I pappas bokhylla...

kan man hitta mycket. Visserligen har pappa själv "kilat runt hörnet", som han skulle ha sagt själv, men böckerna finns kvar och mamma är inte så intresserad av de klenoder som finns där. Detta för det goda med sig att det är någorlunda fritt fram att botanisera och plocka med sig eventuella godbitar.

För många år sedan, när jag pluggade vid Musikhögskolan, nämnde en av lärarna, som kuriosa, en bok som heter Jazzen anfaller av Erik Walles. Boken är starkt kritisk till jazzen och är närmast ett brandtal över den skadliga inverkan som denna musikaliska genre har på den svenska ungdomen. Det är inte svårt att småle en aning, temat om att nya företeelser som en äldre generation inte känner sig helt hemma med är skadliga, är ju ständigt närvarande. Är det inte jazz, så är det pop, TV eller dataspel. Att min pappa hade boken i sin samling är lite obegripligt med tanke på att jazz verkligen var hans musik. Kanske trodde han att boken var något annat än den visade sig vara. Kanske tyckte han att Walles var så galen att han ville läsa just av det skälet.

Hur som helst, Erik Walles bok är mycket underhållande. Som berättande källa är den naturligtvis helt värdelös. Den är så tendentiös att det mesta i den vägen bleknar. Som kvarleva och tidsdokument är den dock fantastisk. Den har ett språkbruk som vore fullständigt omöjligt idag och framställer "oss" européer som högtstående och kulturella och "negrer" som motsatsen. I den står till exempel det i musikerkretsar ganska berömda omdömet om jazzens miljöer.

Man kan inte förstå jazzen utan att taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst.

Den har skapats av negrer.

Den har skapats av berusade negrer.

Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö. (s 46)

Den som är känslig för musikens stämning och karaktär, menar Walles, tvekar inte att fälla sitt omdöme om jazzen genom "det rätta, vissa ordet: en musik, som fostrar pöbel". (s 45)

Avslutningsvis ska jag bli lite seriös och koppla till dagens Sverige. Erik Walles menar att jazzen håller på att breda ut sig och det måste till en motattack. Jazzrörelsen är, enligt Walles, "mäktig att genomföra aktioner i större format" och "[m]ålet är ... jazzens fullkomliga seger och den västerländska musikens utrotande ur vår kultur". (s 71) Just det här kan vi kanske le åt idag, men resonemangen är överförbara på andra företeelser och hotbilder som målas upp. Kan vi le åt dem också om ett antal år?

Citaten (utom det från pappa naturligtvis) är hämtade från E. Walles, Jazzen anfaller, Natur och kultur, 1946