Änglaclowner, trivial glädje och kissnödiga män

Clowner vs värdighet
Bussen jag brukar ta till Göteborg tar vägen förbi Gamla Ullevi. Har ännu inte varit där på fotboll, men att Blåvittshopen finns i byggnaden går inte att missa. Skylten syns alltför väl från vägen. Det är något med den där färgkombinationen. Just den blå nyansen ihop med det vita i just den randningen kommer mig att tänka på någon slags clownpyjamas. Inledningen av Allsvenskan säger väl något liknande. Och alldeles oavsett fotbollspreferenser och alldeles oavsett tabelläget signalerar kombinationen grönt och svart en långt större värdighet.

Tårta och duktiga butiksinnehavare
Kan verkligen rekommendera ett besök hos Steinbrenner och Nyberg på Östra Larmgatan i Göteborg. För 87 kronor får man dagens soppa, bröd från deras bageri med smör och ost, samt dessertbuffé = tårtor i mängd. Hur mycket man vill och orkar av alltihop. Var där i fredags eftermiddag och träffade en kär vän, som jag brukar träffa just där ett par gånger om året. Trevligt umgänge och god mat – kan det bli bättre? Förmodligen inte, men det kan ju fortsätta lika bra.

En av mina favoritbutiker heter Modekometen och ligger mellan Järntorget och Linnéplatsen. Det ser inte alltid ut som om de har så mycket, men börjar man prata med någon av de två damer som har stället, så kommer man inte undan. Igår sa en av dem till mig: "Du, har du sett den här linneklänningen? Prova den, jag tror den passar dig." Jag provade, och det fanns ingen återvändo. Modell, stil – allt passade mig. Hon sålde en linneskjorta också att ha över klänningen. Det är samma sak varje gång. De hittar min stil perfekt och lyckas få mig att prova något som jag just då upptäcker att jag har saknat och är i desperat behov av. Fattigare med fortfarande nöjd lämnade jag butiken. Har hittills aldrig ångrat ett inköp som jag har gjort där.

Kissnödiga herrar
Egentligen har begreppet "herre" inte mycket att göra med den person av manskön som åkte med bussen från Göteborg lite senare på kvällen. Jag hade inköpt ett par billiga hörlurar (69kr på Clas Olsson) och försjönk i upplösningen av en deckare direkt när resan började. Därför fattade jag inte helt vad som hände. Tydligen hade bussen stannat i Bollebygd och den här karln gick av för att kissa. Busschauffören körde vidare, hur mycket han hade förstått vet inte jag. Efter cirka 5 mil, vid Tolkabro, klev karln på igen. Fullständigt rosenrasande. Han röt och skrek på chauffören, som f ö inte var infödd svensk, diverse okvädinsord om hans ursprung och kallade honom för saker som inte lämpar sig för offentlig publicering, samt krävde att få hans personnummer, adress och telefonnummer. Han hade lyckats få en kompis att köra ifatt bussen och steg på för att hämta sina väskor, vilka han lämnat ombord när han skulle uträtta sitt naturbehov, förutsättande att bussen skulle vänta. Uppträdet pågick i säkert fem minuter.

Jag vet inte vad jag ska tycka om folk som menar att bussen borde vänta medan de själva "tar en piss", som han uttryckte det. Man kan kanske tycka att man kan vara såpass hygglig, men tidtabellen skulle falla sönder som ett korthus om alla som hade hävt i sig för mycket vätska ska tillåtas hålla bussen för att gå av och lätta på trycket. Och 1-2 timmars resa borde man kunna klara om man inte har någon sjukdom. Har dessutom svårt att tro att en kvinna skulle kräva samma hänsynstagande. Det finns säkert någon som menar att jag genusgeneraliserar. Må så vara, men mina egna empiriska studier i ämnet visar tydligt att min tes håller ganska långt.

Lyckat möte och en annan sorts kung

Ibland kan man förundras över hur mycket man hinner uppleva och tänka under bara ett enda dygn – eller i det här fallet ett dygn plus några timmar. Gårdagen och början av denna bestod just av sådana där upplevelserika och tankeväckande timmar.

Lyckat möte – positiv återkoppling
Dagen började med att en kollega och jag äntligen (att det var äntligen berodde betydligt mer på mig än på henne) fick till ett möte mellan hennes SFI-elever och en av mina grupper på ungdomsgymnasiet. SFI står för "Svenska För Invandrare" om någon inte visste det. SFI-eleverna, som var alltifrån 25 och uppåt i ålder, och med väldigt skiftande bakgrund, hade uttryck viss tveksamhet och rent av obehag över att prata med svenska ungdomar. Uppfattningen att svenska ungdomar inte är artiga, att de ser ner på SFI-eleverna samt någon idé om att det kunde komma att bli obehagligt med svåra frågor gjorde att en del helt enkelt sa att de inte ville vara med.

