Rojalister och konspirationer

Säga vad man vill om Rojalistiska Föreningen, men den har ett visst underhållningsvärde. De få gånger denna förening nu sprattlar till lite. Den verkar annars ganska avsomnad, åtminstone om man besöker deras hemsida. I samband med boken om kungens amorösa eskapader och allmänt dekadenta festande, och som kommentar på avslöjandena om Silvias pappas nazistiska sympatier visar sig dock RojF genom ordförande Patrik Åkesson i TV4:s morgonprogram. Åkesson har tankar om en konspiration mot kungahuset. Det kan inte hjälpas att man undrar lite vad för slags konspiration han menar. Var det ondsinta republikaner som tvingade Walther Sommerlath att gå med i nazistpartiet och springa nazistärenden på 1930-talet? Och lika illvilliga monarkimotståndare som har tvingat vår nuvarande kung att umgås mer och mindre intimt med olika damer och diverse kriminella element?

Självklart inte. Det där klarade de av helt själva. Frågan är då vari konspirationen består. Att plötsligt någon har oförskämdheten att syna makthavarna? Att någon har mage att tycka att statschefen ska stå ut med samma granskning som vårt lands övriga ämbetsinnehavare?

Och någon konspiration verkar inte behövas. Om det över huvud taget finns en sådan tycks det väl som om de kungliga själva är ganska drivande i den. Hemlighetsmakeri, ovilja att städa upp och lägga korten på bordet i näst intill patetiska försök att upprätthålla en image av upphöjdhet och att bevara en glans som falnar alltmer, är nog mer förödande för monarkin än den öppenhet som en granskning för med sig.

Kungens festande och den kvinnosyn han uppenbarligen har, har jag redan avhandlat i tidigare inlägg. Beteendet är beklagligt och klandervärt hos en person som bara representerar sig själv, hos en kung som 24 timmar om dygnet representerar en nation är det oacceptabelt. Dessutom är det han själv, som myndig person, som har betett sig såhär. Ansvaret är hans eget. Att någon lömsk monarkimotståndare skulle ha förlett monarken vid upprepade tillfällen som ett led i en långsiktig sammansvärjning, är nog inte särskilt troligt. Tyvärr, Patrik Åkesson.

När det gäller Silvias pappa är det lite annorlunda även om det självklart inte är fråga om någon konspiration. Silvia, som person, kan naturligtvis inte ställas till ansvar för vad hennes pappa ansåg eller gjorde. Dessutom skedde detta flera år innan hon själv ens föddes. Däremot hade hon vunnit respekt genom att öppet tala om vad han sysslade med och vad han tyckte. Hon kunde, och i egenskap av drottning borde hon, ha berättat och tagit avstånd. Hon kunde ha sagt att hon själv verkligen inte har dessa värderingar och att hon beklagar vad hennes pappa gjorde. Om hon hade gjort det skulle hon ha vunnit min respekt och tagit det ansvar som den position hon nu råkar ha kräver. Hennes patetiska försök att släta över och förminska sin pappas göranden och låtanden för att upprätthålla sin egen upphöjda och perfekta image är bara pinsamt.

Monarki som system bygger på att de kungliga är av en särskild upphöjd sort som inte behöver följa samma regler som alla andra och därmed ska stå över granskning. Det fungerade kanske för 100 år sedan. Idag gör det inte det. Monarkin hör hemma på historiska museer och inte i en modern demokrati. Republik nu, tack!

1,2 miljoner barn...

1,2 miljoner barn. Fundera en stund på hur många det är.

Det är rätt så många. Varje år hamnar så många barn i människohandlares händer. Varje år köps, rövas, kidnappas eller luras så många barn iväg från sina hem. De som kommer frivilligt får löften om en bättre tillvaro. Många är säkert misstänksamma och oroliga, men lever man i total misär är det kanske svårt att motstå vackra ord om ett bättre liv.

Det som händer de här barnen är att de används och säljs som vilket objekt som helst. De utnyttjas i narkotikahandel, de säljs som prostituerade, de används för att begå stölder eller för att tjänstgöra som soldater i krig. Barnen hålls i många fall inlåsta, isolerade från det omgivande samhället. De stannar inte i sitt hemland utan transporteras via ett genomfartsland till ett tredje land där de ska arbeta. Med andra ord är det inte troligt att de kan göra sig förstådda eller förstå vad som sägs runt omkring dem.

