Idag är det den 7 februari. Det är en vecka kvar till alla hjärtans dag, men eftersom det infaller ett sportlov kommer den skola där jag vanligtvis arbetar att fira idag. Firandet går till så att det delas ut rosor till personer som någon menar förtjänar att få en ros. Det kan vara en kärlekspartner, en bra kompis, någon man beundrar i hemlighet eller någon man bara vill göra glad med en ros. Kort sagt, det är ett sätt att sprida glädje. Elevrådet säljer rosor innan den aktuella dagen så att man kan köpa en ros och tala om vem som ska ha den. Rosorna delas sedan ut genom att några elever går runt i skolan under musik och sång, kliver in i klassrummen och gör lite show av det hela. Så långt är allt kul och positivt.Det finns dock en baksida med det här. Vartenda år och i nästan varje klass finns någon eller ett par elever som aldrig någonsin får en ros. Varje gång det här inträffar och jag befinner mig i klassrummet mår jag dåligt. Det sitter alltid någon elev där som bara krymper ihop under ceremonin och som vet på förhand att någon ros blir det inte för hennes eller hans del. Kanske försöker han eller hon se lite glad ut, men ögonen säger för det mesta något annat. Visserligen brukar det även delas ut godis till alla, så något får även de här eleverna, men minuterna efteråt, när de som fått sina rosor glatt läser på de medföljande korten och berättar (eller inte berättar) vem de fått sin ros ifrån så sitter ett par elever tysta och har inget att delta med.
Jag vet inte vad man ska göra åt det här eller om det ens är möjligt att göra något. Rosutdelningen är uppskattad och en väl inrotad tradition, men för den som inte är den där populära killen eller tjejen så är den en pina. Jag har sett det ett antal gånger och känt mig ganska maktlös. Det är faktiskt lite skönt att jag slipper det den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar