Kördrömmar

Jag var nio år gammal när jag började sjunga i kör och eftersom det är ett tag sedan så vore det väl konstigt om inte körsjungande hade haft en relativt stort inflytande över min person. Det har blivit ganska många framträdanden och jag kan inte påstå att jag numera är särskilt nervös inför att stå på scenen. Åtminstone tror jag det, men de återkommande körmardrömmarna visar kanske på en undermedveten anspänning som trots allt finns någonstans.

Inatt drömde jag en sån där kördröm igen. Jag tror att det var marathonföreställningen i fredags kväll som spökade - på mer än ett sätt. I vilket fall som helst så stod vi beredda att gå in på scenen med fem minuter kvar till konsertens start. Då hittar jag inte min notpärm. Jag springer runt, åker hiss, springer i trappor, letar i utrymmen som hör hemma såväl i nya kulturhuset Spira i Jönköping som i gamla konserthuset vid Elmia och tittar även där det vore mest logiskt att jag hade lagt den, dvs där jag har lagt mina övriga prylar när jag bytte om till konsertkläderna, men ingenstans finns min pärm. Till slut får jag tag i en annan körsångares förrådspärm (dvs en pärm där han eller hon förvarar sådant som inte ska sjungas på just den här konserten) bara för att ha en pärm i handen eftersom alla andra har det, och rusar bara aningen för sent in på scenen. Jag tänker att det mesta av det vi ska sjunga kan jag nog utantill. Det visar sig att vi ska sjunga delar av Rachmaninovs Vesper med massor av text och dessutom på ryska. Puh! Det var skönt att vakna där.

En trevlig sak med den här drömkonserten var dock att det stod ett glas mousserande vin till varje körsångare på scenen. Kanske något att tänka på till kommande produktioner.