Arvmonarkin och glamouren

I morgon är det visst Lucia. Och nej, jag tänker inte ge mig in i debatten om luciafirandets vara eller icke vara eller om huruvida man ska få sjunga om Staffan eller inte. Jag tänker bara konstatera det är den 12 december och att jag missade hela Nobelfesten för två dagar sedan. Jag missade Silvias klänning och kungens medaljer. Ryktet att Vickan hade något grönt och svårburet har nått mig i efterhand. Det var ju tur att jag fick veta det så jag är uppdaterad om vad som händer i statens högsta nivåer.

Just i nobeltider slinker diskussionen ofta in på ämnet glamour och att det är tur att vi har en monarki eftersom vi då får titta på vackra människor och tjusiga klänningar. Det är helt naturligt att kungadamerna har de mest påkostade utstyrslarna eftersom det antagligen är de som har mest pengar att lägga på dem. Vi har gemensamt bestämt att de som företräder oss – dvs kungafamiljen – ska ha tillräckligt med pengar för att helt enkelt vara vackrast.

Frågan som en dam ställde på ett seminarium för ett par år sedan gör sig påmind igen. ”Vad är det för fel med lite glejmor?”. Det är naturligtvis inget fel alls på det. Frågan är väl om det ska anses vara statsskickets uppgift att förse oss med den varan. Om man anser att vi ska ha en statschef enbart av den anledningen att han/hon och hans/hennes familj ska gå omkring och vara glamorösa kanske man borde tänka ett varv till.  Hela den idén blir ju också lite vansklig med tanke på att tjusigheten måste gå i arv. Tänk om det råkar födas en tronföljare som inte är så vacker. Vad gör vi då?

Debatten om statsskicket hamnar ofta på fel nivå i mitt tycke. Egentligen handlar det inte om huruvida vi ska få se på vackra klänningar eller om hur många damer kungen har besökt/haft besök av, om Camilla Henemarks eventuella relation med honom eller ens om han är nykter när han hanterar skjutvapen under älgjakten eller om han inte är det.

Det som det hela borde röra sig om är egentligen mycket enkelt. Det handlar om att ett offentligt ämbete inte ska kunna gå i arv. Det är fel mot medborgarna som inte får välja den de anser vara bäst lämpad för uppgiften och det är fel mot statschefen som inte får välja vad han eller hon vill göra med sitt liv utan tvingas in i en given roll. Jag har svårt att tänka mig att någon anser att till exempel kommunalrådsämbetet ska kunna gå i arv. Det vore ganska absurt. Som jag ser det är arvmonarkin exakt så absurd. 

Republik nu, tack!

Ps. För övrigt kan jag meddela att jag gärna sjunger traditionella julsånger och att jag även har gjort det med mina barn. Det betyder inte att jag (eller de) tror på allt som sägs i texterna. Så här lite off the record kan jag avslöja att jag inte tror på Mors lilla Olle eller Törnrosa heller, men jag sjunger dem glatt i alla fall alldenstund de, liksom julsångerna, tillhör vårt kulturarv och vår traditionella sångskatt. Ds.

Lite mothugg till Birgitta Stenberg

"Lägg ner Republikanska klubben"skriver Birgitta Stenberg. Hon motiverar det med att vi inte ska riskera att få en svensk presidentvalskampanj som går i stil med den amerikanska. Jag kan förstå hennes syn på presidentvalet i USA, och hennes utrop ska antagligen ses som att hon helt enkelt är hjärtligt trött på detta jippo och i den situationen menar att vad som helst är bättre. Jag hoppas att det är så. Om hon på minsta vis vore seriös i sitt inlägg visar det ju inte på någon större insikt eller logik.

Man kan nog utgå ifrån att Birgitta Stenberg syftar på Republikanska föreningen när hon talar om "Republikanska klubben". Möjligen byter hon namn på föreningen för att det här med "klubb" låter lite mer nedsättande, ungefär som om det hela handlade om en liten skara som samlas för inbördes beundran och intern navelskådning. En organisation med mer än 10000 medlemmar har kanske vuxit ut begreppet "klubb" i den meningen. Annars kan det ju vara så att hon inte är helt uppdaterad. Republikanska klubben bildades i mitten av 1950-talet, verksamheten minskade redan för 40 år sedan och runt millennieskiftet, dvs för lite drygt ett decennium sedan, bildades Republikanska föreningen, som fick överta de tillgångar som Republikanska klubben hade kvar.