Offer för trafficking, som det här är fråga om, hotas, misshandlas, förnedras och får utstå allehanda övergrepp. Det betyder att de får omfattande såväl fysiska som psykiska men. Flickor och kvinnor som utnyttjats sexuellt har svårt att komma tillbaka till sina hemtrakter på grund av skamkänslor och att de blir utstötta. Man kanske inte tror att detta förekommer i Sverige, men barn förs in även hit för att delta i stöldligor och inom sexhandeln.

Ett sätt att hjälpa de här barnen och att bidra till att allt färre drabbas är att stödja UNICEF:s arbete.

"Kaffeflickor"

Idag träffade jag en person som berättade att hon hade varit med om, i varje fall en del av, en fest med kungen för 7-8 år sedan. Vad jag förstod på historien så liknade den till upplägget precis de hålligångkvällar som beskrivs i den redan smått legendariska "skandalboken". Det är alltså inte Nobelfesten det handlar om. Jag har känt personen i fråga i ett par decennier och som jag bedömer det är hon trovärdig. Det är inte en kvinna som brukar berätta sensationella historier för att verka intressant. Min bekant och hennes vänner avvek dock från kungasällskapet innan umgänget blev alltför avancerat. De hade då endast fungerat som trevligt sällskap över ett par drinkar. När de gick mötte de nästa gäng damer i dörren. De blev inbjudna till efterfesten senare på natten men tackade nej.

Att herrarna i sällskapet, vår statschef och andra ur den absoluta överklassen, har en kvinnosyn, och för den delen en människosyn och moralsyn, som inte stämmer överens med gällande samhälleliga normer torde vara uppenbart. Kvinnor är för dem en godsak som man beställer "till kaffet". Kvinnor är till för att underhålla män med alltifrån trevliga samtal till sexuella aktiviteter. Fruarna är inte välkomna, av förklarliga skäl. Att de här karlarna över huvud taget har fruar beror förmodligen på att män i deras ställning bör ha en fru att visa upp, och som kan fylla funktioner i sammanhang där så är lämpligt. Demosthenes, som var statsman i Aten på 300-talet fvt skrev:

älskarinnor har vi för vårt nöjes skull, konkubiner för att ta hand om våra kroppars dagliga behov och fruar för att föda oss lagliga arvingar och vara våra hems trogna beskyddare.

Jag brukar ta upp citatet i min historieundervisning för att visa på kvinnosynen i det antika Aten. Tyvärr tvingas jag konstatera att inte mycket har ändrats på de 2 300 år som har gått sedan dess.

Forts följer

Skönhet och statsskick

Oförtröttligt kämpar vi vidare - vi smårepublikaner som strävar i vår oglamorösa kamp för ett demokratiskt statsskick. Vi syns förvisso inte så mycket, men likväl för vi debatter och jobbar på i det lilla formatet hela tiden. Droppen urholkar stenen...

För någon vecka sedan var jag på Svenska Historiedagarna i Jönköping. Ett av inslagen var en debatt mellan P.J. Anders Linder och Per Svensson vilka tillsammans har skrivit en bok, Monarki vs. Republik. En av publikens monarkister frågade upprört vad det är för fel på lite "glejmor" och "de vackra prinsessorna och nobelfesten". Vad nobelfesten och all "glejmor" har med statsskicket att göra blev aldrig helt klarlagt. Och personligen skulle jag inte lida nämnvärt om nobelpristagarna fick en större del av uppmärksamheten i sammanhanget och kungligheternas klänningar lite mindre.

Monarkisten P.J. Anders Linder framförde som ett argument för monarki att det är kul att föreställa sig att det går omkring hovmarsalkar och liknande i lustiga hattar inne på slottet. Det är "larvigt men kul" sa han. Det ena argumentet tyngre än det andra...

Igår diskuterade jag med en kollega som sa sig vara lite kluven eftersom de kungliga gör ett så bra jobb. "Med vad?", frågade jag. "De representerar bra och ser trevliga ut". På vilket sätt denna representation tar sig uttryck var lite oklart, vid närmre undersökning. Att de kungliga skulle representera och fortfarande vara kungliga även med ett mindre tilltalande yttre visade sig också vara en ny tankebana för kollegan.

Slutsatsen blir att vi bor i ett land som enligt en del av befolkningen baserar sitt statsskick på att vi ska få se vackra klänningar, dito människor, "glejmor" och lustiga hattar...

Den kungliga ekonomin

Så har vi än en gång fått belyst en av de många absurditeterna i vårt statsskick. Glädjande nog har SVT faktiskt i viss mån hållit sitt löfte om kritisk granskning av monarkin och kungahuset. Det här med ekonomin förtjänar verkligen en sådan granskning.

