då farfar i i den här bilden? Jo, så här var det. Farfar handlade (givetvis) på Konsum, och på Konsum hade de en idé att ibland lägga prisnedsatta varor i en kundvagn mitt i butiken. En gång tog farfar fel vagn - lätt hänt som sagt - när han handlade och väl framme vid kassan visade det sig att han körde omkring med en hel vagn full av bananer. Han hade då kört med denna vagn genom hela butiken utan att märka sitt misstag och hans egen vagn stod kvar längst in. Viss munterhet torde synen ha väckt och jag gissar att såväl kassörskan som farfar fick sig ett gott skratt.

Farfar missade såvitt jag kommer ihåg inte min födelsedag en enda gång. I ärlighetens namn tror jag att han tyckte den var långt mer betydelsefull än alla de kungligas tillsammans.

Det var bättre förr...eller? Del 1

Anna, Elsa, Ellen och Ester
Jag har tidigare berättat om min farfar. När jag var barn och tonåring älskade jag att gå med honom på kyrkogården och vattna. Farfar visste mycket om dem som låg begravda och när jag gick där med honom försvann all stress. Han hade aldrig bråttom utan tog sig tid att berätta (den där stresslösheten vållade förvisso även en del irritation när han körde sin Amazon i 40 km/tim och helt enkelt bestämde att de som låg i bilkön bakom honom inte hade bråttom...).

En av de gravar vi ofta stannade vid var den på bilden. Där finns inga datum eller årtal, endast fyra flicknamn: Anna, Elsa, Ellen och Ester. Farfar berättade att det var hans systrar. De hade varit sjuka och det skulle "rökas" mot smittan så flickorna togs ut ur huset. Enligt farfar var det för tidigt för dem att vistas ute i kylan och alla fyra dog inom en vecka. När detta skulle ha hänt eller hur gamla flickorna var fick jag dock aldrig reda på. De här fyra flickorna är några av de släktingar vilkas öde jag har funderat över genom åren och inte helt kunnat släppa. Vad hände och när?

Som tur är har församlingarna i Dalsland varit duktiga på att föra sina kyrkböcker så det går att hitta både det ena och det andra. Anna föddes i januari 1897, därefter Elsa i oktober 1898, så Ellen i juni 1900 och så Ester i december 1901. På hösten 1903 fick de alla difteri, eller strypsjukan som den kallades. Sjukdomen kan vara dödlig om den inte behandlas och det var många barn som fick sätta livet till i början av 1900-talet. Den första av farfars systrar som avled var Ellen, den 10 oktober, Ester dog den 12/10, därefter Elsa den 15/10 och slutligen Anna den 16/10. Alla fyra begravdes den 18 oktober. På mindre än en vecka hade föräldrarna förlorat alla sina fyra barn. Tragedin blir inte mindre av att de redan tidigare mist en son, som 7 mån gammal dog i augusti 1896. Den här äldre brodern är jag inte ens säker på att min farfar kände till. Han nämnde i alla fall inget om honom. Selma Charlotta var 24 år och hade fött och begravt fem barn.

Min farfar, som var äldst av sina syskon när han föddes i mars 1906, var alltså Selma Charlottas och Carl Augusts sjätte barn! De skulle få ytterligare fem som alla levde till vuxen ålder. Carl August dog redan 1929 56 år gammal. Selma Charlotta överlevde honom, trots de påfrestningar som många täta graviditeter och förlossningar måste ha inneburit, och hon dog 71 år gammal 1950. Fem år senare dog hennes yngste son i en arbetsplatsolycka. Det kanske var tur att hon slapp uppleva det också.

Nej, det var inte bättre förr.

Flickan med de röda skorna

Jag är mina döttrars mor. Antagligen är jag inte den enda modern i världen som känner igen sina egenskaper, såväl bra som dåliga, när de dyker upp hos avkomman. Naturligtvis känner jag igen mig även i sönerna ganska ofta, men tendensen att gråta floder när jag läser en sorglig bok eller ser en känslosam film har jag främst gemensam med mina flickor.

Igår var jag kvar i skolan ganska sent på eftermiddagen. Skolbiblioteket hade stängt, men jag tänkte ändå gå in där och se om jag kunde hitta en god bok att låna med mig över helgen. Det jag hade i tankarna var en biografi om någon intressant person och jag styrde stegen mot hylla L. Blicken föll på en bok med ett par röda skor på omslaget och titeln "Flickan med de röda skorna", nästan likadana som min äldsta flicka Hanna hade när hon var tre år. På bilden här bredvid visar hon, förutom finskorna, upp den svårt barrande lilla julgran som var hennes stolthet julen när hon precis hade fyllt tre.

Boken visade sig handla om en flicka vid namn Hannah som förälskat sig i ett par röda finskor som hon lyckades övertala sin mamma att köpa. Precis som många småflickor gör dansade hon lyckligt omkring med sina nya fina röda skor. Den här sagan fick dock inget lyckligt slut eftersom Hannah fick cancer när hon var tre år och dog när hon var fyra. I boken berättar hennes mamma dels om dotterns sjukdomstid och kamp mot cancern och dels om familjens sorgearbete efter hennes död.

Den här historien är rörande och givetvis oerhört tragisk. Eftersom jag själv en gång hade en egen liten treårig Hanna med röda skor kom handlingen nästan obehagligt nära. Tanken på att hon, eller något annat av barnen, skulle ha kunnat drabbas av sjukdom och dött blev helt outhärdlig och jag satt där i biblioteket i min ensamhet med tårarna strömmande, delvis av sorg för Hannahs skull och över alla andra barn som av olika orsaker rycks bort innan de ens fått chansen att börja sina liv, och delvis av en enorm glädje och tacksamhet mot livet över att mina egna fyra barn inte har drabbats av svårare sjukdomar utan hittills, och det är numera som unga vuxna, är fullt friska.