Mötet slutade med att alla, både "mina" ungdomar och SFI-eleverna sa att "Vi måste ses igen! Kan vi inte ha en sån här lektion till snart?" Med andra ord – succé. De diskuterade, frågade och lyssnade på varandra med stort intresse. Sent på kvällen läste jag ett mail som min kollega skrivit lite senare på dagen, när hon hade avslutat med sina elever, där hon beskrev hur en del av SFI-eleverna varit riktigt rörda över att ha fått berätta sina historier, och att de nu förstod att de svenska eleverna inte ser ner på dem, utan bara är lite blyga. De är egentligen jättesnälla. Jag kunde i och för sig ha sagt det på förhand. Det kunde inte bli fel med den klassen, SP09, men så kul det var med den positiva responsen.

Kungar ut ur huset
Från detta fantastiska möte kastade jag mig till stationen för att ta bussen till Göteborg. Satt bakom ett par brudar av den där sorten som tror att världen kretsar kring dem. Tyvärr hade jag glömt mina hörlurar så jag kunde inte stänga ute tjattret fullständigt. Dock glömde jag dessa båda damer när jag fick syn på ett par reklamskyltar. Kung Markatta, som är ett grossistföretag som säljer ekologiska produkter skriver "Bevara Monarkin" och "Rojalist? Javisst!" med stora bokstäver och avslutar med att "kampen för det goda" fortsätter. Jag förstår mycket väl kopplingen till varumärket, men det kom mig i alla fall att kolla kyl och skafferi. Jag skulle inte må riktigt väl av att hysa en monark tillsammans med saker jag tänker äta. Ej heller ämnar jag handla saker som i förlängningen kan tänkas gynna en monark i vilken form han eller hon än må uppenbara sig. Hittade dock bara en näst intill tom burk Tahini, den lär snart vara slut och därefter gör jag rent hus med alla kungligheter. Kampen för det goda kan föras på många sätt.

Nu är de i farten igen

Det är något mellan Aftonbladet och kungahuset. Och vad det än är så verkar de behöva prata ut. Kungens minst sagt konstiga skämt om att Silvia är så dålig att man behöver skära av henne öronen är ett exempel på detta (var det bara jag som inte fattade poängen?). Igår rapporterades det att hon har jagats vid någon butik New York och stukat foten i flykten undan en efterhängsen fotograf, från samma Aftonbladet.

Naturligtvis tycker jag inte att det är roligt när drottningen stukar foten. Jag har svårt att glädjas över andras skador, vem det än gäller. Däremot kan jag förundras lite över kungahusets förhållande till pressen och för all del även till andra medier. I det här fallet får man intrycket att drottningen jagats som ett villebråd av en ondsint fotograf och att hon inget hellre vill än att få vara i fred, men samtidigt måste man komma ihåg att utan dessa fotografer och journalister vore hon noll och intet. Det ligger i hennes intresse att ständigt finnas på löpsedlarna. Förhållandet mellan kungligheter och press är ett slags ömsesidigt beroendeförhållande. Båda behöver den andre för att överleva. Pressen säljer stort på att rapportera om nyheter från hovet, och de kungliga upprätthåller, genom att synas i media så ofta som möjligt, sitt existensberättigande som just kungligheter. Som människor har de självklart varken större eller mindre rätt att existera än någon annan.

Ponera att ingen brydde sig om vad kungen eller någon annan i kungahuset gör. Svensk Damtidning slutar skriva, Expressens och Aftonbladets hovreportrar hittar andra och viktigare ämnen att ta upp - vilket inte borde vara en särskilt svårt. Hur stort skulle intresset för den svenska monarkin vara efter en tid i så fall? Hur många skulle tycka att det är viktigt med en kung eller drottning? Med stor sannolikhet betydligt färre än idag. Faktum är att alldenstund de kungliga inte har någon som helst makt eller funktion i samhället är deras enda möjlighet att vinna stöd hos undersåtarna att se till att synas så mycket som möjligt och på så sätt skapa ett behov av sig själva hos gemene man.

Tack vare att de ständigt syns befäster de själva sin position som bärare av en historiskt arv som en funktion som vi behöver i vårt samhälle. Men det där är inte en helt riktig tanke. Vi har förvisso en historia, och lika förvisso innehåller denna historia ett ganska stort antal kungar och drottningar. Tankefelet många tycks begå begår är att de framställer det som om denna historia försvinner och suddas ut om monarkin avskaffas. Hux flux blir vi av med Gustav Vasa, drottning Kristina och hela klabbet. Men inte blir vi det. Historien ser ut som den gör, den går inte att ändra och därmed har vi kungar så det räcker och blir över. Bra kungar och dåliga kungar. Folkvalda och sådana som ärvde sin roll.

Det finns dock en väsentlig skillnad mellan dessa tidigare regenter och dagens monark. De tidigare hade en viktig uppgift i att verkligen styra landet dvs bestämma om krig, ekonomi och annat. Dagens svenske statschef har egentligen endast en funktion - att se till att monarkin består och till detta behöver han (och hans familj) media. Kungafamiljen måste synas, och synas ofta, för att vi inte ska glömma bort att de finns och för att vi inte ska börja inse att vi inte behöver dem.

Så, när Silvia eller någon annan medlem av den kungliga familjen klagar över medias bevakning eller när vanligt folk menar att det är synd om dem som inte har något privatliv, så bör man komma ihåg detta. Media är deras enda chans att försöka hänga sig kvar vid sin position. De kanske hatar det, men tro mig, de vet att de behöver publiciteten och skulle inte vilja förlora den för allt i världen.

Slutligen, traditioner kan vara trevliga, men får inte bli så institutionaliserade att vi till slut inte vet varför vi har dem, utan bara fortsätter med dem just för att vi alltid har gjort så. Historia är intressant och viktigt, men det betyder inte att vi till varje pris måste hålla fast vid ett otidsenligt statsskick bara för att det är kopplat till just historien. Det finns muséer och litteratur där man kan fördjupa sig i historiska företeelser. Där hör de hemma, och där borde även monarkin placeras. Republik nu, tack.

Närvaro för Sverige i tiden

Har ännu en gång roat mig med att besöka hovets hemsida och denna gång har jag kikat på de kungligas kalender. Pappa kungen ska ju enligt kvällstidningsskvallret ha kallat hem Madeleine eftersom han är orolig för att hon eventuellt jobbar för lite, och att detta kan sticka i ögonen på skattebetalarna. Hon förväntas göra en insats för sitt fosterland alldenstund detta land betalar hennes uppehälle, resor och förmodligen en ganska väl tilltagen fickpeng att roa sig för. Kanske har han trots sin kungliga upphöjdhet oroats en smula av den senaste tidens "skandaler" och insett att skattebetalarna börjar ifrågasätta och ställa krav. Bra i så fall.

Det som slog mig när jag läste igenom deras kalendrar var hur många uppdrag som går ut på att närvara. Om det nu är så att de gör så mycket för Sverige som det sägs, så borde väl en något högre aktivitetsnivå än bara närvaro krävas. Ger kungens närvaro vid ICC Swedens årsmöte något för verksamheten, eller är han bara där? Eller kungens och Carl Ph:s närvaro vid Filipstads 400-årsjubileum... på vilket sätt betyder det att Filipstad blir en bättre plats? Det kanske innebär en viss uppmärksamhet lokalt och säkert tycker många i just Filipstad att det är kul, men betyder det något för Filipstad, Värmland eller Sverige? Går plötsligen de filipstadska företagen bättre? Flyttar folk till Filipstad eftersom kungen och prinsen varit där? Blir skolan bättre? Allvarligt talat, är det någon som tror det? Den enda effekten är att lokalblaskan får något att skriva om, och att en massa resurser läggs på att planera besöket, bjuda på förnämare mat än vad som annars skulle anses vara ekonomiskt försvarbart och ibland bygga lyxtoaletter, eftersom de befintliga många gånger inte duger för kungligt kiss.

Victoria var här i stan för ett par år sedan. Det var ett visst ståhej, och något kommunalråd fick tillfälle att sola sig lite i prinsessglansen, men mer än denna lilla festlighet har jag inte sett att vi fick ut av det. Faktiskt var det lika mycket uppståndelse när Victoria Svensson, fotbollsspelaren, gjorde ett officiellt besök. Jag tror att hon har betytt betydligt mer för den här kommunen än vad en kunglig visit någonsin kommer att göra. Hon har dessutom skaffat sig sin berömmelse genom egna prestationer och en osedvanligt stor talang och är väl värd alla hyllningar.

