Valreflektion

Ingenting är längre som förut.

Alla gamla sanningar är slut.

Alla gamla sånger dom är vals och stämmer inte alls.

                                                       Anders Fugelstad

För ungefär 30 år sedan tillträdde en man som heter Bengt Westerberg som partiledare för Folkpartiet. Han stod för förnyelse och framåtanda och lyfte sitt parti till oanade procentmässiga höjder i sitt första val. Redan i det andra hade ”westerbergeffekten” avtagit och så småningom försvann den helt. Folkpartiet hamnade efter några år åter på nivåer som var mer normala för tiden i slutet av 1900-talet. KD var med om något liknande i slutet av 1990-talet: ett par år gick valresultatet upp, sedan sjönk det till ungefär den procentandel som partiet haft före toppen. I årets val var det moderaterna som drabbades. De har haft bra siffror under ett par val men nu gått tillbaka till ungefär den nivå där de har legat de senaste decennierna.  I sig inget konstigt. Reinfeldteffekten har avtagit.  Ibland går det bra, ibland går det sämre. Det är normalt i politiken.

Om man kan tala om något annat som kunde vara ”normalt” i de här sammanhangen så skulle det väl vara att om väljarna är missnöjda med en borgerlig regering så röstar de på socialdemokraterna eller i varje fall rödgrönt och vice versa, men det är tydligen inte längre på det sättet. Socialdemokraterna har i valrörelsen talat mycket om att det behövs en förändring. Uppenbarligen har många väljare ansett detsamma, men istället för att, som man kunde tänka sig, de som gick från (s) till (m) för åtta år sedan skulle gå i omvänd riktning nu, har de gått till Sverigedemokraterna. De som har varit missnöjda med den borgerliga regeringen har alltså inte haft Socialdemokraterna som alternativ. Det svåra för Stefan Löfvén, och det som gör att den här valsegern inte kan innebära någon som helst segersötma, är att han får uppdraget att bilda regering, inte på grund av att folk vill ha en (S)-regering, utan för att ett stort antal väljare har valt SD.

Paradoxen är total. Tack vare – eller snarare på grund av – att SD har blivit stort får (S) bilda regering och får samtidigt ett starkt SD emot sig. Det här blir en riktig rysare. Jag är otroligt glad att det inte är jag som heter Stefan Löfvén.