25 mars

Våffeldagen, vårfrudagen eller Marie bebådelsedag. Den här dagen har kanske fler namn än så. För mig är den dock för alltid min pappas födelsedag. Tyvärr finns han inte längre och det är svårt att förstå att det är mer än 16 år sedan han gick bort, många år för tidigt. Fortfarande kan jag för en bråkdels sekund då och då tänka att jag ska ringa honom och fråga något. Det är konstigt det där. Idag skulle han ha fyllt 86 år.

Den här bilden är tagen någon gång i början av 1960-talet. Jag kan inte säga exakt när och inte heller var den togs. Min mamma vet inte heller. Det verkar som om de har åkt på en liten fikautflykt.

Som tidsdokument är bilden fantastisk tycker jag. PV:n med den vita randen på däcken, det hopfällbara campingbordet som var ganska värdelöst eftersom det svackade på mitten. De där tygpallarna lämnade också en del i övrigt att önska när det gällde bekvämlighet. Vid denna tid köpte man kaffe i burk och till råga på allt i kvartkilosburkar. Kaffet här på bilden är uppenbarligen Löfbergs lila. Det var inte tal om att ta med engångsmuggar och en kaffetermos. Nej, nej. Här var det riktiga porslinskoppar, kaffekokare, spritkök och en stor vattendunk. Varför göra det enkelt för sig? Det ser dock ut som om de har tagit med kaffebrödet och inte bakat det också på plats.

Jag har undrat mycket över vad det är för typ av utflykt. Pappas kläder ser inte riktigt ut som om det vore en ren fritidstur. Han har i och för sig sandaler (och sockar - gud förbjude!), men samtidigt vit skjorta, slips och kavaj. Och så sitter han i kanten på något som ser ut som en sandstrand vid en talldunge. Det går inte riktigt ihop.

Även om det inte går att få reda på allt om fotot så tycker jag om det. Min pappa var inte den som älskade att vara med på bild, så ett fotografi där han ser ut att ha accepterat att bli förevigad är mer eller mindre en raritet. Dessutom minns jag de flesta av de där tidstypiska sakerna från min barndom. En del av dem finns fortfarande kvar i mammas förråd.

Så grattis på födelsedagen PA. Vi saknar dig och nu tänker jag strunta i Marior, bebådelser och våfflor och utbringa en liten födelsedagsskål för bara dig.

Prinsessan Lilian - ett annat kvinnoöde

Jag läser på någon webbsida att prinsessan Lilian är död. Hon var en bit över 90 år gammal och dessutom sjuk så man kan kanske inte säga att det var en nyhet som fick mig att häpna. Hennes livsöde är dock värt att fundera över och är ett bevis på det oerhört osmakliga i det system som kallas monarki och det absurda i vår successionsordning. Det finns de som säger att det inte finns anledning att tycka synd om de kungliga, och det gör det kanske inte på många vis, men Lilians fick betala ett högt pris just för att mannen hon älskade råkade vara kunglig.

Lilian träffade vår nuvarande kungs farbror, prins Bertil, år 1943. Lilian själv var allt annat än kunglig. Hon var dotter till en gruvarbetare och till råga på allt frånskild. Hon ansågs inte som ett lämpligt parti för en svensk prins och eftersom svenska prinsar måste ha kungens tillstånd för att få gifta sig, så blev det inget giftermål.

Prins Bertils bröder Sigvard och Carl-Johan förälskade sig också i kvinnor som inte höll enligt den kungliga måttstocken. Dessa båda valde dock kärleken, gifte sig med sina kvinnor och avsade sig därmed sin kungliga status. Man kan undra varför inte Bertil gjorde likadant. Det hade på något sätt varit mer rakryggat. Nu lät han Lilian vänta i skymundan i över 30 år. Hon skulle inte synas och fick inte vara med vid diverse kungliga festligheter. När hon och Bertil äntligen fick kungens tillstånd att gifta sig var hon 60 år gammal och det var för sent för dem att få barn, vilket var något hon sörjde.

Man kan kritisera Bertil för att han föredrog att behålla sin kungliga titel i stället för att bilda familj med sin Lilian, men kanske var det inte så lätt för honom heller. Han äldste bror, som var tronföljare, hade omkommit och han själv var tvåa i tur till tronen. Hade han gift sig med Lilian hade det inte funnits någon ”reserv”. Kanske var pliktkänslan mot familjen, den unge brorsonen och nationen så stark att han valde att avstå från en egen familj av det skälet. Hans val betydde att Lilian inte heller fick någon familj.

I en monarki är inte alla lika mycket värda. Lilian dög inte och fortfarande måste prinsar och prinsessor enligt svensk lag ha tillstånd för att gifta sig. Monarkin är ett system som förnekar tanken om alla människors lika värde. Vi bör göra oss av med den snarast.

Republik nu, tack!

Ett kvinnoöde i historien - min mormorsmor

Idag är det 8 mars, det vill säga internationella kvinnodagen. Somliga firar med slagord om att krossa könsmaktsamhället och visst finns det en del att göra där. Ganska mycket om man ska vara ärlig. Jag tänker dock lämna de stora frågorna därhän och i stället ägna dagens blogginlägg åt en kvinna som dog i alltför unga år: Freja Sara Constantia Waller - min vackra mormorsmor.

Freja föddes 1882, kanske i Norrköping jag vet inte helt säkert. I varje fall träffade hon sin blivande make där. I början av 1900-talet gifte de sig och den första januari 1904 föddes deras första barn som döptes till Folke Algot. ett par år senare kom en lillebror, Sven Algot, men strax därefter drabbades Freja av en tragedi. Folke insjuknade i lunginflammation och dog. Det fanns inte antibiotika vid den tiden så en så svår infektion slutade ofta med döden.

Freja drevs till randen av galenskap av sorg efter sonen, vilket inte är svårt att förstå. Hon kom dock tillbaka och familjen växte på nytt. En flicka, Daga, föddes på våren 1908 och ytterligare en, Karin Freja Vilhelmina (min mormor) i december 1909. Ytterligare ett barn fick hon - Knut Algot 1912 (man kan säga något om brist på fantasi när det gäller pojkarnas namn, jag vet). Kanske tyckte Freja och hennes man Algot att det räckte med barn där. Fler blev det hur som helst inte.

Våren 1918 pågick första världskriget. Järnvägen hade uppfunnits och byggts ut över stora delar av Europa. Med hjälp av detta fantastiska transportmedel förflyttades trupper över kontinenten med större effektivitet än vad som hade varit möjligt under tidigare århundradens krig. Det faktum att stora mängder människor transporterades runt i Europa gjorde att den epidemi som från början upptäcktes i Spanien (som antagligen fanns även på andra håll, men inte talades om) kunde spridas snabbt och skoningslöst. Sjukdomen kom till Sverige våren 1918 och Freja drabbades. Jag vet inte hur det var i hennes fall, men jag har läst mig till att helt friska människor kunde insjukna och dö inom loppet av ett par dagar. De flesta som dog var mellan 25-40 år gamla och fullt friska innan spanskan slog till. Freja dog den 12 april 1918, 36 år gammal. Hon efterlämnade man och 4 barn, det äldsta 12 år det yngsta 6. Kanske var det på sätt och vis tur att hon slapp få reda på att hennes yngste som omkom när det fartyg han arbetade på sänktes av en mina eller torped i Engelska kanalen under andra världskriget.