Naturligtvis tycker jag inte att det är roligt när drottningen stukar foten. Jag har svårt att glädjas över andras skador, vem det än gäller. Däremot kan jag förundras lite över kungahusets förhållande till pressen och för all del även till andra medier. I det här fallet får man intrycket att drottningen jagats som ett villebråd av en ondsint fotograf och att hon inget hellre vill än att få vara i fred, men samtidigt måste man komma ihåg att utan dessa fotografer och journalister vore hon noll och intet. Det ligger i hennes intresse att ständigt finnas på löpsedlarna. Förhållandet mellan kungligheter och press är ett slags ömsesidigt beroendeförhållande. Båda behöver den andre för att överleva. Pressen säljer stort på att rapportera om nyheter från hovet, och de kungliga upprätthåller, genom att synas i media så ofta som möjligt, sitt existensberättigande som just kungligheter. Som människor har de självklart varken större eller mindre rätt att existera än någon annan.
Ponera att ingen brydde sig om vad kungen eller någon annan i kungahuset gör. Svensk Damtidning slutar skriva, Expressens och Aftonbladets hovreportrar hittar andra och viktigare ämnen att ta upp - vilket inte borde vara en särskilt svårt. Hur stort skulle intresset för den svenska monarkin vara efter en tid i så fall? Hur många skulle tycka att det är viktigt med en kung eller drottning? Med stor sannolikhet betydligt färre än idag. Faktum är att alldenstund de kungliga inte har någon som helst makt eller funktion i samhället är deras enda möjlighet att vinna stöd hos undersåtarna att se till att synas så mycket som möjligt och på så sätt skapa ett behov av sig själva hos gemene man.
Tack vare att de ständigt syns befäster de själva sin position som bärare av en historiskt arv som en funktion som vi behöver i vårt samhälle. Men det där är inte en helt riktig tanke. Vi har förvisso en historia, och lika förvisso innehåller denna historia ett ganska stort antal kungar och drottningar. Tankefelet många tycks begå begår är att de framställer det som om denna historia försvinner och suddas ut om monarkin avskaffas. Hux flux blir vi av med Gustav Vasa, drottning Kristina och hela klabbet. Men inte blir vi det. Historien ser ut som den gör, den går inte att ändra och därmed har vi kungar så det räcker och blir över. Bra kungar och dåliga kungar. Folkvalda och sådana som ärvde sin roll.
Det finns dock en väsentlig skillnad mellan dessa tidigare regenter och dagens monark. De tidigare hade en viktig uppgift i att verkligen styra landet dvs bestämma om krig, ekonomi och annat. Dagens svenske statschef har egentligen endast en funktion - att se till att monarkin består och till detta behöver han (och hans familj) media. Kungafamiljen måste synas, och synas ofta, för att vi inte ska glömma bort att de finns och för att vi inte ska börja inse att vi inte behöver dem.
Så, när Silvia eller någon annan medlem av den kungliga familjen klagar över medias bevakning eller när vanligt folk menar att det är synd om dem som inte har något privatliv, så bör man komma ihåg detta. Media är deras enda chans att försöka hänga sig kvar vid sin position. De kanske hatar det, men tro mig, de vet att de behöver publiciteten och skulle inte vilja förlora den för allt i världen.
Slutligen, traditioner kan vara trevliga, men får inte bli så institutionaliserade att vi till slut inte vet varför vi har dem, utan bara fortsätter med dem just för att vi alltid har gjort så. Historia är intressant och viktigt, men det betyder inte att vi till varje pris måste hålla fast vid ett otidsenligt statsskick bara för att det är kopplat till just historien. Det finns muséer och litteratur där man kan fördjupa sig i historiska företeelser. Där hör de hemma, och där borde även monarkin placeras. Republik nu, tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar