onsdag 12 december 2012
Arvmonarkin och glamouren
onsdag 31 oktober 2012
Lite mothugg till Birgitta Stenberg
Man kan nog utgå ifrån att Birgitta Stenberg syftar på Republikanska föreningen när hon talar om "Republikanska klubben". Möjligen byter hon namn på föreningen för att det här med "klubb" låter lite mer nedsättande, ungefär som om det hela handlade om en liten skara som samlas för inbördes beundran och intern navelskådning. En organisation med mer än 10000 medlemmar har kanske vuxit ut begreppet "klubb" i den meningen. Annars kan det ju vara så att hon inte är helt uppdaterad. Republikanska klubben bildades i mitten av 1950-talet, verksamheten minskade redan för 40 år sedan och runt millennieskiftet, dvs för lite drygt ett decennium sedan, bildades Republikanska föreningen, som fick överta de tillgångar som Republikanska klubben hade kvar.
Det som talar för den senare förklaringen, dvs att hon inte är helt uppdaterad, är väl att Stenberg verkar tro att alternativet till monarkin är en republik enligt USA:s modell och att man måste genomföra allt på samma sätt som de gör där. Kan Stenberg ha missat att världen är full av andra republiker än USA? Det har hållits presidentval på ganska nära håll, t ex i Finland och på Island senaste året och de har gått förhållandevis obemärkt förbi och kan inte ha stört någon. Frågan är om ens Birgitta Stenberg märkte av dem.
Logiken i att lägga ner "Republikanska klubben" för att slippa presidentval à la USA är aningen bristfällig, oaktat det faktum att Republikanska klubben redan har har varit nedlagd ett bra tag. Det vore ungefär som att säga att vi ska lägga ner Rojalistiska föreningen för att inte riskera att få en sådan monarki som de har i exempelvis Saudiarabien eller Brunei.
Kan man uppmana Republikanska föreningens generalsekreterare att skicka ett exemplar av ...bara ett penndrag till Birgitta Stenberg så att hon kan få klart för sig både vad föreningen heter och att det finns andra republiker än den i USA.
Republik nu, tack!
söndag 7 oktober 2012
Brotankar
Bilden är tagen på sommaren 1961 och då var det ganska precis ett år sedan Almöbron invigdes. Det ser ut som om en hel del folk har tagit det som ett litet semester- eller söndagsnöje att åka och titta på bron. Och visst var den fin med sina två stora mjukt böjda stålbågar som bär upp vägbanan. Att konstruktionen skulle visa sig ödesdiger var inget man visste då, 20 år före katastrofen. Jag vet inte om man kan säga risken för att någon skeppare skulle kunna navigera fel i farleden (och komma så nära land att stålrören seglades på och slets av) borde ha kunnat förutses. Kanske, men det är alltid lätt att vara efterklok.
Jag minns precis vad jag gjorde och var jag befann mig den där morgonen när jag hörde på nyheterna att bron hade blivit påseglad och raserats. Det är ju så med en del händelser. Man minns till och med vad man höll på med när man hörde talas om dem. Jag bodde i Skårby utanför Kungälv just då och vi tog en biltur någon vecka senare och tittade på det som hade varit Almöbron. Synen av de där brofästena som stod kvar, avhuggna, etsade sig också fast i minnet. Där hade flera människor, helt ovetande om vad som väntade, kommit åkande, blivit varse faran alltför sent och under några sekunders fasa störtat mot sin död. Det visade sig senare att fartyget som klippte av brospannet hade problem med styrsystemet och att det en kort tid före olyckan hade varit nära att styra rakt in i en bergvägg. Det hela kom att betraktas som en olycka och ingen ställdes till ansvar.
Men sommaren 1961 var bron ny och vacker och ingen hade ens en aning om ett fartyg vid namn Star Clipper.
onsdag 3 oktober 2012
Medan pastavattnet kokar...
