"Här sitter jag med min latte"-typen

I morse kollade jag snabbt in Nyhetsmorgon på TV4 och där fanns bl a en känd bloggare. Hon sa att man bör ha något att säga om man vill ha läsare och inte bara skriva saker som "här sitter jag med min latte" hela tiden. Det går bra ibland dock, och jag tänker ta fasta på det och skriva precis ett sådant nonsensinlägg. Den som vill läsa om kampen för republik kan hoppa till dagens inläggs absolut sista mening. Där nämns det kort - mycket kort.

Om man tänker tillbringa lördagskvällen i sitt hem framför TV:n bör man uppenbarligen inte förvänta sig någon extraordinär underhållning. Maken och jag valde just mellan Kommissarie Morse och Morden i Midsomer. Valet föll på det senare eftersom vi inte har sett det här avsnittet lika många gånger som det aktuella avsnittet av Morse. Det har jag sett fyra gånger tror jag. Midsomer-episoden har jag nog bara sett en eller två så det känns fräscht.

En nyhetssurfning ger inte heller några sensationer. Hur det går med socialdemokratin är ovisst, men jorden ska visst gå under igen, antingen i morgon den 16/10 eller möjligen den 21, dvs på fredag. Det beror på om det är Gud eller kometen Elenin som fixar det. Senast det var aktuellt var den 21 maj. Då sprang jag Göteborgsvarvet och jorden gick inte under. Det betyder alltså att om jag ger mig ut och springer en sväng i morgon och en sväng till på fredag så klarar jorden sig även denna gång. Jag lovar att försöka hinna med ytterligare en runda dessemellan för att vara på den säkra sidan.

Dagens kampanj för införandet av republik kan kanske inte direkt benämnas som en succé, men jag anser i alla fall att monarkin bör avskaffas.

Pinsamt Ohly och Juholt

Det här var riktigt pinsamt. Våra demokratiska företrädare och folkvalda visar sig inte respektera demokratin. Man må tycka vad man vill om Sverigedemokraterna men partiet har blivit invalt i Sveriges riksdag. Det har skett genom demokratiska val och är med andra ord ett uttryck för folkviljan. Den folkvilja som våra politiker måste respektera, och säger sig respektera.

Nu kan man fråga sig vad demokrati betyder för herrar Juholt och Ohly (och nu lämnar vi Juholts ekonomiska förehavanden därhän). Det betyder tydligen inte att det är väljarna som ska bestämma hur riksdagen ska se ut. Eller jo, kanske. Det är OK så länge bara partier som Ohly och Juholt tycker platsar tar sig in i det svenska parlamentet. Om väljarna, dvs svenska folket, inte har samma mening som vänsterledaren eller sossarnas härförare, så hittar de båda senare på egna regler för hur demokratin ska fungera.

Det är inte nödvändigt att gilla Jimmie Åkesson och det är inte nödvändigt att gilla Sverigedemokraterna och deras politik, men det är nödvändigt att respektera väljarna och det val de har gjort. Det är inte Åkessons fel att inte övriga partier lyckades övertyga den del av valmanskåren som röstade på SD att välja något annat. Det var övriga partier som misslyckades, och i stället för att ta upp kampen nu lämnar Juholt och Ohly banan. Väl kämpat killar!

Att vägra debattera för att man har placerats vid sidan av ett parti man inte känner någon större sympati för är inte bara barnsligt och omoget. Beteendet hör hemma i sandlådan. Det vittnar också , precis som jag har sagt innan, om en i det närmaste total avsaknad av respekt för demokratin och för väljarna. Demokrati innebär att åsikter som man själv inte delar kan komma att växa sig starka. Då gäller det att försöka bilda opinion och vända åsiktsvindarna åt det håll man anser vara rätt. Det trodde jag i min enfald att även vänstern hade begripit.

Jag tycker faktiskt att det här är mer pinsamt än att vi har en monarki, och det vill inte säga lite.

Dödsstraff och Troy Davis

Troy Anthony Davis är död. Han avrättades i morse och förklarades död kl 05.08 svensk tid, i det land som kallar sig världens största demokrati. Det land som anser sig självt vara en ledstjärna när det gäller mänskliga rättigheter.

Att USA kan tillåta att en bra bit över hälften av dess delstater utdömer och genomför dödsstraff är fullkomligt obegripligt. Ett avrättning är oåterkallelig, det finns inga som helst möjligheter till upprättelse för den dömde och det har hänt mer än en gång att oskyldiga har avrättats. Blotta tanken på att det finns en risk att en oskyldig berövas livet borde få vilken stat som helst att avstå från detta ohyggliga. Att avsiktligt ta ett liv är mord, oavsett om det begås i lagens namn eller inte.

