torsdag 13 augusti 2009

Leve Republiken (del 2)

För övrigt anser jag att monarkin bör avskaffas…

Vilhelm Moberg skrev 1955 att han trodde att Europas monarkier skulle ha försvunnit före sekelskiftet, men att den svenska skulle vara en av de sista att avskaffas. Tyvärr fick han inte rätt i det första, men det är troligt att hans sista spådom kommer att visa sig korrekt. Lika tyvärr.

Jag förstår mig verkligen inte på hur många svenskar resonerar. Det blir ramaskri och huvuden rullar, med rätta, när det visar sig att en höjdare inom näringslivet får fördelar som innebär att det tänjs på lagstiftningen, men att Sveriges statschef står fullständigt utanför lagen och kan göra precis som han vill, är det få som klagar på. Likhet inför lagen, för alla, utom för monarken med familj.

Vad beror det här på? Är det för att en majoritet av svenska folket fortfarande lever i den religiösa villfarelsen att monarken på något sätt skulle vara av gudomlig härkomst? En person som är för mer än alla andra och som inte kan dömas enligt världsliga lagar eftersom vederbörande har gudomligt mandat? Det låter ju helt absurt att svenska folket, som i de flesta avseenden är någorlunda modernt och upplyst, skulle sitta fast i dessa urgamla vanföreställningar, men det verkar faktiskt inte bättre.

Det är dags att göra upp med detta antika system som bygger på uråldriga vidskepliga idéer och införa ett modernt och fullt ut demokratiskt statsskick. Ett statsskick där statschefen är folkvald och medborgarna, och inte undersåtarna, kan möta honom eller henne utan det fjäsk och lismande som alltid har omgett och kommer att omge kungligheter av Guds nåde.

Republik nu!

3 kommentarer:

  1. Jag tror för det första inte att det svenska folket är särskilt modernt eller upplyst. I den mening svenskar har s.k. moderna uppfattningar, t.ex. en ateistisk världsbild eller ett bejakande av teknisk revolution så är ändå i grund och botten det stora flertalets intellektuella hållning till dessa fenomen lika känslomässigt eller oförnuftigt grundad som tidigare världsbilder. Och därmed blir heller inte stödet för monarkin så svårbegripligt så länge den republikanska argumentationen begränsas till ett principiellt resonemang - politiskt eller etiskt. Jag tror att monarkins beständighet förklarar allmänhetens positiva inställning: den äldre generationen minns kungen som barn och såg honom bli man och rak i ryggen, 40- och 50-talister har blivit vuxna i en spegelvärld med kungen, liksom min generation har med kungabarnen. De finns där, står där och vinkar, är vackra och är, så länge inte analysen fördjupas, tämligen ofarliga och representerar en kontinuitet som kanske saknas i andra sammanhang. Om monarkin hade inrättats under 1900-talet hade perspektivet säkert varit annorlunda även om den monarkiska principen ändå varit densamma. Planen var ju en gång att regeringsformsutredningen skulle ha varit klar innan Gustav VI Adolfs död, men så blev det inte och CG han bestiga tronen enligt den gamla regeringsformens ceremonier, vilket inkluderade att dåvarande regeringen fick svära Konungen tro och lydnad, varmed en förändring av statskicket i princip blev omöjlig. Mycket kan emellertid hända under de kanske 30 år som återstår innan det är Victorias tur. Kanske hinner det komma en vår för republikanismen... Turerna kring stundande bröllop kommer naturligtvis att på ett sätt främja en monarkisk yra men också ge republikanska debattörer några "öppna mål" som kostnadsfrågan, gemålernas osedvanliga vanlighet och turerna kring äktenskapstillståndet (kungens och regeringens inblandning etc.)

    SvaraRadera
  2. I det här fallet handlar det nog om att frågan inte debatteras. De flesta har, som du säger, endast en känslomässig inställning till många frågor, däribland monarkin. Därför menar jag att den här frågan måste komma upp på dagordningen. Dessutom var nog överenskommelsen i Torekov ganska ödesdiger. Utan den hade kanske det kanske varit mer aktuellt att diskutera saken.

    SvaraRadera
  3. "Vi Carl XVI Gustaf, Sveriges konung, göre veterligt, att som den högste Guden behagat hädankalla den fordom stormäktigste högborne furste och herre, Gustaf VI Adolf, Sveriges, Götes och Wendes konung, och vi enligt och i kraft av den av Svea Rikes ständer under den 26 september 1810 upprättade och fastställda successionsordning efter högbemälte herre uppstigit på den kungliga svenska tronen..."
    Hade inte Torekovkompromissen röjt undan den här typen av stolligheter hade säkert dagens varmaste rojalister vaknat till och ropat på republik.

    SvaraRadera