Det som talar för den senare förklaringen, dvs att hon inte är helt uppdaterad, är väl att Stenberg verkar tro att alternativet till monarkin är en republik enligt USA:s modell och att man måste genomföra allt på samma sätt som de gör där. Kan Stenberg ha missat att världen är full av andra republiker än USA? Det har hållits presidentval på ganska nära håll, t ex i Finland och på Island senaste året och de har gått förhållandevis obemärkt förbi och kan inte ha stört någon. Frågan är om ens Birgitta Stenberg märkte av dem.

Logiken i att lägga ner "Republikanska klubben" för att slippa presidentval à la USA är aningen bristfällig, oaktat det faktum att Republikanska klubben redan har har varit nedlagd ett bra tag. Det vore ungefär som att säga att vi ska lägga ner Rojalistiska föreningen för att inte riskera att få en sådan monarki som de har i exempelvis Saudiarabien eller Brunei.

Kan man uppmana Republikanska föreningens generalsekreterare att skicka ett exemplar av ...bara ett penndrag till Birgitta Stenberg så att hon kan få klart för sig både vad föreningen heter och att det finns andra republiker än den i USA.

Republik nu, tack!

Brotankar

Hittade den här lite bleknade skönheten bland många andra i mina föräldrars diabildsamling. Jag tror, även om jag inte är fullkomligt säker, att det är min pappa som syns i bildens nedre högra hörn. Det betyder i så fall att det bör ha varit mamma som tog bilden. Mina föräldrar tyckte om att åka en sväng med bilen och se sig omkring. Bensinen var oförskämt billig så det var inte ett särskilt kostsamt nöje.

Bilden är tagen på sommaren 1961 och då var det ganska precis ett år sedan Almöbron invigdes. Det ser ut som om en hel del folk har tagit det som ett litet semester- eller söndagsnöje att åka och titta på bron. Och visst var den fin med sina två stora mjukt böjda stålbågar som bär upp vägbanan. Att konstruktionen skulle visa sig ödesdiger var inget man visste då, 20 år före katastrofen. Jag vet inte om man kan säga risken för att någon skeppare skulle kunna navigera fel i farleden (och komma så nära land att stålrören seglades på och slets av) borde ha kunnat förutses. Kanske, men det är alltid lätt att vara efterklok.

Jag minns precis vad jag gjorde och var jag befann mig den där morgonen när jag hörde på nyheterna att bron hade blivit påseglad och raserats. Det är ju så med en del händelser. Man minns till och med vad man höll på med när man hörde talas om dem. Jag bodde i Skårby utanför Kungälv just då och vi tog en biltur någon vecka senare och tittade på det som hade varit Almöbron. Synen av de där brofästena som stod kvar, avhuggna, etsade sig också fast i minnet. Där hade flera människor, helt ovetande om vad som väntade, kommit åkande, blivit varse faran alltför sent och under några sekunders fasa störtat mot sin död. Det visade sig senare att fartyget som klippte av brospannet hade problem med styrsystemet och att det en kort tid före olyckan hade varit nära att styra rakt in i en bergvägg. Det hela kom att betraktas som en olycka och ingen ställdes till ansvar.

Men sommaren 1961 var bron ny och vacker och ingen hade ens en aning om ett fartyg vid namn Star Clipper.

Medan pastavattnet kokar...

kollar jag min Facebook. Där finns en länk till en ny så kallad politisk satir av Elisabeth Ohlson Wallin och Republikanska föreningen frågar oss medlemmar vad vi tycker om konstverket. Är det en bra och träffande politisk satir eller är det bara smaklöst?

Frågan är väl vad man lägger in i begreppet satir och vad man menar med god satir. Satir handlar förvisso om att förlöjliga och håna, men för mig innehåller en god satir en icke ringa portion humor. Det kan vara bitska sarkasmer och rejält syrlig ironi men jag ska någonstans i tolkningen av det hela åtminstone dra på munnen. Det gör jag inte åt Ohlson Wallins konstverk.

Så kommer vi till frågan om smaklösheten. Är det smaklöst? Vid första anblicken - definitivt, men vid närmare analys och eftertanke (och en god portion pasta) - kanske inte. Om man ser collaget som ett mer seriöst inlägg i en politiskt debatt kan jag nog tycka att det har en poäng och är ganska träffsäkert. De här herrarna har redan från barnsben lärt sig att det är OK att ta vad man vill ha och att för den som har rätt kontakter, tillräcklig makt och förmögenhet så gäller andra spelregler än för andra män. I sin privilegierade samhällsställning har de möjlighet att köpa sig fria från det mesta. I en del fall bara räcker det med att någon får den enorma äran att få vistas i deras närhet som för att de ska gå fria, vilket ofelbart leder till fjäsk och kryperi.