I fallet Troy Davis har sju av nio vittnen tagit tillbaka de tidigare vittnesmålen där de pekade ut honom som mördare. Den mördade var en polis, Mark MacPhail, som dödades 1989. Ett av de två vitten som fortfarande står fast vid att Davis mördade polisen är den man som andra pekar ut som den verklige mördaren.

Jag vet inte om Troy Davis var skyldig eller oskyldig, men i ett fall där det finns så många oklarheter är det helt ofattbart att avrättningen genomförs. Troy Davis hade överlevt tre tidigare avrättningsdatum eftersom avrättningen då skjutits upp. Inatt låg han fastspänd på den brits där han skulle få giftinjektionen, när plötsligt avrättningen sköts upp igen ett par minuter innan den skulle starta. Upp till sju dagars uppskov kunde det bli, medan höga vederbörande fattade nya beslut. Det blev fyra timmar. Timmar under vilka Davis låg fastspänd på dödsbritsen, förmodligen (säkerligen) kände han en gnutta hopp återvända, innan beskedet kom att han verkligen skulle dö. Det är en fullständigt omänsklig behandling och måste vara en näst intill omänsklig psykisk tortyr.

Mark MacPhails familj har önskat att avrättningen skulle ske så att de fick ett avslut. Jag kan på ett sätt möjligen förstå hur de tänker, men inte hur kan det ge frid i sinnet att ytterligare en människa ska dö? Till råga på allt en människa som kanske är oskyldig. Mark MacPhail har varit död i 22 år och han kommer inte tillbaka för att ännu ett liv tas. Och om det skulle visa sig att mördaren var en helt annan människa, ska han eller hon också dö då? Och vem ska i så fall avrättas för mordet på Troy Davis?

Den här öga för öga-mentaliteten är svår att förstå. Jag läste för en tid sedan om en kvinna från Indien eller Pakistan som hade fått syra kastad i ansiktet och förlorat sin syn. Hon skulle som hämnd få lov att droppa syra i ögonen på den man som hade kastat. Mannen skulle komma att bli blind under stor smärta, och alltså få känna på vad han utsatt kvinnan för. Denna kvinna bestämde sig för att inte utkräva sin hämnd. Hon hade förstått att hennes öde inte blir lättare för att ytterligare en människa förlorar synen. Hon är en stor och aktningsvärd människa. Jag önskar att samma inställning kunde sänka sig över samtliga delstatsregeringar i USA och dess samtliga invånare.

Tusentals människor avrättas varje år världen över. Det är beklagligt och fasansfullt, men är i många fall så att säga "in character" med regimer och människosyn i dessa länder. Tyvärr. När det gäller USA är det bara obegripligt, eller så handlar det om ett enda stort hyckleri.

Jag är nog lite monarkist i alla fall

Faktum är att jag börjar svänga i statsskicksfrågan. Ett visst underhållningsvärde har de kungliga onekligen. Idag var jag och handlade och när jag väntade på min tur i kassan föll blicken på tidningsstället. En tidning (Tidningen S tror jag) hade på sin första sida att Daniel (han som numera är kunglig höghet) vädjade för att få barn och menade att "hovet måste agera".

Tankarna springer iväg i de mest hissnande, och kanske inte helt barntillåtna, banor. Till exempel måsta man ställa sig frågan på vilket sätt den dyre prinsen hade tänkt sig att hovet skulle agera. Menar han hela hovet eller vissa utvalda personer? Och borde han inte själv vara en relativt aktiv aktör i sammanhanget? Ödmjukhet i all ära, men det här är väl ändå att förminska sin betydelse in absurdum. Dock kanske man kan tala om en viss tradition i frågan eftersom i varje fall Gustav III behövde hjälp av hovet, i det fallet hovstallmästaren, för att det skulle bli någon tronarvinge.

Som sagt, ett ganska stort underhållningsvärde har spektaklet. Frågan är väl möjligen om underhållning verkligen bör vara statsskickets uppgift.

Det är olyckligt…

att debatten om statsskicket skyms av en tvivelaktig monark. Monarkin ska bort oavsett om monarken ägnar sin tid åt att borsta lerskärvor rena vid arkeologiska utgrävningar, eller om han ägnar sig åt att gräva på helt andra sorters fyndplatser.

att vi har ett statsskick som innebär att statschefen hamnar i den krets av människor som tenderar att bli svårt demoraliserade. Att inneha en utvald och upphöjd position kan bevisligen leda till att den utvalde anser sig kunna stå över etiska normer som gäller i övriga samhället. Det kan förvisso hända med alla som har tillräckligt med pengar och inflytande men när det händer en kung är det än mer oacceptabelt eftersom det då händer med den person som ska representera ett helt folk och vara sitt lands främsta företrädare. Det är dock viktigt att komma ihåg att det är monarkin som system som i grunden skapar förutsättningarna för detta genom att upphöjda personer alltid omges av ja-sägare och fjäskare och tillåts leva lite som de vill även om det sker på andras bekostnad (vilket det gör på mer än ett sätt). Monarkin ska med andra ord bort oavsett om monarken är ett dygdemönster eller ett rötägg.

att Republikanska Föreningens styrelse inte har lyckats/velat/orkat/haft lust att ta vara på den medvind föreningen hade för ett år sedan. Debatten om statsskicket måste kunna föras oavsett om kungen gör bort sig, inhemska eller utländska kungligheter gifter sig eller om det kommer uppgifter om händelser vid hovet. 7000 medlemmar hade kunnat aktiveras och göras till opinionsbildare och inlemmas i ett aktivt och strukturerat arbete. Styrelsen har föredragit att mer eller mindre dra sig tillbaka till sina rum, vilket jag beklagar djupt.

Änglaclowner, trivial glädje och kissnödiga män

Clowner vs värdighet
Bussen jag brukar ta till Göteborg tar vägen förbi Gamla Ullevi. Har ännu inte varit där på fotboll, men att Blåvittshopen finns i byggnaden går inte att missa. Skylten syns alltför väl från vägen. Det är något med den där färgkombinationen. Just den blå nyansen ihop med det vita i just den randningen kommer mig att tänka på någon slags clownpyjamas. Inledningen av Allsvenskan säger väl något liknande. Och alldeles oavsett fotbollspreferenser och alldeles oavsett tabelläget signalerar kombinationen grönt och svart en långt större värdighet.

Tårta och duktiga butiksinnehavare
Kan verkligen rekommendera ett besök hos Steinbrenner och Nyberg på Östra Larmgatan i Göteborg. För 87 kronor får man dagens soppa, bröd från deras bageri med smör och ost, samt dessertbuffé = tårtor i mängd. Hur mycket man vill och orkar av alltihop. Var där i fredags eftermiddag och träffade en kär vän, som jag brukar träffa just där ett par gånger om året. Trevligt umgänge och god mat – kan det bli bättre? Förmodligen inte, men det kan ju fortsätta lika bra.

En av mina favoritbutiker heter Modekometen och ligger mellan Järntorget och Linnéplatsen. Det ser inte alltid ut som om de har så mycket, men börjar man prata med någon av de två damer som har stället, så kommer man inte undan. Igår sa en av dem till mig: "Du, har du sett den här linneklänningen? Prova den, jag tror den passar dig." Jag provade, och det fanns ingen återvändo. Modell, stil – allt passade mig. Hon sålde en linneskjorta också att ha över klänningen. Det är samma sak varje gång. De hittar min stil perfekt och lyckas få mig att prova något som jag just då upptäcker att jag har saknat och är i desperat behov av. Fattigare med fortfarande nöjd lämnade jag butiken. Har hittills aldrig ångrat ett inköp som jag har gjort där.

Kissnödiga herrar
Egentligen har begreppet "herre" inte mycket att göra med den person av manskön som åkte med bussen från Göteborg lite senare på kvällen. Jag hade inköpt ett par billiga hörlurar (69kr på Clas Olsson) och försjönk i upplösningen av en deckare direkt när resan började. Därför fattade jag inte helt vad som hände. Tydligen hade bussen stannat i Bollebygd och den här karln gick av för att kissa. Busschauffören körde vidare, hur mycket han hade förstått vet inte jag. Efter cirka 5 mil, vid Tolkabro, klev karln på igen. Fullständigt rosenrasande. Han röt och skrek på chauffören, som f ö inte var infödd svensk, diverse okvädinsord om hans ursprung och kallade honom för saker som inte lämpar sig för offentlig publicering, samt krävde att få hans personnummer, adress och telefonnummer. Han hade lyckats få en kompis att köra ifatt bussen och steg på för att hämta sina väskor, vilka han lämnat ombord när han skulle uträtta sitt naturbehov, förutsättande att bussen skulle vänta. Uppträdet pågick i säkert fem minuter.

Jag vet inte vad jag ska tycka om folk som menar att bussen borde vänta medan de själva "tar en piss", som han uttryckte det. Man kan kanske tycka att man kan vara såpass hygglig, men tidtabellen skulle falla sönder som ett korthus om alla som hade hävt i sig för mycket vätska ska tillåtas hålla bussen för att gå av och lätta på trycket. Och 1-2 timmars resa borde man kunna klara om man inte har någon sjukdom. Har dessutom svårt att tro att en kvinna skulle kräva samma hänsynstagande. Det finns säkert någon som menar att jag genusgeneraliserar. Må så vara, men mina egna empiriska studier i ämnet visar tydligt att min tes håller ganska långt.