Hovet får 117 miljoner i år. Av dessa går tydligen 57 till slottsstaten, dvs underhåll av slott och konstsamlingar. Dessutom till ståthållarämbetet och de kostnader som finns där. Här har vi full insyn eftersom denna del av apanaget redovisas. Det är dessutom inte mycket att säga om. Slotten är kulturella och historiska skatter som vi måste vårda.

Det som är dubiöst i sammanhanget är den andra delen, hovstaten, dvs 60 miljoner skattekronor. Här sker ingen offentlig redovisning. Förvisso behöver inte någon svensk medborgare redovisa hur han eller hon använder sin lön, men det är väl ändå lite skillnad här. Dels eftersom apanage inte är riktigt samma sak som lön, och dels eftersom pengarna ska gå till kungens tjänstgöring som statschef och inte bara täcka sådant som en vanlig löntagare förväntas betala för sina intjänade kronor. Hovstaten eller hovbudgeten, ska täcka resekostnader, – för resor som de kungliga gör i "tjänsten" – utgifter inom hovmarskalksämbetet, hovstallet, och kungens representation. Allt det här och en hel del annat som omfattas av hovstaten, t ex lönekostnader för över 60 personer, vore fullt rimligt att få en offentlig redovisning av och insyn i. Att kungen själv väljer revisor och att denne inte uttalar sig offentligt gör det hela mycket märkligt.

Det som skulle kunna vara undantaget från revision och insyn är t ex kungafamiljens hushållskostnader och annat av rent privat natur – exempelvis tandborstar, lite kläder, en flaska vin till fredagskvällen, månadskort med lokaltrafiken eller en liten semestertripp. Varför inte ge de kungliga en personlig lön som kan räcka till detta och som alltså kan disponeras fritt utan redovisning och helt enkelt kräva redovisning av resten? Hur stor lönen ska vara vet inte jag. Vad kan vara ett rimligt ackord på varje klippt band?

Så var de bara 56 – procent alltså.

De 75 procenten som stöder monarkin har helt plötsligt krympt till 56. Vad är det som har hänt och varför just nu i denna rojalistiska yra med bröllop och allt? Är det kanske helt enkelt så att det moderna samhället självt bevisar hur otidsenlig och absurd monarkin är?

För 50 år sedan fanns knappt TV, Internet var förmodligen inte ens påtänkt och skvallerpressen var inte i närheten av vad den är idag. Monarkin och de som tillhörde de kungliga familjerna kunde då fortfarande leva tämligen skyddat och avskilt från befolkningen i övrigt. De kunde fortfarande vara upphöjda och omvärvda av en sorts mystik och kanske lite gudomlighet.

Idag har situationen förändrats radikalt. Medieexplosionen spelar med stor sannolikhet en stor roll i detta. Tidigare hade hovet möjlighet att bestämma vad som skulle komma till allmän kännedom och det gick att styra media så att bara rätt information blev känd. Idag går inte det. Media i diverse olika former säljer stort på att rapportera om kungligheter och gör i princip vad som helst för att överträffa varandra i fråga om hovrapportering. Ju snaskigare detaljer om de kungligas liv man kan komma med, desto bättre för försäljningen, tror de i alla fall. Det går inte att hemlighålla något längre. Det går inte att skydda kungligheterna genom att beordra journalister till tystnad.

Det paradoxala i detta är att det bidrar till att undergräva stödet för monarkin. Skvallerpressen är i sin girighet så sakteliga på väg att hugga av den hand som föder dem. I sin fullkomligt sanslösa jakt på att sälja mest, ha flest kungliga nyheter, skriva mest om tänkbara äktenskapspartners, bröllop, förlovningar, otrohet och relationsproblem dränker de både monarkin och oss vanliga undersåtar i ett rojalistiskt såpbad som vi inte orkar med. När vi får se, läsa och höra om dessa tidigare upphöjda personer varenda dag, inser allt fler att de är precis som vem som helst. Det magiska försvinner och i takt med att de blir allt vanligare framstår det som allt mer absurt att de ska ha den särställning de har och hela idén med monarkin försvinner.

Det är inte otänkbart att den republikanska sidan är den som tjänar mest på den här orimliga mediehysterin. Många som inte över huvud taget har brytt sig om att fundera över statsskicket tidigare inser hur obsolet monarkin är. Den förutspådda rojalistiska boomen inför bröllopet den 19 juni verkar komma av sig. Tack skvallerpressen och SVT!