Stackars Silvia försöker desperat sopa ett hakkors under mattan. Även denna bild mycket träffande, även om den inte är det minsta rolig. Mera tragisk. En stackars kvinna som, medan maken roar sig på sitt håll, brottas med problemet att förtvivlat försöka upprätthålla en image av att vara fläckfri. Jag har sagt det förut, men det förtjänar att sägas igen. Jag hade högaktat denna kvinna om hon hade sagt något i stil med "jag älskade min pappa, men det han gjorde och det han tog ställning för var fel, oavsett om han insåg vad det handlade om eller inte". För mig hade det räckt och om hon hade varit vald ämbetsinnehavare skulle hon inte ha behövt avgå för något hennes förälder gjorde. Hon hade med andra ord inte sammankopplats med faderns handlingar om hon hade tagit avstånd från dem.

Kontentan av det här blir att Ohlson Wallins konstverk på ett träffande sätt speglar en del av konsekvenserna med monarkin. Vi får en statschef som genom sin privilegierade uppväxt inte har samma begrepp om vad som är rätt och fel som andra medborgare. Vi får en massa människor som gärna vill sola sig i den kungliga glansen och som många gånger har en lite speciell inställning till vad man som särskilt gynnad kan unna sig. Man skulle kunna kalla dem bortskämda och manschauvenistiska överklassbrats om man vill, men det ska jag inte göra.

Bilden av det förmodat perfekta får sig en törn genom Silvias agerande. Är det inte så perfekt som det borde vara så gäller det att försöka få det att se ut som om det vore det. Sopa-under-matta-mentaliteten, som på intet sätt är ny i sammanhanget, borde bara den vara ett skäl att ifrågasätta systemet med en speciellt upphöjd och gudomlig släkt som genom arv besitter statschefsämbetet i ett land. Att nuvarande statschefen bevisligen tillhör en grupp män med ytterst tvivelaktiga värderingar är en annan god anledning att se över systemet med ett ärvt ämbete. Man kan fråga sig om denne man skulle ha blivit vald till statschef om han hade ställt upp i ett val. Jag har svårt att tro det.

Republik nu, tack!

Vad en republikan tänker efter en golfrunda

Häromdagen blev jag uppringd av tidningen. De hade sett ett pressmeddelande om att Republikanska föreningens medlemsantal ökar och ville fråga mig lite med anledning av detta. När de ringde hade jag precis lagt bollen i koppen på hål 18 och efter fyra och en halv timmas golfande i solgasset var väl varken huvud eller kropp i högform. Men som god republikan gäller det att samla ihop de hjärnceller som fortfarande inte har svimmat av vätskebrist och försöka säga något vettigt. Journalisten fick höra inte allt jag skriver här. Hon fick den lite kortare efter-golf-sammanfattningen.

"Varför tror du att allt fler vill bli medlemmar i RepF?" undrade journalisten. Bra fråga, och det är ju så att i takt med att vi får rapporter om att det händer saker i kungahuset, oavsett om det är sådant som kan betraktas som positivt, som bröllop och barnafödelser, eller negativt, som kungens ibland mer tvivelaktiva förehavanden, så bestämmer sig ett antal människor sig för att stödja en förändring av statsskicket.

Faktum är att jag tror att den enorma exponering som kungahuset utsätts för, och som till viss del är nödvändig för dem själva, också bidrar till att många människor får upp ögonen för hur absurt och otidsenligt det hela är. Att RepF:s medlemsantal har ökat markant i samband med såväl förlovning som dop och barnafödsel visar väl att människor kanske inte är så dumma att de köper konceptet och medias så kallade propaganda med hull och hår.

Varje gång SVT sänder ett kungaprogram höjs röster för att public service ska vara objektivt och stå för en kritisk granskning även av statsskicket. Förvisso sant, och måhända är kritiken befogad - även jag irriterar mig under stundom på dessa program, fast mest över den låga kvalitén - men kanske tänker vi lite fel. Kanske förmedlar dessa till synes rojalistiska program egentligen en långt effektivare kritisk granskning (möjligen omedvetet) än vad aldrig så många seriösa debattprogram om demokratiska principer kan åstadkomma. Medlemstillströmningen i samband med stor mediabevakning av hovet tyder på det. Det bisarra blir påtagligt och går rakt in i vardagsrummet. Det faktum att såväl SVT som andra medier mer eller mindre tävlar om att gräva djupast och producera mest gör också att vi till slut ser så mycket av kungligheterna att vi på något sätt börjar förhålla oss till dem och därmed i förlängningen till monarkin. Helt uppenbart förhåller sig en växande skara av det svenska folket på det sättet att de blir allt mer kritiska.