Lyckat möte och en annan sorts kung

Ibland kan man förundras över hur mycket man hinner uppleva och tänka under bara ett enda dygn – eller i det här fallet ett dygn plus några timmar. Gårdagen och början av denna bestod just av sådana där upplevelserika och tankeväckande timmar.

Lyckat möte – positiv återkoppling
Dagen började med att en kollega och jag äntligen (att det var äntligen berodde betydligt mer på mig än på henne) fick till ett möte mellan hennes SFI-elever och en av mina grupper på ungdomsgymnasiet. SFI står för "Svenska För Invandrare" om någon inte visste det. SFI-eleverna, som var alltifrån 25 och uppåt i ålder, och med väldigt skiftande bakgrund, hade uttryck viss tveksamhet och rent av obehag över att prata med svenska ungdomar. Uppfattningen att svenska ungdomar inte är artiga, att de ser ner på SFI-eleverna samt någon idé om att det kunde komma att bli obehagligt med svåra frågor gjorde att en del helt enkelt sa att de inte ville vara med.

Mötet slutade med att alla, både "mina" ungdomar och SFI-eleverna sa att "Vi måste ses igen! Kan vi inte ha en sån här lektion till snart?" Med andra ord – succé. De diskuterade, frågade och lyssnade på varandra med stort intresse. Sent på kvällen läste jag ett mail som min kollega skrivit lite senare på dagen, när hon hade avslutat med sina elever, där hon beskrev hur en del av SFI-eleverna varit riktigt rörda över att ha fått berätta sina historier, och att de nu förstod att de svenska eleverna inte ser ner på dem, utan bara är lite blyga. De är egentligen jättesnälla. Jag kunde i och för sig ha sagt det på förhand. Det kunde inte bli fel med den klassen, SP09, men så kul det var med den positiva responsen.

Kungar ut ur huset
Från detta fantastiska möte kastade jag mig till stationen för att ta bussen till Göteborg. Satt bakom ett par brudar av den där sorten som tror att världen kretsar kring dem. Tyvärr hade jag glömt mina hörlurar så jag kunde inte stänga ute tjattret fullständigt. Dock glömde jag dessa båda damer när jag fick syn på ett par reklamskyltar. Kung Markatta, som är ett grossistföretag som säljer ekologiska produkter skriver "Bevara Monarkin" och "Rojalist? Javisst!" med stora bokstäver och avslutar med att "kampen för det goda" fortsätter. Jag förstår mycket väl kopplingen till varumärket, men det kom mig i alla fall att kolla kyl och skafferi. Jag skulle inte må riktigt väl av att hysa en monark tillsammans med saker jag tänker äta. Ej heller ämnar jag handla saker som i förlängningen kan tänkas gynna en monark i vilken form han eller hon än må uppenbara sig. Hittade dock bara en näst intill tom burk Tahini, den lär snart vara slut och därefter gör jag rent hus med alla kungligheter. Kampen för det goda kan föras på många sätt.

Nu är de i farten igen

Det är något mellan Aftonbladet och kungahuset. Och vad det än är så verkar de behöva prata ut. Kungens minst sagt konstiga skämt om att Silvia är så dålig att man behöver skära av henne öronen är ett exempel på detta (var det bara jag som inte fattade poängen?). Igår rapporterades det att hon har jagats vid någon butik New York och stukat foten i flykten undan en efterhängsen fotograf, från samma Aftonbladet.

Naturligtvis tycker jag inte att det är roligt när drottningen stukar foten. Jag har svårt att glädjas över andras skador, vem det än gäller. Däremot kan jag förundras lite över kungahusets förhållande till pressen och för all del även till andra medier. I det här fallet får man intrycket att drottningen jagats som ett villebråd av en ondsint fotograf och att hon inget hellre vill än att få vara i fred, men samtidigt måste man komma ihåg att utan dessa fotografer och journalister vore hon noll och intet. Det ligger i hennes intresse att ständigt finnas på löpsedlarna. Förhållandet mellan kungligheter och press är ett slags ömsesidigt beroendeförhållande. Båda behöver den andre för att överleva. Pressen säljer stort på att rapportera om nyheter från hovet, och de kungliga upprätthåller, genom att synas i media så ofta som möjligt, sitt existensberättigande som just kungligheter. Som människor har de självklart varken större eller mindre rätt att existera än någon annan.