Carl Philip var förresten och invigningstalade på skidsprinten runt slottet. Sedan fick han kolla in hur tv-sändningen går till, besöka vallalastbilen och lära sig hur tidtagningen sköts. Kan någon tala om för mig på vilket sätt detta är bra för Sverige? Kommer C-Ph att sköta tidtagningen vid nästa OS och se till att Sverige slår norrmännen? Eller kanske valla skidorna så att det blir rätt i nästa VM? Det vore ju i så fall något.

Om det är så att dessa kungligheter har andra och viktigare uppgifter för Sverige, borde inte hovet tydligt visa det på sin hemsida, så att vi verkligen ser vilken nytta de gör? Kalendrarna för var och en av Bernadotterna gapar väldigt tomma. En liten närvaro här, tio tomma dagar och sedan en närvaro och eventuellt ett invigningstal där. Tal som med all säkerhet någon annan skrivit.

Nej, monarkin som sådan är absurd och hittills har ingen lyckats övertyga mig om den stora nytta den sägs göra. Inte ens hovets hemsida. Fast en sak som jag direkt kan se är något nyttigt finns i ärlighetens namn i kalendern. Drottningen har planerat att köpa en majblomma. Hoppas hon köper mer än en. Det har hon råd med.

Republik nu, tack.

Bara jag, tvåstrukna a:n, lite jogg och ett par våfflor (och Silvia)

Får man skriva i sin blogg utan att ha något brännande, engagerande och/eller aktuellt ämne att skriva något fyndigt om? Jag tänker göra det i vilket fall, utan att invänta eventuella tillstånd. Det finns mycket i världen att ändra på, men det finns en del glädjeämnen också. Idag kommer ett par av dessa att avhandlas.

Pro primo - att flera dagar i rad tvingas framkväda tvåstrukna a:n i längd som kinesiska muren och styrka som en tropisk orkan är kanske inte den bästa medicinen för ett par sopranstämband. Men det är en själslig och rent mänsklig kick att få göra det tillsammans med andra. Och inte vilka andra som helst. Mina underbara körvänner ger styrka och kraft att ta itu med annat som måste göras. Ett skratt förlänger livet sägs det och jag lär leva länge bara på allt skrattande som äger rum under måndagskvällarna. Trots att musiken ibland inte är den som jag gillar mest, är gemenskapen fantastisk och det får det att bli kul i alla fall. Alla som någon gång satt sin fot på ett körrep, eller använt sin röst i körsammanhang vet vad jag talar om. Det är inte för inte som körsång i Sverige är en folkrörelse.

Pro secondo - att under en våreftermiddag ge sig ut på en joggingtur är en annan kick (ibland). I lördags sprang jag över golfbanan här. Dubbskorna var på, eftersom en stor del av vägen var isbelagd. Idag, tre dagar senare, var vägen bar. Dubbarna behövdes inte längre. Att sedan lyckas genomföra första rundan på hur lång tid som helst som kändes bra, var hur kul som helst. Jag vet inte om det handlade om den minimala coachning jag fick av en kompis någon timma innan, men kanske hjälpte det till. Tankarna gick hur som helst inte till det jobbiga, utan hamnade rätt, vilket inte har hänt sedan i somras. Längtar redan till nästa runda.

Pro tertio - att göra våfflor till familjen och upptäcka att de försvinner fortare än man hinner blinka hör definitivt till livets positiva händelser. Trist bara att jag inte hann få undan en våffla att posta till dottern i Malmö, (jo, det postas bakverk och andra galenskaper till familjemedlemmar i den här familjen) men det får bli nästa gång. Då tar jag undan en våffla innan matvraken släpps fram till bordet.

Avslutningsvis bara en liten fundering (jag kan inte hålla mig riktigt i alla fall)...nu när Silvia har drabbats av influensa och inte kan fullfölja sitt uppdrag att resa till Botswana - blir det en karensdag i apanaget då?

När man bläddrar lite...

i tidningen Världshorisont - som jag för övrigt rekommenderar - drabbas man av ett visst mått av maktlöshet. Senaste numret handlade om flickor i världen. Åtminstone jag själv blir ganska nedslagen av det jag läser. Flickor diskrimineras i stora delar av världen och de får aldrig en chans att utbilda sig eller att ta någon som helst kontroll över sina liv. "Självförverkligande" som vi i vår lyckliga och förhållandevis oproblematiska tillvaro kan ägna oss åt, är ett fenomen som dessa flickor aldrig ens kan drömma om - om de ens vet att det existerar.