Vi republikaner måste nog försöka inse att det vi många gånger uppfattar som en okritisk propaganda faktiskt också gynnar oss. Möjligen gynnar det även monarkin i någon mån, men tystnad och mindre rapporterande skulle inte vara till gagn för debatten och därmed inte heller för en kommande förändring. Till vardags tänker antagligen inte gemene man på statsskicket – det gör inte jag heller, men den enorma mediebevakningen av hovet gör att man slutligen tvingas ta det till sig. Och för många innebär det att de tar ställning mot monarkin.

Sens moralen av detta blir följaktligen: Det är alltså bara att välkoma nästa kungaprogram med Ebba von Sydow. Då blir vi 20000 medlemmar i ett nafs.

Kördrömmar

Jag var nio år gammal när jag började sjunga i kör och eftersom det är ett tag sedan så vore det väl konstigt om inte körsjungande hade haft en relativt stort inflytande över min person. Det har blivit ganska många framträdanden och jag kan inte påstå att jag numera är särskilt nervös inför att stå på scenen. Åtminstone tror jag det, men de återkommande körmardrömmarna visar kanske på en undermedveten anspänning som trots allt finns någonstans.

Inatt drömde jag en sån där kördröm igen. Jag tror att det var marathonföreställningen i fredags kväll som spökade - på mer än ett sätt. I vilket fall som helst så stod vi beredda att gå in på scenen med fem minuter kvar till konsertens start. Då hittar jag inte min notpärm. Jag springer runt, åker hiss, springer i trappor, letar i utrymmen som hör hemma såväl i nya kulturhuset Spira i Jönköping som i gamla konserthuset vid Elmia och tittar även där det vore mest logiskt att jag hade lagt den, dvs där jag har lagt mina övriga prylar när jag bytte om till konsertkläderna, men ingenstans finns min pärm. Till slut får jag tag i en annan körsångares förrådspärm (dvs en pärm där han eller hon förvarar sådant som inte ska sjungas på just den här konserten) bara för att ha en pärm i handen eftersom alla andra har det, och rusar bara aningen för sent in på scenen. Jag tänker att det mesta av det vi ska sjunga kan jag nog utantill. Det visar sig att vi ska sjunga delar av Rachmaninovs Vesper med massor av text och dessutom på ryska. Puh! Det var skönt att vakna där.

En trevlig sak med den här drömkonserten var dock att det stod ett glas mousserande vin till varje körsångare på scenen. Kanske något att tänka på till kommande produktioner.

Reflektioner efter ett dop

Då var ytterligare ett kungaspektakel avklarat. Estelle är döpt. Det lilla barnet ser ut att må bra och enligt Aftonbladet åkte hon i bilbarnstol i varje fall från dopet till Haga. Tidningen i fråga verkar anse att just detta har så stort nyhetsvärde att det förtjänar såväl en egen rubrik som ett bildspel.

Spektaklet i sig väcker en rad tankar. Många har uttalat sig över det faktum att prinsessan har ett i det närmaste totalt utstakat liv framför sig, utan större möjligheter till egna val. Detta är förvisso sant och förtjänar att diskuteras, men jag har redan avhandlat det i ett tidigare inlägg, så mina reflektioner idag handlar om ett par andra saker.

Först SVT:s inför-program. Medias bevakning av kungligheter blir alltmer absurd. Kvälls-och veckotidningar har för länge sedan gått över alla gränser när det gäller att komma med "nyheter" som de tror att vi vill läsa. De har med andra ord skapat ett behov som inte finns. I varje fall är det inte så stort som media tror. På sätt och vis kan jag förstå tidningarna. De har en mängd konkurrenter och kämpar naturligtvis med alla till buds stående medel för att sälja fler lösnummer än de andra. Sådan konkurrens har dock inte SVT, så varför detta bolag ägnar sig åt liknande journalistiska grepp är näst intill obegripligt. Det är förståeligt att själva dopet sänds eftersom det trots allt handlar om en blivande statschef, men kunde det inte räcka där? Är det verkligen vettigt att lägga produktionspengar på exempelvis ett reportage där vi får beskåda den diskbänk som familjen Westling antagligen använde vid tiden för Daniels födelse? En diskbänk och dessutom antagligen... Här tycker jag på något sätt att Ebba von Sydow överträffar sig själv i journalistiskt omdöme.