Frågan är väl vad man lägger in i begreppet satir och vad man menar med god satir. Satir handlar förvisso om att förlöjliga och håna, men för mig innehåller en god satir en icke ringa portion humor. Det kan vara bitska sarkasmer och rejält syrlig ironi men jag ska någonstans i tolkningen av det hela åtminstone dra på munnen. Det gör jag inte åt Ohlson Wallins konstverk.
Så kommer vi till frågan om smaklösheten. Är det smaklöst? Vid första anblicken - definitivt, men vid närmare analys och eftertanke (och en god portion pasta) - kanske inte. Om man ser collaget som ett mer seriöst inlägg i en politiskt debatt kan jag nog tycka att det har en poäng och är ganska träffsäkert. De här herrarna har redan från barnsben lärt sig att det är OK att ta vad man vill ha och att för den som har rätt kontakter, tillräcklig makt och förmögenhet så gäller andra spelregler än för andra män. I sin privilegierade samhällsställning har de möjlighet att köpa sig fria från det mesta. I en del fall bara räcker det med att någon får den enorma äran att få vistas i deras närhet som för att de ska gå fria, vilket ofelbart leder till fjäsk och kryperi.
Stackars Silvia försöker desperat sopa ett hakkors under mattan. Även denna bild mycket träffande, även om den inte är det minsta rolig. Mera tragisk. En stackars kvinna som, medan maken roar sig på sitt håll, brottas med problemet att förtvivlat försöka upprätthålla en image av att vara fläckfri. Jag har sagt det förut, men det förtjänar att sägas igen. Jag hade högaktat denna kvinna om hon hade sagt något i stil med "jag älskade min pappa, men det han gjorde och det han tog ställning för var fel, oavsett om han insåg vad det handlade om eller inte". För mig hade det räckt och om hon hade varit vald ämbetsinnehavare skulle hon inte ha behövt avgå för något hennes förälder gjorde. Hon hade med andra ord inte sammankopplats med faderns handlingar om hon hade tagit avstånd från dem.
Kontentan av det här blir att Ohlson Wallins konstverk på ett träffande sätt speglar en del av konsekvenserna med monarkin. Vi får en statschef som genom sin privilegierade uppväxt inte har samma begrepp om vad som är rätt och fel som andra medborgare. Vi får en massa människor som gärna vill sola sig i den kungliga glansen och som många gånger har en lite speciell inställning till vad man som särskilt gynnad kan unna sig. Man skulle kunna kalla dem bortskämda och manschauvenistiska överklassbrats om man vill, men det ska jag inte göra.
Bilden av det förmodat perfekta får sig en törn genom Silvias agerande. Är det inte så perfekt som det borde vara så gäller det att försöka få det att se ut som om det vore det. Sopa-under-matta-mentaliteten, som på intet sätt är ny i sammanhanget, borde bara den vara ett skäl att ifrågasätta systemet med en speciellt upphöjd och gudomlig släkt som genom arv besitter statschefsämbetet i ett land. Att nuvarande statschefen bevisligen tillhör en grupp män med ytterst tvivelaktiga värderingar är en annan god anledning att se över systemet med ett ärvt ämbete. Man kan fråga sig om denne man skulle ha blivit vald till statschef om han hade ställt upp i ett val. Jag har svårt att tro det.
Republik nu, tack!
onsdag 27 juni 2012
Vad en republikan tänker efter en golfrunda
Häromdagen blev jag uppringd av tidningen. De hade sett ett pressmeddelande om att Republikanska föreningens medlemsantal ökar och ville fråga mig lite med anledning av detta. När de ringde hade jag precis lagt bollen i koppen på hål 18 och efter fyra och en halv timmas golfande i solgasset var väl varken huvud eller kropp i högform. Men som god republikan gäller det att samla ihop de hjärnceller som fortfarande inte har svimmat av vätskebrist och försöka säga något vettigt. Journalisten fick höra inte allt jag skriver här. Hon fick den lite kortare efter-golf-sammanfattningen.