På framsidan av tidningen sitter en 11-årig flicka bredvid en man i turban. Hans ålder är svår att fastställa. De båda bor i Afghanistan och jag har svårt att bedöma ålder på människor där. Deras ansikten har ofta exponerats för sol och vind och de kan se betydligt äldre ut än vad de är. Mannen ser ut att vara mellan 50 och 70, och det skulle kunna vara hennes far, men det är hennes man. Flickan ser någorlunda välmående ut, men faktum är att hon aldrig kommer att få gå i skolan och hon kommer med säkerhet att bli gravid långt innan hennes lilla kropp är färdig för en sådan påfrestning.

Kvinnlig könsstympning tas också upp. Det är en fullkomligt vidrig sedvänja, men där är trenden positiv. Stora insatser görs och på många håll börjar man förstå riskerna med ingreppet och antalet flickor som omskärs minskar stadigt.

Flickfoster aborteras av många familjer i t ex Kina och Indien. De flickor som föds riskerar att dö av vanvård eller undernäring eftersom de helt enkelt inte får tillräckligt med mat. Familjerna vill hellre ha pojkar eftersom de ger högre status och bidrar till familjens ekonomi även i vuxen ålder, så det är de som får mat och omvårdnad i första hand. Flickorna försvinner till sin makes familj när de gift sig och de ska också ha med sig en hemgift, vilket kan vara dyrt.

I krig och när andra katastroflägen råder ökar alltid våldet mot kvinnor och flickor. I t ex Kongo och Sudan våldtas flickor och kvinnor systematiskt eftersom det knäcker samhället mentalt. Flickor nekas att gå utanför hemmet eftersom det är osäkert. Visserligen är hon kanske tryggare där, men hon förlorar sin skolgång. Och att flickor får gå i skolan är viktigt för hela nationens välstånd. En utbildad flicka klarar oftast av att försörja sina barn senare i livet och hon ser det också som viktigt att de i sin tur får utbildning.

Det finns mycket att göra och det är lätt att känna sig rätt liten i sammanhanget. FN-förbundet har just nu en kampanj som heter flicka. På deras hemsida kan man läsa mer och även få tips om vad man kan göra. Och så finns ju UNICEF.

I pappas bokhylla...

kan man hitta mycket. Visserligen har pappa själv "kilat runt hörnet", som han skulle ha sagt själv, men böckerna finns kvar och mamma är inte så intresserad av de klenoder som finns där. Detta för det goda med sig att det är någorlunda fritt fram att botanisera och plocka med sig eventuella godbitar.

För många år sedan, när jag pluggade vid Musikhögskolan, nämnde en av lärarna, som kuriosa, en bok som heter Jazzen anfaller av Erik Walles. Boken är starkt kritisk till jazzen och är närmast ett brandtal över den skadliga inverkan som denna musikaliska genre har på den svenska ungdomen. Det är inte svårt att småle en aning, temat om att nya företeelser som en äldre generation inte känner sig helt hemma med är skadliga, är ju ständigt närvarande. Är det inte jazz, så är det pop, TV eller dataspel. Att min pappa hade boken i sin samling är lite obegripligt med tanke på att jazz verkligen var hans musik. Kanske trodde han att boken var något annat än den visade sig vara. Kanske tyckte han att Walles var så galen att han ville läsa just av det skälet.

Hur som helst, Erik Walles bok är mycket underhållande. Som berättande källa är den naturligtvis helt värdelös. Den är så tendentiös att det mesta i den vägen bleknar. Som kvarleva och tidsdokument är den dock fantastisk. Den har ett språkbruk som vore fullständigt omöjligt idag och framställer "oss" européer som högtstående och kulturella och "negrer" som motsatsen. I den står till exempel det i musikerkretsar ganska berömda omdömet om jazzens miljöer.

Man kan inte förstå jazzen utan att taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst.

Den har skapats av negrer.

Den har skapats av berusade negrer.

Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö. (s 46)

Den som är känslig för musikens stämning och karaktär, menar Walles, tvekar inte att fälla sitt omdöme om jazzen genom "det rätta, vissa ordet: en musik, som fostrar pöbel". (s 45)

Avslutningsvis ska jag bli lite seriös och koppla till dagens Sverige. Erik Walles menar att jazzen håller på att breda ut sig och det måste till en motattack. Jazzrörelsen är, enligt Walles, "mäktig att genomföra aktioner i större format" och "[m]ålet är ... jazzens fullkomliga seger och den västerländska musikens utrotande ur vår kultur". (s 71) Just det här kan vi kanske le åt idag, men resonemangen är överförbara på andra företeelser och hotbilder som målas upp. Kan vi le åt dem också om ett antal år?

Citaten (utom det från pappa naturligtvis) är hämtade från E. Walles, Jazzen anfaller, Natur och kultur, 1946