Att tråckla ihop farmor och monarkin

Borde jag kanske skriva ett inlägg om monarkin igen? Den kan nog inte diskuteras tillräckligt många gånger. Det finns även många andra viktiga frågor att ta upp, men ibland orkar jag helt enkelt inte vara den där engagerade samhällsmedborgaren. Det är en sådan tid just nu. Den som inte vill läsa mina personliga funderingar utan bara ägna sig åt statsskicksfrågan kan hoppa till sista raden.

Denna dag tillägnas min farmor Signe Ingeborg. Jag har skrivit en del om farfar tidigare, men farmor har inte riktigt kommit med på banan. Nu är det dock dags och idag den 6 april skulle hon ha fyllt 112 år. Som jag minns det var farmor en person som hade nära till skrattet. Hon hade en förmåga att se humor i det mesta. Ibland blev hon så full i skratt åt någon eller något att hon måste lämna rummet för att skratta färdigt. Det hände att hon drog in mormor i skrattattacken så att de båda damerna fick lov att gå till var sitt rum och lugna ser sig.

Farmor var den som oftast tog sig an mig när det var släktkalas. Jag var enda barnbarnet från alla håll och följaktligen enda barnet på alla kalas. Vuxenprat kunde bli lite tröttsamt efter en stund. Jag tyckte att det var ett evinnerligt tjat om folk jag inte kände och om sådant som jag inte hade en aning om och att det höll på hur länge som helst. Då var det farmor som gick med mig och lekte med något eller pratade om annat, tittade på mina dockor eller läste en bok.

Något annat som i min värld var underligt med farmor var att hon jobbade. Andra farmödrar och mormödrar var hemma. Man kunde alltid gå hem till dem. Min mormor till exempel var nästan alltid hemma om hon inte gick tvärs över gatan till "Kallarson" för att handla lite mat. Men farmor var på jobbet. Hon arbetade i en butik som hette Veramagasinet och som sålde damkläder tror jag. Kanske var det mest underkläder, strumpor och höfthållare och sådant. Jag minns inte riktigt. Jag tror hur som helst att det inte fanns så mycket av intresse för mig i affären. Om det hade gjort det borde jag ha kommit ihåg något av det. De hade i alla fall en gammal gräsklippare från slutet av 1800-talet som min morfar fick överta senare när butiken upphörde. I alla fall såg den ut att ha varit ett par sekel gammal. Man kan ju undra varför en butik hade en gräsklippare, men det var så att det hörde en trädgård med gräsmatta till huset och då behövs det en gräsklippare.

Här är farmor och jag vid kyrkan. Hon sjöng i kyrkokören där hon tog hand om "tredje stämman" tillsammans med min morfar som var körens ende manlige medlem. Kören var alltså närmast att betrakta som en damkör som sjöng trestämmigt, men där morfar på något sätt lyckades hitta en plats och passa in. Vid högtidligare tillfällen hade damerna folkdräkt så detta måste ha varit ett sådant. Själv har jag en klänning som min gudmor Ella hade sytt. Det var någon sorts guldpärlor mitt fram som var jättefina, men det ser ut som om den hade passat förra året och nu är på väg att bli aningen liten. Typiskt för den tiden i livet och årstiden är de sönderslagna knäna. Plåster på båda vittnar om en liten olyckshändelse någon dag tidigare. Min lugg är en historia för sig. Något har hänt när den som klippte närmade sig min vänstra sida och det blev ett hack. Antingen är jag hemmaklippt eller så råkade jag ruska till på huvudet när frisören höll på som bäst med saxen. PV:n som vi står framför är densamma som pappa satt vid i inlägget om honom från 25 mars.

Nu, lilla farmor, gratulerar jag dig på födelsedagen. Jag är glad att jag hade förmånen att ha dig i mitt liv så länge som jag hade. Jag var 15 år när du blev sjuk och inte riktigt var som tidigare längre. Det betyder att jag har många minnen av dig som den person du verkligen var.


För övrigt anser jag att monarkin bör avskaffas.