"Varför tror du att allt fler vill bli medlemmar i RepF?" undrade journalisten. Bra fråga, och det är ju så att i takt med att vi får rapporter om att det händer saker i kungahuset, oavsett om det är sådant som kan betraktas som positivt, som bröllop och barnafödelser, eller negativt, som kungens ibland mer tvivelaktiva förehavanden, så bestämmer sig ett antal människor sig för att stödja en förändring av statsskicket.
Faktum är att jag tror att den enorma exponering som kungahuset utsätts för, och som till viss del är nödvändig för dem själva, också bidrar till att många människor får upp ögonen för hur absurt och otidsenligt det hela är. Att RepF:s medlemsantal har ökat markant i samband med såväl förlovning som dop och barnafödsel visar väl att människor kanske inte är så dumma att de köper konceptet och medias så kallade propaganda med hull och hår.
Varje gång SVT sänder ett kungaprogram höjs röster för att public service ska vara objektivt och stå för en kritisk granskning även av statsskicket. Förvisso sant, och måhända är kritiken befogad - även jag irriterar mig under stundom på dessa program, fast mest över den låga kvalitén - men kanske tänker vi lite fel. Kanske förmedlar dessa till synes rojalistiska program egentligen en långt effektivare kritisk granskning (möjligen omedvetet) än vad aldrig så många seriösa debattprogram om demokratiska principer kan åstadkomma. Medlemstillströmningen i samband med stor mediabevakning av hovet tyder på det. Det bisarra blir påtagligt och går rakt in i vardagsrummet. Det faktum att såväl SVT som andra medier mer eller mindre tävlar om att gräva djupast och producera mest gör också att vi till slut ser så mycket av kungligheterna att vi på något sätt börjar förhålla oss till dem och därmed i förlängningen till monarkin. Helt uppenbart förhåller sig en växande skara av det svenska folket på det sättet att de blir allt mer kritiska.
Vi republikaner måste nog försöka inse att det vi många gånger uppfattar som en okritisk propaganda faktiskt också gynnar oss. Möjligen gynnar det även monarkin i någon mån, men tystnad och mindre rapporterande skulle inte vara till gagn för debatten och därmed inte heller för en kommande förändring. Till vardags tänker antagligen inte gemene man på statsskicket – det gör inte jag heller, men den enorma mediebevakningen av hovet gör att man slutligen tvingas ta det till sig. Och för många innebär det att de tar ställning mot monarkin.
Sens moralen av detta blir följaktligen: Det är alltså bara att välkoma nästa kungaprogram med Ebba von Sydow. Då blir vi 20000 medlemmar i ett nafs.
söndag 27 maj 2012
Kördrömmar
tisdag 22 maj 2012
Reflektioner efter ett dop
Då var ytterligare ett kungaspektakel avklarat. Estelle är döpt. Det lilla barnet ser ut att må bra och enligt Aftonbladet åkte hon i bilbarnstol i varje fall från dopet till Haga. Tidningen i fråga verkar anse att just detta har så stort nyhetsvärde att det förtjänar såväl en egen rubrik som ett bildspel.
Spektaklet i sig väcker en rad tankar. Många har uttalat sig över det faktum att prinsessan har ett i det närmaste totalt utstakat liv framför sig, utan större möjligheter till egna val. Detta är förvisso sant och förtjänar att diskuteras, men jag har redan avhandlat det i ett tidigare inlägg, så mina reflektioner idag handlar om ett par andra saker.
Först SVT:s inför-program. Medias bevakning av kungligheter blir alltmer absurd. Kvälls-och veckotidningar har för länge sedan gått över alla gränser när det gäller att komma med "nyheter" som de tror att vi vill läsa. De har med andra ord skapat ett behov som inte finns. I varje fall är det inte så stort som media tror. På sätt och vis kan jag förstå tidningarna. De har en mängd konkurrenter och kämpar naturligtvis med alla till buds stående medel för att sälja fler lösnummer än de andra. Sådan konkurrens har dock inte SVT, så varför detta bolag ägnar sig åt liknande journalistiska grepp är näst intill obegripligt. Det är förståeligt att själva dopet sänds eftersom det trots allt handlar om en blivande statschef, men kunde det inte räcka där? Är det verkligen vettigt att lägga produktionspengar på exempelvis ett reportage där vi får beskåda den diskbänk som familjen Westling antagligen använde vid tiden för Daniels födelse? En diskbänk och dessutom antagligen... Här tycker jag på något sätt att Ebba von Sydow överträffar sig själv i journalistiskt omdöme.