Pro segundo kunde man notera placeringen i kyrkan. Upphöjdheten hos de kungliga var tydlig. Föräldrarna och morföräldrarna satt bredvid varandra på första raden. Farmor och farfar, som inte har samma ställning fick lov att sitta bakom. En tydlig hierarkisk markering, som definitivt inte är nödvändig och inte heller särskilt snygg. Makarna Westling, som trots allt har lika stor inblandning i Estelle som Carl-Gustaf och Silvia, är inte tillräckligt fina för att få sitta sida vid sida med de kungliga. Vi är visserligen alla lika mycket värda, men en del är lite, lite mer värda än andra.

Till sist en liten reflektion över den religiösa ceremonin. Det kan inte hjälpas att jag blir en smula illa berörd av detta hokus pokus. Män som är utklädda i rituella, broderade dräkter talar om övernaturliga väsen, uttalar diverse besvärjelser och åkallar andar som det lilla barnet ska ta till sig. Överhovmästarinnan uttalade sig i von Sydows införprogram och menade att självklart måste prinsessan döpas - "Annars blir hon ju hedning!"

Visst är det skönt att vi har en så modern och demokratisk monarki?

Kungen, bananer och farfar i en enda röra

Tidigare idag var jag på ICA och handlade. Det var otroligt mycket folk fast att klockan inte var så särskilt mycket. Tydligen krävs det mycket shopping när hela Sverige ska fira allas vår monarks 66:e födelsedag. Själv hade jag inte ens funderat på att uppmärksamma kungen med en enda tanke, men så blev jag påmind om det hela när jag skulle läsa tidningen på nätet och det första min blick mötte var majestätet tillsammans med ett antal familjemedlemmar i olika storlekar. Som en liten hyllning får han för en gångs skull ha sin bild med i min blogg.

Naturligtvis vill jag i enlighet med god ton säga grattis till kungen på hans födelsedag. Detta trots att han inte gratulerade mig på min födelsedag i förrgår. Jag har hört att man får ett telegram från sittande monark när man fyller 100. Det vill jag gärna slippa. När jag kommer så långt hoppas jag att vi har ett annat statsskick - utan monark.

Hur som helst, åter till ICA och mer väsentliga saker än kungar. När jag var i affären inträffade en liten, bagatellartad episod som än en gång kom mig att tänka på min farfar. En liten tjej som var i butiken och handlade tillsammans med sin pappa råkade lägga en massa grönsaker i min varukorg. Det är ju lätt hänt i trängseln och när alla har likadana korgar eller vagnar. Hon korrigerade dock sitt misstag utan att bli generad som en del barn kan bli, och lade glatt över det hela i rätt korg. Var kommer då farfar i i den här bilden? Jo, så här var det. Farfar handlade (givetvis) på Konsum, och på Konsum hade de en idé att ibland lägga prisnedsatta varor i en kundvagn mitt i butiken. En gång tog farfar fel vagn - lätt hänt som sagt - när han handlade och väl framme vid kassan visade det sig att han körde omkring med en hel vagn full av bananer. Han hade då kört med denna vagn genom hela butiken utan att märka sitt misstag och hans egen vagn stod kvar längst in. Viss munterhet torde synen ha väckt och jag gissar att såväl kassörskan som farfar fick sig ett gott skratt.

Farfar missade såvitt jag kommer ihåg inte min födelsedag en enda gång. I ärlighetens namn tror jag att han tyckte den var långt mer betydelsefull än alla de kungligas tillsammans.

Flickan med de röda skorna

Jag är mina döttrars mor. Antagligen är jag inte den enda modern i världen som känner igen sina egenskaper, såväl bra som dåliga, när de dyker upp hos avkomman. Naturligtvis känner jag igen mig även i sönerna ganska ofta, men tendensen att gråta floder när jag läser en sorglig bok eller ser en känslosam film har jag främst gemensam med mina flickor.

Igår var jag kvar i skolan ganska sent på eftermiddagen. Skolbiblioteket hade stängt, men jag tänkte ändå gå in där och se om jag kunde hitta en god bok att låna med mig över helgen. Det jag hade i tankarna var en biografi om någon intressant person och jag styrde stegen mot hylla L. Blicken föll på en bok med ett par röda skor på omslaget och titeln "Flickan med de röda skorna", nästan likadana som min äldsta flicka Hanna hade när hon var tre år. På bilden här bredvid visar hon, förutom finskorna, upp den svårt barrande lilla julgran som var hennes stolthet julen när hon precis hade fyllt tre.

Boken visade sig handla om en flicka vid namn Hannah som förälskat sig i ett par röda finskor som hon lyckades övertala sin mamma att köpa. Precis som många småflickor gör dansade hon lyckligt omkring med sina nya fina röda skor. Den här sagan fick dock inget lyckligt slut eftersom Hannah fick cancer när hon var tre år och dog när hon var fyra. I boken berättar hennes mamma dels om dotterns sjukdomstid och kamp mot cancern och dels om familjens sorgearbete efter hennes död.