Ponera att ingen brydde sig om vad kungen eller någon annan i kungahuset gör. Svensk Damtidning slutar skriva, Expressens och Aftonbladets hovreportrar hittar andra och viktigare ämnen att ta upp - vilket inte borde vara en särskilt svårt. Hur stort skulle intresset för den svenska monarkin vara efter en tid i så fall? Hur många skulle tycka att det är viktigt med en kung eller drottning? Med stor sannolikhet betydligt färre än idag. Faktum är att alldenstund de kungliga inte har någon som helst makt eller funktion i samhället är deras enda möjlighet att vinna stöd hos undersåtarna att se till att synas så mycket som möjligt och på så sätt skapa ett behov av sig själva hos gemene man.

Tack vare att de ständigt syns befäster de själva sin position som bärare av en historiskt arv som en funktion som vi behöver i vårt samhälle. Men det där är inte en helt riktig tanke. Vi har förvisso en historia, och lika förvisso innehåller denna historia ett ganska stort antal kungar och drottningar. Tankefelet många tycks begå begår är att de framställer det som om denna historia försvinner och suddas ut om monarkin avskaffas. Hux flux blir vi av med Gustav Vasa, drottning Kristina och hela klabbet. Men inte blir vi det. Historien ser ut som den gör, den går inte att ändra och därmed har vi kungar så det räcker och blir över. Bra kungar och dåliga kungar. Folkvalda och sådana som ärvde sin roll.

Det finns dock en väsentlig skillnad mellan dessa tidigare regenter och dagens monark. De tidigare hade en viktig uppgift i att verkligen styra landet dvs bestämma om krig, ekonomi och annat. Dagens svenske statschef har egentligen endast en funktion - att se till att monarkin består och till detta behöver han (och hans familj) media. Kungafamiljen måste synas, och synas ofta, för att vi inte ska glömma bort att de finns och för att vi inte ska börja inse att vi inte behöver dem.

Så, när Silvia eller någon annan medlem av den kungliga familjen klagar över medias bevakning eller när vanligt folk menar att det är synd om dem som inte har något privatliv, så bör man komma ihåg detta. Media är deras enda chans att försöka hänga sig kvar vid sin position. De kanske hatar det, men tro mig, de vet att de behöver publiciteten och skulle inte vilja förlora den för allt i världen.

Slutligen, traditioner kan vara trevliga, men får inte bli så institutionaliserade att vi till slut inte vet varför vi har dem, utan bara fortsätter med dem just för att vi alltid har gjort så. Historia är intressant och viktigt, men det betyder inte att vi till varje pris måste hålla fast vid ett otidsenligt statsskick bara för att det är kopplat till just historien. Det finns muséer och litteratur där man kan fördjupa sig i historiska företeelser. Där hör de hemma, och där borde även monarkin placeras. Republik nu, tack.

Närvaro för Sverige i tiden

Har ännu en gång roat mig med att besöka hovets hemsida och denna gång har jag kikat på de kungligas kalender. Pappa kungen ska ju enligt kvällstidningsskvallret ha kallat hem Madeleine eftersom han är orolig för att hon eventuellt jobbar för lite, och att detta kan sticka i ögonen på skattebetalarna. Hon förväntas göra en insats för sitt fosterland alldenstund detta land betalar hennes uppehälle, resor och förmodligen en ganska väl tilltagen fickpeng att roa sig för. Kanske har han trots sin kungliga upphöjdhet oroats en smula av den senaste tidens "skandaler" och insett att skattebetalarna börjar ifrågasätta och ställa krav. Bra i så fall.

Det som slog mig när jag läste igenom deras kalendrar var hur många uppdrag som går ut på att närvara. Om det nu är så att de gör så mycket för Sverige som det sägs, så borde väl en något högre aktivitetsnivå än bara närvaro krävas. Ger kungens närvaro vid ICC Swedens årsmöte något för verksamheten, eller är han bara där? Eller kungens och Carl Ph:s närvaro vid Filipstads 400-årsjubileum... på vilket sätt betyder det att Filipstad blir en bättre plats? Det kanske innebär en viss uppmärksamhet lokalt och säkert tycker många i just Filipstad att det är kul, men betyder det något för Filipstad, Värmland eller Sverige? Går plötsligen de filipstadska företagen bättre? Flyttar folk till Filipstad eftersom kungen och prinsen varit där? Blir skolan bättre? Allvarligt talat, är det någon som tror det? Den enda effekten är att lokalblaskan får något att skriva om, och att en massa resurser läggs på att planera besöket, bjuda på förnämare mat än vad som annars skulle anses vara ekonomiskt försvarbart och ibland bygga lyxtoaletter, eftersom de befintliga många gånger inte duger för kungligt kiss.