Pro segundo kunde man notera placeringen i kyrkan. Upphöjdheten hos de kungliga var tydlig. Föräldrarna och morföräldrarna satt bredvid varandra på första raden. Farmor och farfar, som inte har samma ställning fick lov att sitta bakom. En tydlig hierarkisk markering, som definitivt inte är nödvändig och inte heller särskilt snygg. Makarna Westling, som trots allt har lika stor inblandning i Estelle som Carl-Gustaf och Silvia, är inte tillräckligt fina för att få sitta sida vid sida med de kungliga. Vi är visserligen alla lika mycket värda, men en del är lite, lite mer värda än andra.
Till sist en liten reflektion över den religiösa ceremonin. Det kan inte hjälpas att jag blir en smula illa berörd av detta hokus pokus. Män som är utklädda i rituella, broderade dräkter talar om övernaturliga väsen, uttalar diverse besvärjelser och åkallar andar som det lilla barnet ska ta till sig. Överhovmästarinnan uttalade sig i von Sydows införprogram och menade att självklart måste prinsessan döpas - "Annars blir hon ju hedning!"
Visst är det skönt att vi har en så modern och demokratisk monarki?
måndag 30 april 2012
Kungen, bananer och farfar i en enda röra
Naturligtvis vill jag i enlighet med god ton säga grattis till kungen på hans födelsedag. Detta trots att han inte gratulerade mig på min födelsedag i förrgår. Jag har hört att man får ett telegram från sittande monark när man fyller 100. Det vill jag gärna slippa. När jag kommer så långt hoppas jag att vi har ett annat statsskick - utan monark.
lördag 17 mars 2012
Flickan med de röda skorna
onsdag 29 februari 2012
Också en liten prinsessa
Här sitter en liten prinsessa. Åtminstone tycker hon det själv, och helt säkert tycker hennes mormor och morfar, farmor och farfar och inte minst hennes föräldrar det. En jämförelse med en senare tids liten (och mer officiell) prinsessa visar att det finns en viss, om än inte så stor, namnlikhet, och att båda har en vagn. Jag kommer dock inte ihåg märket på den här sittvagnen. Förmodligen var den bra för den användes till att köra ved och varjehanda skräp i länge efter att sessan hade vuxit ur den.
torsdag 23 februari 2012
Så var hon född, det lilla livet
måndag 6 februari 2012
Hos farfar - som jag tror var republikan innerst inne
Jag rotade lite i mammas lådor igen och hittade bland annat den här bilden. Den är naturligtvis inte så märkvärdig för andra, men på något sätt är det fantastiskt hur en bild kan frammana ljud-, doft- och bildminnen som man hade glömt att man hade.
tisdag 3 januari 2012
Om man värnar sin historia måste man bevara monarkin...eller?
I ett debattinlägg i SvD den 30 december 2011 skriver den moderate riksdagsmannen Michael Svensson att vi måste bevara monarkin. Sanningen att säga så har jag lite svårt att förstå hans argumentation, eller snarare är det väl så att jag blir ganska häpen över att en rojalist (eller om han nu är monarkist) i ett debattinlägg i en av våra största dagstidningen inte har tyngre skäl att komma med.
Enligt Michael Svensson ska monarkin bevaras för att den finns och har funnits si eller så länge. Han visar prov på det mycket vanliga missförstånd som handlar om att tro att historiemedvetande och att värna om historien är liktydigt med att konservera samhället som det en gång var. Vi ska alltså på något underligt sätt leva i historien för att vara historiskt förankrade. Michael Svensson tar upp en rad historiska händelser och vill få det att se ut som om dessa hotas om vi skulle förändra vårt statsskick. Han glömmer att den historiska berättelsen är full av förändringar, den består faktiskt av mestadels just förändringar och det är det som gör den intressant. Den historia vi har kommer inte att utplånas för att vi förändrar vårt statsskick, men vi kommer att kunna lägga till ett nytt kapitel i historieboken. Samtidigt skulle monarkin kunna förpassas till museivärlden, där den idag borde höra hemma, tillsammans med andra historiska företeelser och artefakter som förvisso är värda att minnas, lära av och begrunda, men som inte längre har en plats i ett modernt och demokratiskt samhälle.