Också en liten prinsessa

Här sitter en liten prinsessa. Åtminstone tycker hon det själv, och helt säkert tycker hennes mormor och morfar, farmor och farfar och inte minst hennes föräldrar det. En jämförelse med en senare tids liten (och mer officiell) prinsessa visar att det finns en viss, om än inte så stor, namnlikhet, och att båda har en vagn. Jag kommer dock inte ihåg märket på den här sittvagnen. Förmodligen var den bra för den användes till att köra ved och varjehanda skräp i länge efter att sessan hade vuxit ur den.

Ytterligare likheter är att båda har en kofta på sig. Stickmönstret till den nya prinsessans kofta finns att tillgå på Aftonbladet Plus. Jag tror att man kan få mönstret till koftan på denna bild av barnets mor, utan att gå med i Aftonbladet Plus. En annan likhet med Sveriges senaste "riktiga" kunglighet är att det kan diskuteras vem som tagit bilden. Förmodligen barnets far i det här fallet, men helt säker kan man inte vara.

Här sitter prinsessan i kretsen av sina närmaste. Prinsess-statusen är tydlig. Det är bara att se åt vilket håll de vuxnas uppmärksamhet riktas - farmors och farfars till höger i bild, mammas och morfars till vänster. Den enda som inte visar den kungliga gestalten tillbörlig vördnad är mormor som verkar vara lite för kaffetörstig för att roas av prinsessans närvaro. Fotograf här är med stor sannolikhet fadern.

Skillnaderna mellan de båda prinsessorna finns där också. Vagnen på bilden här ovan var aldrig debattämne i tidningarna, och det trots att den där randiga dynan var väldigt snygg och hade förtjänat ett omnämnande åtminstone i lokalpressen. Antagligen fanns det ett antal världshändelser att skriva om så att nyheten om vagnen inte fick plats. Inte spekulerades det om vem som fotograferade och det ansågs inte heller ha ett nyhetsvärde att hon var ute med sina föräldrar. Om dockan varit i den riktiga och allra nyaste prinsessans ägo hade den antagligen diskuterats i alla möjliga skvallerblaskor, och även i tidningar som anser sig vara seriösa nyhetsförmedlare. Nu hade ingen synpunkter på dockan, som för övrigt finns kvar och fortfarande heter Maja.

Tack vare att prinsessan på de här bilderna endast betraktades som kunglig i den allra trängsta familjekretsen fick hon välja yrke, religion (hon har inte blivit av med något jobb på grund av att hon inte tror på de sju dödssynderna) och umgänge utan att det skrevs en enda rad i veckopressen om det. Hon får vidare rösta och hon har till och med valt sin make och gift sig med honom utan att be om lov. Hennes barn har helt utan massmedial inblandning valt yrkesbana, partners och religiös och politiskt tillhörighet.

Sens moral: Det finns små prinsar och prinsessor i alla familjer. Låt dem gärna vara det, men skrota monarkin.

Så var hon född, det lilla livet

Egentligen borde jag skriva en rejäl debattartikel, och jag gjorde ett utkast häromdagen, men så tog både lust och ork slut och det får bli en mindre pretentiös variant här. En prinsessa är född och en liten kommentar måste nog skrivas i alla fall.

Liksom de flesta andra såg jag Daniel berätta om sitt nyfödda barn. Det var inte svårt att se hur glad och lycklig han var och jag förstår honom. Att få barn är nog det mest fantastiska man kan vara med om oavsett om man själv har råkat bli avlad i en kunglig sängkammare eller inte.

Den lilla flickan ska naturligtvis vara välkommen till världen - precis som alla andra barn - men det betyder inte att monarkin som system nu är rättfärdigad. Det är för det första helt absurt att ett statligt ämbete går i arv och att man föds till statschef. Ingen vet om denna flicka över huvud taget kommer att vilja vara statschef eller om hon kommer att passa till det. Det rojalistiska argumentet att hon har en fri vilja att välja är bara nonsens. Det krävs en enorm styrka för att gå emot såväl föräldrars som alla nationens monarkisters önskan, så den viljan existerar egentligen endast i teorin.

För det andra har Sverige skrivit under FN:s barnkonvention. Där talas det mycket om att varje (OBS! VARJE) barn ska få utvecklas och utbildas efter sitt eget val och efter sina förutsättningar och förmågor. Det står inget om att undantag ska göras för eventuella tronföljare som ska uppfostras till att bli statschefer oavsett vad de själva önskar.

För det tredje måste flickebarnet tillhöra den tro som förklaras i den augsburgska trosbekännelsen från 1593. Om inte, måste hon avsäga sig tronen. Det här går stick i stäv mot barnkonventionen. I den senare slås fast att varje barn ska förberedas för att leva i ett samhälle som präglas av tolerans mellan bland annat olika religiösa uppfattningar. Enligt den augsburgska bekännelsen ska andra trosinriktningar än den som svenska kyrkan står för, dvs andra kristna varianter och andra religioner, fördömas, vilket knappast kan ses som särskilt tolerant. Så hur ska vi ha det? Tolerant enligt den konvention vi har förbundit oss att följa, eller fördömande enligt trosbekännelsen från 1593?

Än så länge är den lilla prinsessan lyckligt ovetande om allt det här. Dessutom kommer hon antagligen att ha sisådär 60 år på sig att fundera över om hon verkligen vill och hur hon ska förhålla sig till diverse konstigheter. Bernadotterna blir gamla, och även om morfar skulle vara utsliten och ge upp innan han fyllt 98 så kommer förmodligen prinsessans moder att regera tills hon når ungefär den åldern.

Monarkin är en underlig idé. Låt oss avskaffa den snarast.