Victoria var här i stan för ett par år sedan. Det var ett visst ståhej, och något kommunalråd fick tillfälle att sola sig lite i prinsessglansen, men mer än denna lilla festlighet har jag inte sett att vi fick ut av det. Faktiskt var det lika mycket uppståndelse när Victoria Svensson, fotbollsspelaren, gjorde ett officiellt besök. Jag tror att hon har betytt betydligt mer för den här kommunen än vad en kunglig visit någonsin kommer att göra. Hon har dessutom skaffat sig sin berömmelse genom egna prestationer och en osedvanligt stor talang och är väl värd alla hyllningar.

Carl Philip var förresten och invigningstalade på skidsprinten runt slottet. Sedan fick han kolla in hur tv-sändningen går till, besöka vallalastbilen och lära sig hur tidtagningen sköts. Kan någon tala om för mig på vilket sätt detta är bra för Sverige? Kommer C-Ph att sköta tidtagningen vid nästa OS och se till att Sverige slår norrmännen? Eller kanske valla skidorna så att det blir rätt i nästa VM? Det vore ju i så fall något.

Om det är så att dessa kungligheter har andra och viktigare uppgifter för Sverige, borde inte hovet tydligt visa det på sin hemsida, så att vi verkligen ser vilken nytta de gör? Kalendrarna för var och en av Bernadotterna gapar väldigt tomma. En liten närvaro här, tio tomma dagar och sedan en närvaro och eventuellt ett invigningstal där. Tal som med all säkerhet någon annan skrivit.

Nej, monarkin som sådan är absurd och hittills har ingen lyckats övertyga mig om den stora nytta den sägs göra. Inte ens hovets hemsida. Fast en sak som jag direkt kan se är något nyttigt finns i ärlighetens namn i kalendern. Drottningen har planerat att köpa en majblomma. Hoppas hon köper mer än en. Det har hon råd med.

Republik nu, tack.

Bara jag, tvåstrukna a:n, lite jogg och ett par våfflor (och Silvia)

Får man skriva i sin blogg utan att ha något brännande, engagerande och/eller aktuellt ämne att skriva något fyndigt om? Jag tänker göra det i vilket fall, utan att invänta eventuella tillstånd. Det finns mycket i världen att ändra på, men det finns en del glädjeämnen också. Idag kommer ett par av dessa att avhandlas.

Pro primo - att flera dagar i rad tvingas framkväda tvåstrukna a:n i längd som kinesiska muren och styrka som en tropisk orkan är kanske inte den bästa medicinen för ett par sopranstämband. Men det är en själslig och rent mänsklig kick att få göra det tillsammans med andra. Och inte vilka andra som helst. Mina underbara körvänner ger styrka och kraft att ta itu med annat som måste göras. Ett skratt förlänger livet sägs det och jag lär leva länge bara på allt skrattande som äger rum under måndagskvällarna. Trots att musiken ibland inte är den som jag gillar mest, är gemenskapen fantastisk och det får det att bli kul i alla fall. Alla som någon gång satt sin fot på ett körrep, eller använt sin röst i körsammanhang vet vad jag talar om. Det är inte för inte som körsång i Sverige är en folkrörelse.

Pro secondo - att under en våreftermiddag ge sig ut på en joggingtur är en annan kick (ibland). I lördags sprang jag över golfbanan här. Dubbskorna var på, eftersom en stor del av vägen var isbelagd. Idag, tre dagar senare, var vägen bar. Dubbarna behövdes inte längre. Att sedan lyckas genomföra första rundan på hur lång tid som helst som kändes bra, var hur kul som helst. Jag vet inte om det handlade om den minimala coachning jag fick av en kompis någon timma innan, men kanske hjälpte det till. Tankarna gick hur som helst inte till det jobbiga, utan hamnade rätt, vilket inte har hänt sedan i somras. Längtar redan till nästa runda.

Pro tertio - att göra våfflor till familjen och upptäcka att de försvinner fortare än man hinner blinka hör definitivt till livets positiva händelser. Trist bara att jag inte hann få undan en våffla att posta till dottern i Malmö, (jo, det postas bakverk och andra galenskaper till familjemedlemmar i den här familjen) men det får bli nästa gång. Då tar jag undan en våffla innan matvraken släpps fram till bordet.

Avslutningsvis bara en liten fundering (jag kan inte hålla mig riktigt i alla fall)...nu när Silvia har drabbats av influensa och inte kan fullfölja sitt uppdrag att resa till Botswana - blir det en karensdag i apanaget då?