Den här historien är rörande och givetvis oerhört tragisk. Eftersom jag själv en gång hade en egen liten treårig Hanna med röda skor kom handlingen nästan obehagligt nära. Tanken på att hon, eller något annat av barnen, skulle ha kunnat drabbas av sjukdom och dött blev helt outhärdlig och jag satt där i biblioteket i min ensamhet med tårarna strömmande, delvis av sorg för Hannahs skull och över alla andra barn som av olika orsaker rycks bort innan de ens fått chansen att börja sina liv, och delvis av en enorm glädje och tacksamhet mot livet över att mina egna fyra barn inte har drabbats av svårare sjukdomar utan hittills, och det är numera som unga vuxna, är fullt friska.

Också en liten prinsessa

Här sitter en liten prinsessa. Åtminstone tycker hon det själv, och helt säkert tycker hennes mormor och morfar, farmor och farfar och inte minst hennes föräldrar det. En jämförelse med en senare tids liten (och mer officiell) prinsessa visar att det finns en viss, om än inte så stor, namnlikhet, och att båda har en vagn. Jag kommer dock inte ihåg märket på den här sittvagnen. Förmodligen var den bra för den användes till att köra ved och varjehanda skräp i länge efter att sessan hade vuxit ur den.

Ytterligare likheter är att båda har en kofta på sig. Stickmönstret till den nya prinsessans kofta finns att tillgå på Aftonbladet Plus. Jag tror att man kan få mönstret till koftan på denna bild av barnets mor, utan att gå med i Aftonbladet Plus. En annan likhet med Sveriges senaste "riktiga" kunglighet är att det kan diskuteras vem som tagit bilden. Förmodligen barnets far i det här fallet, men helt säker kan man inte vara.

Här sitter prinsessan i kretsen av sina närmaste. Prinsess-statusen är tydlig. Det är bara att se åt vilket håll de vuxnas uppmärksamhet riktas - farmors och farfars till höger i bild, mammas och morfars till vänster. Den enda som inte visar den kungliga gestalten tillbörlig vördnad är mormor som verkar vara lite för kaffetörstig för att roas av prinsessans närvaro. Fotograf här är med stor sannolikhet fadern.

Skillnaderna mellan de båda prinsessorna finns där också. Vagnen på bilden här ovan var aldrig debattämne i tidningarna, och det trots att den där randiga dynan var väldigt snygg och hade förtjänat ett omnämnande åtminstone i lokalpressen. Antagligen fanns det ett antal världshändelser att skriva om så att nyheten om vagnen inte fick plats. Inte spekulerades det om vem som fotograferade och det ansågs inte heller ha ett nyhetsvärde att hon var ute med sina föräldrar. Om dockan varit i den riktiga och allra nyaste prinsessans ägo hade den antagligen diskuterats i alla möjliga skvallerblaskor, och även i tidningar som anser sig vara seriösa nyhetsförmedlare. Nu hade ingen synpunkter på dockan, som för övrigt finns kvar och fortfarande heter Maja.

Tack vare att prinsessan på de här bilderna endast betraktades som kunglig i den allra trängsta familjekretsen fick hon välja yrke, religion (hon har inte blivit av med något jobb på grund av att hon inte tror på de sju dödssynderna) och umgänge utan att det skrevs en enda rad i veckopressen om det. Hon får vidare rösta och hon har till och med valt sin make och gift sig med honom utan att be om lov. Hennes barn har helt utan massmedial inblandning valt yrkesbana, partners och religiös och politiskt tillhörighet.

Sens moral: Det finns små prinsar och prinsessor i alla familjer. Låt dem gärna vara det, men skrota monarkin.

Så var hon född, det lilla livet

Egentligen borde jag skriva en rejäl debattartikel, och jag gjorde ett utkast häromdagen, men så tog både lust och ork slut och det får bli en mindre pretentiös variant här. En prinsessa är född och en liten kommentar måste nog skrivas i alla fall.

Liksom de flesta andra såg jag Daniel berätta om sitt nyfödda barn. Det var inte svårt att se hur glad och lycklig han var och jag förstår honom. Att få barn är nog det mest fantastiska man kan vara med om oavsett om man själv har råkat bli avlad i en kunglig sängkammare eller inte.

