Bara jag, tvåstrukna a:n, lite jogg och ett par våfflor (och Silvia)

Får man skriva i sin blogg utan att ha något brännande, engagerande och/eller aktuellt ämne att skriva något fyndigt om? Jag tänker göra det i vilket fall, utan att invänta eventuella tillstånd. Det finns mycket i världen att ändra på, men det finns en del glädjeämnen också. Idag kommer ett par av dessa att avhandlas.

Pro primo - att flera dagar i rad tvingas framkväda tvåstrukna a:n i längd som kinesiska muren och styrka som en tropisk orkan är kanske inte den bästa medicinen för ett par sopranstämband. Men det är en själslig och rent mänsklig kick att få göra det tillsammans med andra. Och inte vilka andra som helst. Mina underbara körvänner ger styrka och kraft att ta itu med annat som måste göras. Ett skratt förlänger livet sägs det och jag lär leva länge bara på allt skrattande som äger rum under måndagskvällarna. Trots att musiken ibland inte är den som jag gillar mest, är gemenskapen fantastisk och det får det att bli kul i alla fall. Alla som någon gång satt sin fot på ett körrep, eller använt sin röst i körsammanhang vet vad jag talar om. Det är inte för inte som körsång i Sverige är en folkrörelse.

Pro secondo - att under en våreftermiddag ge sig ut på en joggingtur är en annan kick (ibland). I lördags sprang jag över golfbanan här. Dubbskorna var på, eftersom en stor del av vägen var isbelagd. Idag, tre dagar senare, var vägen bar. Dubbarna behövdes inte längre. Att sedan lyckas genomföra första rundan på hur lång tid som helst som kändes bra, var hur kul som helst. Jag vet inte om det handlade om den minimala coachning jag fick av en kompis någon timma innan, men kanske hjälpte det till. Tankarna gick hur som helst inte till det jobbiga, utan hamnade rätt, vilket inte har hänt sedan i somras. Längtar redan till nästa runda.

Pro tertio - att göra våfflor till familjen och upptäcka att de försvinner fortare än man hinner blinka hör definitivt till livets positiva händelser. Trist bara att jag inte hann få undan en våffla att posta till dottern i Malmö, (jo, det postas bakverk och andra galenskaper till familjemedlemmar i den här familjen) men det får bli nästa gång. Då tar jag undan en våffla innan matvraken släpps fram till bordet.

Avslutningsvis bara en liten fundering (jag kan inte hålla mig riktigt i alla fall)...nu när Silvia har drabbats av influensa och inte kan fullfölja sitt uppdrag att resa till Botswana - blir det en karensdag i apanaget då?