Arvmonarkin och glamouren

I morgon är det visst Lucia. Och nej, jag tänker inte ge mig in i debatten om luciafirandets vara eller icke vara eller om huruvida man ska få sjunga om Staffan eller inte. Jag tänker bara konstatera det är den 12 december och att jag missade hela Nobelfesten för två dagar sedan. Jag missade Silvias klänning och kungens medaljer. Ryktet att Vickan hade något grönt och svårburet har nått mig i efterhand. Det var ju tur att jag fick veta det så jag är uppdaterad om vad som händer i statens högsta nivåer.

Just i nobeltider slinker diskussionen ofta in på ämnet glamour och att det är tur att vi har en monarki eftersom vi då får titta på vackra människor och tjusiga klänningar. Det är helt naturligt att kungadamerna har de mest påkostade utstyrslarna eftersom det antagligen är de som har mest pengar att lägga på dem. Vi har gemensamt bestämt att de som företräder oss – dvs kungafamiljen – ska ha tillräckligt med pengar för att helt enkelt vara vackrast.

Frågan som en dam ställde på ett seminarium för ett par år sedan gör sig påmind igen. ”Vad är det för fel med lite glejmor?”. Det är naturligtvis inget fel alls på det. Frågan är väl om det ska anses vara statsskickets uppgift att förse oss med den varan. Om man anser att vi ska ha en statschef enbart av den anledningen att han/hon och hans/hennes familj ska gå omkring och vara glamorösa kanske man borde tänka ett varv till.  Hela den idén blir ju också lite vansklig med tanke på att tjusigheten måste gå i arv. Tänk om det råkar födas en tronföljare som inte är så vacker. Vad gör vi då?

Debatten om statsskicket hamnar ofta på fel nivå i mitt tycke. Egentligen handlar det inte om huruvida vi ska få se på vackra klänningar eller om hur många damer kungen har besökt/haft besök av, om Camilla Henemarks eventuella relation med honom eller ens om han är nykter när han hanterar skjutvapen under älgjakten eller om han inte är det.

Det som det hela borde röra sig om är egentligen mycket enkelt. Det handlar om att ett offentligt ämbete inte ska kunna gå i arv. Det är fel mot medborgarna som inte får välja den de anser vara bäst lämpad för uppgiften och det är fel mot statschefen som inte får välja vad han eller hon vill göra med sitt liv utan tvingas in i en given roll. Jag har svårt att tänka mig att någon anser att till exempel kommunalrådsämbetet ska kunna gå i arv. Det vore ganska absurt. Som jag ser det är arvmonarkin exakt så absurd. 

Republik nu, tack!

Ps. För övrigt kan jag meddela att jag gärna sjunger traditionella julsånger och att jag även har gjort det med mina barn. Det betyder inte att jag (eller de) tror på allt som sägs i texterna. Så här lite off the record kan jag avslöja att jag inte tror på Mors lilla Olle eller Törnrosa heller, men jag sjunger dem glatt i alla fall alldenstund de, liksom julsångerna, tillhör vårt kulturarv och vår traditionella sångskatt. Ds.