Resonemanget att tidigare monarkers bedrifter på något sätt skulle legitimera att ett visst statsskick, i det här fallet den svenska monarkin, ska bevaras för all framtid är så bakvänt att det är svårt att veta i vilken ände man ska börja för att bemöta det. Det finns ju gott om exempel på kungar, men för att ta en av dem, Gustav Vasa, så gjorde han förvisso en hel del bra saker för Sverige. Eftersom han var tämligen girig ville han ha koll på att varje bonde betalade sin skatt och tack vare det fick vi en början till en centralförvaltning med en förhållandevis god ordning. Kanske kan Gustav Vasa sägas ha lett utvecklingen mot ett framtida samhälle här, men innebär det per automatik att Sverige för all framtid ska förbli en monarki för att en kung för 400 år sedan införde ett system för skattebokföring? Självklart inte. I så fall skulle hans vandalisering av kulturskatter som exempelvis de mycket gamla, oersättliga skrifter som förstördes eller religiösa föremål som helt sonika togs ifrån landets församlingar, smältes ner och hamnade i kungens skattkammare kunna sägas motivera att Sverige verkligen inte ska vara en monarki. Fast med Michael Svenssons logik motiverar antagligen även detta att vi ska bevara monarkin. Just därför att vi har haft monarker som har gjort saker, bra eller dåliga, i historien ska vi fortsätta att ha kungar och drottningar.
Svensson menar vidare att personer som läser nyheter från hovet gärna får uppfattningen att monarkin är förlegad och allmänt ålderdomlig. Enligt mitt sätt att se är det här är inget man behöver få ett intryck av genom att läsa om vad olika kungligheter har för sig. Det är ett faktum.
Anledningen till att somliga av oss anser monarkin vara obsolet är enligt skribenten att vi saknar historisk förankring och att vi anser att vi själva vet bättre än våra förfäder. Personligen har jag svårt att tro att Gustav Eriksson Vasa visste bättre hur ett statsskick bör se ut på 2000-talet än vad vi gör idag. Jag tror faktiskt inte ens att han ägnade 2000-talets statsskick en enda tanke. Gustav Vasa införde arvmonarkin 1544. Det skedde inte främst för att värna Sveriges intressen utan var ett rent egoistiskt beslut. Kung Gustav ville helt enkelt inte att de tillgångar han tillförskansat sig, på ett mer eller mindre moraliskt försvarbart sätt, skulle gå familjen ur händerna. Ingen annan skulle kunna komma i åtnjutande av rikedomarna och makten. I och med beslutet bröt den gode landsfadern med den månghundraåriga tradition svenskarna hade haft ditintills med konungaval. Han ansåg att han begrep bättre än sina förfäder och ändrade förutsättningarna för statsskicket.
För Gustav var förmodligen en sådan sak som allmän rösträtt totalt otänkbart. Vi har idag infört det trots att våra förfäder ansåg det omöjligt och till och med olämpligt. Det betyder dock inte att vi sätter oss över och anser oss begripa bättre än våra förfäder utan att vi förändrar samhällets funktioner och regler så att det passar för den situation som råder idag.
På en punkt håller jag dock med Svensson och det är hans slutkläm. Han säger, framför allt med tanke på senaste årets kungaskriverier, "Låt oss få perspektiv på händelserna och agera ansvarsfullt". Jag håller med honom. Låt oss höja blicken för att få ett bredare perspektiv än en enskild kungs handlingar och strunta i om monarken är bra eller dålig - det är arvmonarkin som system det handlar om. Låt oss agera ansvarsfullt och införa republik!