Det kungliga bröllopet

Så har man sett det första avsnittet av 15 i denna serie. Jag kommer att försöka se de övriga även om det förmodligen kommer att behövas hinkvis med kaffe för att hålla sig vaken under hela programmet. Vi bjöds på ett sammandrag av Carl Gustafs och Silvias bröllop och ett besök hos en exklusiv bröllopsfixare i USA. Bröllopet har jag sett förut och det var inte mer kul nu. Det roligaste var när kommentatorn Lennart Hyland vid ett av alla tillfällen när orden snubblade omkring i munnen på honom, råkade säga att Sibylla hade gett kamédiademet till "kurven" i stället för till "kungen". Den hade jag missat tidigare.

Det utlovade historiska sammanhanget ser ut att bli Hermans berättelser om kungar och drottningar och lite anekdotliknande kommentarer. Synd, tycker jag. Just det historiska perspektivet och sammanhanget skulle kunna göras oerhört intressant, men för det krävs lite mer än detaljkunskaper om kungliga personer. Jag kan inte avgöra om den gode Herman besitter dessa kunskaper eftersom jag hittills aldrig har hört honom göra annat än berätta om händelseförlopp där just den där lite ytliga detaljkunskapen är den enda som visar sig. Djupare analyser har tyvärr lyst med sin frånvaro. När det gäller denna förutsägelse får Herman & co gärna visa mig att jag har fel. Jag välkomnar med öppna armar en mer djuplodande analys av de historiska sambanden och perspektiven i programmet.

Och det är fortfarande upp till bevis för SVT med den utlovade kritiska granskningen.

För övrigt anser jag att monarkin bör avskaffas.

Vem vill byta med kungen?

Ibland hamnar debatten om monarkin på en nivå som enbart rör sig om pengar. Det är synd eftersom det handlar om viktigare saker än så. Visst kan det verka stötande att en enda familj i detta land mer eller mindre i bidragsform förses med möjligheten att leva i ett otroligt överflöd, men det finns även helt andra aspekter av statsskicksfrågan och varför vi bör införa republik.

Tänk dig att du var tvungen att ge upp den frihet du har att välja jobb, - ok, alla får inte drömjobbet, men rent lagligt har vi i alla fall rätten att välja - friheten att välja livsåskådning, rätten till din sexuella frihet, rätten till din kropp, - till exempel rätten att välja om du vill sätta barn till världen eller inte - rätten att välja livspartner utan att fråga om lov och rätten att ha en politisk åsikt och att uttrycka den. Och för vad ska du ge upp den? Jo, för den enorma förmånen att vara ständigt påpassad och tvingas resa omkring med ett påklistrat leende och vinka till okända människor som står längs vägen för att titta på dig som om du vore ett sällsynt djur på en zoologisk trädgård. Ibland kan du få klippa av ett band eller så, eller läsa upp en kort text som någon annan har författat. År ut och år in. Det är inte den mest frestande framtid man kan tänka sig.

Faktum är att vi tar ifrån de kungliga de rättigheter som vi själva anser självklara. Många av oss reagerar och protesterar starkt på när dessa fri- och rättigheter förvägras till exempel människor i andra länder eller från andra kulturer, men blundar hårt inför vår egen lagstiftning, där det framgår att medlemmarna av en speciell familj berövas diverse friheter.

Förr, när monarken var den som verkligen regerade, var detta inte ett problem. Regenten kunde bestämma vilken religion som skulle gälla i landet och hade friheten att göra som han eller hon behagade. Idag fungerar det inte så. I en tid, när fursten hade makt, hade han eller hon en funktion. Det må ha fungerat bra eller dålig, men det var i alla fall furstens uppgift att styra landet.

Idag är de kungliga degraderade till att fylla ett massmedialt behov för dem som anser sig behöva en levande dokusåpa. Vem skulle vilja födas till ett sådant liv? Deras enda uppgift i livet är att klippa band, le och vara underhållningsobjekt för sina undersåtar. Det borde vara den ultimata kränkningen av en människa att ha detta som enda livsmål: att vara en, visserligen välbetald, men ändå viljelös och åsiktslös symbol. För det är precis det vi har gjort dem till. Ofarliga, opolitiska maskotar som vi ska kunna "enas" kring och ha som något slags gemensam symbol att se upp till och dyrka. Det är faktiskt dags att vi gör upp med den här förnedrande kvarlevan som kallas arvmonarki, och som hör hemma i en sedan länge svunnen tid, och inför republik.