Den lilla flickan ska naturligtvis vara välkommen till världen - precis som alla andra barn - men det betyder inte att monarkin som system nu är rättfärdigad. Det är för det första helt absurt att ett statligt ämbete går i arv och att man föds till statschef. Ingen vet om denna flicka över huvud taget kommer att vilja vara statschef eller om hon kommer att passa till det. Det rojalistiska argumentet att hon har en fri vilja att välja är bara nonsens. Det krävs en enorm styrka för att gå emot såväl föräldrars som alla nationens monarkisters önskan, så den viljan existerar egentligen endast i teorin.

För det andra har Sverige skrivit under FN:s barnkonvention. Där talas det mycket om att varje (OBS! VARJE) barn ska få utvecklas och utbildas efter sitt eget val och efter sina förutsättningar och förmågor. Det står inget om att undantag ska göras för eventuella tronföljare som ska uppfostras till att bli statschefer oavsett vad de själva önskar.

För det tredje måste flickebarnet tillhöra den tro som förklaras i den augsburgska trosbekännelsen från 1593. Om inte, måste hon avsäga sig tronen. Det här går stick i stäv mot barnkonventionen. I den senare slås fast att varje barn ska förberedas för att leva i ett samhälle som präglas av tolerans mellan bland annat olika religiösa uppfattningar. Enligt den augsburgska bekännelsen ska andra trosinriktningar än den som svenska kyrkan står för, dvs andra kristna varianter och andra religioner, fördömas, vilket knappast kan ses som särskilt tolerant. Så hur ska vi ha det? Tolerant enligt den konvention vi har förbundit oss att följa, eller fördömande enligt trosbekännelsen från 1593?

Än så länge är den lilla prinsessan lyckligt ovetande om allt det här. Dessutom kommer hon antagligen att ha sisådär 60 år på sig att fundera över om hon verkligen vill och hur hon ska förhålla sig till diverse konstigheter. Bernadotterna blir gamla, och även om morfar skulle vara utsliten och ge upp innan han fyllt 98 så kommer förmodligen prinsessans moder att regera tills hon når ungefär den åldern.

Monarkin är en underlig idé. Låt oss avskaffa den snarast.

Hos farfar - som jag tror var republikan innerst inne

Jag rotade lite i mammas lådor igen och hittade bland annat den här bilden. Den är naturligtvis inte så märkvärdig för andra, men på något sätt är det fantastiskt hur en bild kan frammana ljud-, doft- och bildminnen som man hade glömt att man hade.

Bilden föreställer min farfar Sanfrid, skurandes trappan utanför ytterdörren. Man kan ana farmor Signe stående innanför dörren som en övervakande skugga. Jag tycker att bilden är fin och farfar ser så stark och kraftfull ut.

När jag tittar på bilden kan jag precis höra hur gruset på gården lät när man gick över det och känna hur fötterna liksom gled undan i det. Jag kan också höra hur den där dörren skrällde när man stängde den och jag kan känna doften som fanns i trapphuset. Bakom dörren börjar en spiraltrappa i sten som har 30 trappsteg, nogsamt räknade, och som är full av fossil. Ett av dem, ett jättelångt förstenat urtida havsdjur finns utanför dörren till farmors och farfars lägenhet på andra våningen. Den där dörren stod alltid öppen på vid gavel. Från farfars och farmors vaktmästarbostad gick en trappa direkt ner i banklokalen på bottenvåningen. Spännande för ett litet barn.

Det fanns bara en lägenhet till i huset, som alltså var ett bankhus med banklokalen på bottenvåningen, och det var bankdirektörens sexrumsvåning högst upp. När bilden togs var dock direktören själv död sedan många år och änkan, som var både gammal, skröplig och tämligen elak residerade ensam i våningen som var så stor, med serveringsgångar och vindlingar, att jag aldrig lärde mig hitta i den utan gick vilse hela tiden. När änkan hade dött flyttade en klasskamrat till mig in där tillsammans med sina föräldrar och syskon. Jag var där ett antal gånger, men lyckades aldrig lära mig hitta i alla fall.

Kungen lämnar jag mer eller mindre därhän i detta inlägg. Jag är så trött på monarkin att jag knappt orkar bry mig om att skriva om den längre. Jag är dock ganska säker på att farfar skulle ha hållit med mig om att detta absurda statsskick borde avskaffas å det snaraste.

Om man värnar sin historia måste man bevara monarkin...eller?

I ett debattinlägg i SvD den 30 december 2011 skriver den moderate riksdagsmannen Michael Svensson att vi måste bevara monarkin. Sanningen att säga så har jag lite svårt att förstå hans argumentation, eller snarare är det väl så att jag blir ganska häpen över att en rojalist (eller om han nu är monarkist) i ett debattinlägg i en av våra största dagstidningen inte har tyngre skäl att komma med.