När man bläddrar lite...

i tidningen Världshorisont - som jag för övrigt rekommenderar - drabbas man av ett visst mått av maktlöshet. Senaste numret handlade om flickor i världen. Åtminstone jag själv blir ganska nedslagen av det jag läser. Flickor diskrimineras i stora delar av världen och de får aldrig en chans att utbilda sig eller att ta någon som helst kontroll över sina liv. "Självförverkligande" som vi i vår lyckliga och förhållandevis oproblematiska tillvaro kan ägna oss åt, är ett fenomen som dessa flickor aldrig ens kan drömma om - om de ens vet att det existerar.

På framsidan av tidningen sitter en 11-årig flicka bredvid en man i turban. Hans ålder är svår att fastställa. De båda bor i Afghanistan och jag har svårt att bedöma ålder på människor där. Deras ansikten har ofta exponerats för sol och vind och de kan se betydligt äldre ut än vad de är. Mannen ser ut att vara mellan 50 och 70, och det skulle kunna vara hennes far, men det är hennes man. Flickan ser någorlunda välmående ut, men faktum är att hon aldrig kommer att få gå i skolan och hon kommer med säkerhet att bli gravid långt innan hennes lilla kropp är färdig för en sådan påfrestning.

Kvinnlig könsstympning tas också upp. Det är en fullkomligt vidrig sedvänja, men där är trenden positiv. Stora insatser görs och på många håll börjar man förstå riskerna med ingreppet och antalet flickor som omskärs minskar stadigt.

Flickfoster aborteras av många familjer i t ex Kina och Indien. De flickor som föds riskerar att dö av vanvård eller undernäring eftersom de helt enkelt inte får tillräckligt med mat. Familjerna vill hellre ha pojkar eftersom de ger högre status och bidrar till familjens ekonomi även i vuxen ålder, så det är de som får mat och omvårdnad i första hand. Flickorna försvinner till sin makes familj när de gift sig och de ska också ha med sig en hemgift, vilket kan vara dyrt.

I krig och när andra katastroflägen råder ökar alltid våldet mot kvinnor och flickor. I t ex Kongo och Sudan våldtas flickor och kvinnor systematiskt eftersom det knäcker samhället mentalt. Flickor nekas att gå utanför hemmet eftersom det är osäkert. Visserligen är hon kanske tryggare där, men hon förlorar sin skolgång. Och att flickor får gå i skolan är viktigt för hela nationens välstånd. En utbildad flicka klarar oftast av att försörja sina barn senare i livet och hon ser det också som viktigt att de i sin tur får utbildning.

Det finns mycket att göra och det är lätt att känna sig rätt liten i sammanhanget. FN-förbundet har just nu en kampanj som heter flicka. På deras hemsida kan man läsa mer och även få tips om vad man kan göra. Och så finns ju UNICEF.

I pappas bokhylla...

kan man hitta mycket. Visserligen har pappa själv "kilat runt hörnet", som han skulle ha sagt själv, men böckerna finns kvar och mamma är inte så intresserad av de klenoder som finns där. Detta för det goda med sig att det är någorlunda fritt fram att botanisera och plocka med sig eventuella godbitar.

För många år sedan, när jag pluggade vid Musikhögskolan, nämnde en av lärarna, som kuriosa, en bok som heter Jazzen anfaller av Erik Walles. Boken är starkt kritisk till jazzen och är närmast ett brandtal över den skadliga inverkan som denna musikaliska genre har på den svenska ungdomen. Det är inte svårt att småle en aning, temat om att nya företeelser som en äldre generation inte känner sig helt hemma med är skadliga, är ju ständigt närvarande. Är det inte jazz, så är det pop, TV eller dataspel. Att min pappa hade boken i sin samling är lite obegripligt med tanke på att jazz verkligen var hans musik. Kanske trodde han att boken var något annat än den visade sig vara. Kanske tyckte han att Walles var så galen att han ville läsa just av det skälet.

Hur som helst, Erik Walles bok är mycket underhållande. Som berättande källa är den naturligtvis helt värdelös. Den är så tendentiös att det mesta i den vägen bleknar. Som kvarleva och tidsdokument är den dock fantastisk. Den har ett språkbruk som vore fullständigt omöjligt idag och framställer "oss" européer som högtstående och kulturella och "negrer" som motsatsen. I den står till exempel det i musikerkretsar ganska berömda omdömet om jazzens miljöer.

Man kan inte förstå jazzen utan att taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst.

Den har skapats av negrer.

Den har skapats av berusade negrer.

Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö. (s 46)

Den som är känslig för musikens stämning och karaktär, menar Walles, tvekar inte att fälla sitt omdöme om jazzen genom "det rätta, vissa ordet: en musik, som fostrar pöbel". (s 45)

Avslutningsvis ska jag bli lite seriös och koppla till dagens Sverige. Erik Walles menar att jazzen håller på att breda ut sig och det måste till en motattack. Jazzrörelsen är, enligt Walles, "mäktig att genomföra aktioner i större format" och "[m]ålet är ... jazzens fullkomliga seger och den västerländska musikens utrotande ur vår kultur". (s 71) Just det här kan vi kanske le åt idag, men resonemangen är överförbara på andra företeelser och hotbilder som målas upp. Kan vi le åt dem också om ett antal år?

Citaten (utom det från pappa naturligtvis) är hämtade från E. Walles, Jazzen anfaller, Natur och kultur, 1946

IRL

Har just kommit hem från några dagar i Skottland med 21 elever och en kollega. Det har varit trevliga dagar på många sätt, men det vi fick vara med om igår var en helt ny upplevelse. I alla fall för mig. Det vi hade gjort innan var besök på museum, stadsvandringar och besök på universitet. Som en högst normal studieresa skulle jag tro.

Igår hade vi planerat att gå till High Court i Edinburgh och titta på en rättsförhandling. Det hela var över på mindre än två minuter och handlade om att en person som var misstänkt för mordförsök skulle fortsätta vara intagen på mentalsjukhus. Det var inte särskilt spännande. Men sedan fick vi frågan om vi ville gå på en "riktig" rättegång. Och det visade sig vara en mordrättegång. Vi gick dit och plötsligt visade det sig att det man ser på TV och läser i deckare utspelades framför våra ögon. Helt i verkliga livet.

En 17-årig flicka hade knivhuggits, kvävts med ett plastskynke och eldats upp. Hennes svårt brända kropp hittades av en förbipasserande. Kamraterna vittnade och den misstänkte gärningsmannen satt bara några meter ifrån oss. Det var otäckt att möta hans blick när han lämnade salen. Man ska förvisso inte döma människor efter utseendet, men den blicken sa att detta var en kille som jag aldrig hade tillåtit mina barn att ens komma i närheten av.

Klassperspektivet var otäckt tydligt. Det här var inte fråga om människor som hade någon högre utbildning, och med något enda undantag förmodligen inte heller möjlighet att skaffa sig någon, och man kan tänka sig att framtiden inte kommer att innehålla så många guldkanter. En av den mördades vänner var höggravid, 18 år gammal. Hon verkade begåvad, men de båda andra flickorna som vittnade hade svårt att uttrycka sig och verkade inte ens veta vilken utbildning de hade gått, eller riktigt vad de hade vittnat om vid tidigare förhör.

Det var en lite trasslig historia, där den misstänkte var den mördades ex. Han hade varit kontrollerande och hade misshandlat henne. Kvällen innan mordet var han tillsammans med hennes syster och hon sa till honom på telefon att inte skada systern. Nästa kväll var hon död.

Jag kommer definitivt att följa det här fallet tills dom faller.

Kanske inte så stort som många tror...

Läste i förra veckan i en SOU från 2007 (har inte det exakta numret framför mig) om turism i Sverige. En av slutsatserna som drogs i denna utredning var att "vi är inte så kända som vi tror". Jag tror att detta även kan överföras på vårt kära kungahus. Monarkianhängare anför ju som ett av sina paradargument att vårt kungahus är så populärt och känt i andra länder. Samma SOU hade med en uppräkning över vad turister som reser till Sverige känner till om vårt land. Kungahus/monarki nämndes inte över huvud taget. Detta fick mig att börja fundera över om det verkligen skrivs så mycket i utländska tidningar om det svenska kungahuset, och jag satte igång med en liten högst privat, men ändå någorlunda vetenskaplig, studie över hur mycket C-G, Silva, Vickan m fl förekommer i utländsk press. Naturligtvis kan jag inte kolla allt, men två stora tidningar från vardera Storbritannien, Tyskland, Spanien och Tjeckien (två monarkier, två republiker) håller jag på att studera i deras nätupplagor. Det är intressant, och hittills har det inte förekommit särskilt mycket om the Swedish Royal Family.

En snabb sökning som jämför ex drottning Silvias förekomst i tysk press med andra drottningar, t ex Beatrix i Holland, Paola i Belgien och Sofia i Spanien visar att Silvia inte förekommer mer än de andra. Elizabeth i Storbritannien ges betydligt mer utrymme, vilket inte förvånar mig. Kanske kommer den färdiga, och mer utförliga, studien att visa något annat, men det lär framtiden utvisa. Eftersom jag tror på en ärlig vetenskaplig metod vore det mig främmande att försöka manipulera resultatet till min egen åsikts fördel. Som sagt, det ska bli kul att se var detta slutar.