Så vem vill byta med kungen? Inte jag i alla fall.

Fjäsk och kryperi

I veckan var jag på ett möte med några republikaner. Vi diskuterade bland annat varför vi tycker som vi gör i statsskicksfrågan och kom fram till att en sak som vi har gemensamt är motviljan mot det fjäsk och kryperi som finns inbyggt i det monarkistiska systemet. Att det finns där beror på att de kungliga anses vara en särskild och speciellt upphöjd sort som är för mer än andra. Naturligtvis bottnar det här i det gamla synsättet att fursten, oavsett om vederbörande är av hon- eller hankön, har fått sin makt av Gud och därför står i en alldeles särskild förbindelse med denne och närmast är lite gudomlig själv.

Idag, när vi lever i ett i varje fall någorlunda upplyst och sekulariserat samhälle där allt färre tror på gudomligheter, ter det sig en smula underligt att monarkin fortfarande är gångbar och att många människor vill ha den här figuren att se upp till, dyrka och krypande kröka rygg inför. ”Undersåtlighetens anda är djupt rotad hos svenskarna” skriver Vilhelm Moberg i sin bok Därför är jag republikan. Boken kom ut 1955 och tyvärr stämmer det i hög grad fortfarande.

I ett samhälle som utger sig för att vara en demokrati, och som de flesta vill ska vara det tycker många att det är helt i sin ordning att en person och dennes familj ska vara för mer är alla andra. Denna familj ska man resa sig upp för då de kliver in i ett rum och man ska sjunga hyllningssånger till dem. Inte på grund av att de har visat prov på en extraordinär kunskap, kompetens eller intelligens, det hade i så fall varit fullkomligt acceptabelt som jag ser det, utan enbart därför att de är avlade i en speciell sängkammare. Alltså blott och bart på grund av vilka deras föräldrar är eller var.

För mig känns detta förnedrande. Jag kan omöjligen anse att vissa personer står över andra med avel som enda kriterium för värderingen. Kloka, kunniga och kompetenta personer inom olika verksamhetsområden är jag däremot villig att visa all vederbörlig respekt eftersom de har visat sig vara förtjänta av den genom eget arbete, och inte enbart genom att råka vara barn till ett särskilt utvalt föräldrapar.

Det hela borde för övrigt vara lika förnedrande omvänt. Som medlem av den kungliga skaran har du små möjligheter att bli sedd eller uppmärksammad för vad du faktiskt kan eller gör. Du blir det för att du är just kunglig och ingen bryr sig egentligen om din kompetens. Och när någon uppmärksammar det du uträttar, kan du någonsin vara säker på att det sker för att du verkligen har gjort något bra, eller om det bara handlar om fjäsk och kryperi för en kungligt upphöjd person.

Det enda vettiga argumentet för monarki?

Idag skriver Mikael van Reis i GP:s kulturkrönika att det egentligen bara finns ett enda vettigt skäl till att ha ett kungahus: Den ofantliga PR de gör för Sverige, och han menar att i det sammanhanget är apanaget en piss i havet jämfört med vad de inbringar.

Detta är ett vanligt argument för monarkin. Vad jag emellertid aldrig har sett är en enda undersökning som visar hur många turister som faktiskt reser till Sverige just på grund av kungahuset. Eller hur många affärer inom näringslivet som har kammats hem av svenska företag därför att vi har ett kungahus i det här landet.

Kungaparet var nyligen i Brasilien och tydligen - om man får tro Rapport - fanns det förhoppningar till och med i regeringen om att Jas-affären kanske skulle kunna gå i lås om Silvia och Carl Gustaf lyckades charma brasilianarna. Rapports rapportör lät dock aningen skeptiskt till att ett svenskt kungapar på allvar skulle kunna väga ner de politiskt betydligt mer tungviktiga aktörerna i spelet - Frankrike och USA.

Om vi ska kunna köpa argumentet att kungahuset drar in pengar till Sveriges näringsliv genom sin blotta existens som kungligheter, är det väl dags att vi får se siffror som tydligt visar på sambandet. Då borde t ex Finland, Tyskland, Frankrike, Italien och Grekland ligga hästlängder efter t ex Sverige, Danmark, Holland och Belgien vad gäller turism och utländska företagsaffärer. Det måste väl finnas någon statistik som kan visa att så är fallet och dessutom hur det kan kopplas till respektive monarker. Jag skulle gärna vilja se den för att kunna ta detta enda vettiga argument på allvar.