Enligt Michael Svensson ska monarkin bevaras för att den finns och har funnits si eller så länge. Han visar prov på det mycket vanliga missförstånd som handlar om att tro att historiemedvetande och att värna om historien är liktydigt med att konservera samhället som det en gång var. Vi ska alltså på något underligt sätt leva i historien för att vara historiskt förankrade. Michael Svensson tar upp en rad historiska händelser och vill få det att se ut som om dessa hotas om vi skulle förändra vårt statsskick. Han glömmer att den historiska berättelsen är full av förändringar, den består faktiskt av mestadels just förändringar och det är det som gör den intressant. Den historia vi har kommer inte att utplånas för att vi förändrar vårt statsskick, men vi kommer att kunna lägga till ett nytt kapitel i historieboken. Samtidigt skulle monarkin kunna förpassas till museivärlden, där den idag borde höra hemma, tillsammans med andra historiska företeelser och artefakter som förvisso är värda att minnas, lära av och begrunda, men som inte längre har en plats i ett modernt och demokratiskt samhälle.

Resonemanget att tidigare monarkers bedrifter på något sätt skulle legitimera att ett visst statsskick, i det här fallet den svenska monarkin, ska bevaras för all framtid är så bakvänt att det är svårt att veta i vilken ände man ska börja för att bemöta det. Det finns ju gott om exempel på kungar, men för att ta en av dem, Gustav Vasa, så gjorde han förvisso en hel del bra saker för Sverige. Eftersom han var tämligen girig ville han ha koll på att varje bonde betalade sin skatt och tack vare det fick vi en början till en centralförvaltning med en förhållandevis god ordning. Kanske kan Gustav Vasa sägas ha lett utvecklingen mot ett framtida samhälle här, men innebär det per automatik att Sverige för all framtid ska förbli en monarki för att en kung för 400 år sedan införde ett system för skattebokföring? Självklart inte. I så fall skulle hans vandalisering av kulturskatter som exempelvis de mycket gamla, oersättliga skrifter som förstördes eller religiösa föremål som helt sonika togs ifrån landets församlingar, smältes ner och hamnade i kungens skattkammare kunna sägas motivera att Sverige verkligen inte ska vara en monarki. Fast med Michael Svenssons logik motiverar antagligen även detta att vi ska bevara monarkin. Just därför att vi har haft monarker som har gjort saker, bra eller dåliga, i historien ska vi fortsätta att ha kungar och drottningar.

Svensson menar vidare att personer som läser nyheter från hovet gärna får uppfattningen att monarkin är förlegad och allmänt ålderdomlig. Enligt mitt sätt att se är det här är inget man behöver få ett intryck av genom att läsa om vad olika kungligheter har för sig. Det är ett faktum.

Anledningen till att somliga av oss anser monarkin vara obsolet är enligt skribenten att vi saknar historisk förankring och att vi anser att vi själva vet bättre än våra förfäder. Personligen har jag svårt att tro att Gustav Eriksson Vasa visste bättre hur ett statsskick bör se ut på 2000-talet än vad vi gör idag. Jag tror faktiskt inte ens att han ägnade 2000-talets statsskick en enda tanke. Gustav Vasa införde arvmonarkin 1544. Det skedde inte främst för att värna Sveriges intressen utan var ett rent egoistiskt beslut. Kung Gustav ville helt enkelt inte att de tillgångar han tillförskansat sig, på ett mer eller mindre moraliskt försvarbart sätt, skulle gå familjen ur händerna. Ingen annan skulle kunna komma i åtnjutande av rikedomarna och makten. I och med beslutet bröt den gode landsfadern med den månghundraåriga tradition svenskarna hade haft ditintills med konungaval. Han ansåg att han begrep bättre än sina förfäder och ändrade förutsättningarna för statsskicket.

För Gustav var förmodligen en sådan sak som allmän rösträtt totalt otänkbart. Vi har idag infört det trots att våra förfäder ansåg det omöjligt och till och med olämpligt. Det betyder dock inte att vi sätter oss över och anser oss begripa bättre än våra förfäder utan att vi förändrar samhällets funktioner och regler så att det passar för den situation som råder idag.

På en punkt håller jag dock med Svensson och det är hans slutkläm. Han säger, framför allt med tanke på senaste årets kungaskriverier, "Låt oss få perspektiv på händelserna och agera ansvarsfullt". Jag håller med honom. Låt oss höja blicken för att få ett bredare perspektiv än en enskild kungs handlingar och strunta i om monarken är bra eller dålig - det är arvmonarkin som system det handlar om. Låt oss agera ansvarsfullt och införa republik!